Att bemöta varje misstolkning eller överdrift som publiceras om rapporten Tidö 2.0 är ett sisyfosarbete. Nu har rapporten återigen använts som slagträ, denna gång av MarieLouise Samuelsson i en krönika i Universitetsläraren. Därför är några påpekanden på sin plats.
För det första är det en aning pikant att en journalist inte ens kan återge grundläggande fakta korrekt. Tidöpartierna vill inte lägga ned Mejan. Inte heller jag vill lägga ned Mejan. Ingen har mig veterligen föreslagit det brutalistiskt klingande namnet ”Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur”.
Vad vi har föreslagit är att Sveriges olika konsthögskolor ska få olika inriktningar och att Kungliga Konsthögskolan ska knyta an till sitt klassiska arv.
Adam Danieli
Idéchef Timbro och medförfattare till Tidö 2.0 Erik Johnson
Redan i dag har våra musikhögskolor uttryckliga uppdrag att utbilda inom och utveckla arvet från bland annat klassisk konstmusik, jazz/afro, folkmusik och kyrkomusik. I sitt regleringsbrev har exempelvis Kungl. Musikhögskolan flera särskilda åtaganden, däribland utbildning av klassiska dirigenter och elektroakustiska kompositörer.
Att vi också skulle ha en konstinstitution som arbetar med klassiska tekniker inom bildkonst och skulptur är för mig helt okontroversiellt. Jag har inga som helst synpunkter på vilka verk konstnärer skapar, men jag tycker att Sverige, liksom många andra länder, bör ha institutioner som spänner över olika traditioner.
För det andra har Samuelsson uppenbarligen missförstått att Tidö 2.0 föreslår betydande reformer i riktning mot en mer självständig akademi. Vi vill göra fler lärosäten till stiftelser, bredda finansieringen, göra antagningen mer flexibel och reformera Akademiska Hus. Målet är en självständighet som bättre motsvarar den i andra framgångsrika länder.
För det tredje behöver en skiljelinje dras mellan vetenskapliga och politiska frågor. Politiken handlar i hög grad om moral, rättvisa och prioriteringar – frågor där akademin endast kan ge begränsad vägledning. När Samuelsson menar att politiker ”avfärdar forskare” eller ”föraktar forskningsresultat” handlar det nästan uteslutande om svåra politiska avvägningar eller om att det befintliga kunskapsunderlaget inte håller måttet.
Svensk forskning om brott har exempelvis varit undermålig och har inte kunnat hjälpa oss att förstå och möta den kraftiga ökningen av det dödliga våldet. Därför har man av naturliga skäl tvingats förlita sig på erfarenheter och antaganden. Nu har utvecklingen lyckligtvis vänt.
Vad vetenskapen kan och inte kan besvara är en distinktion som akademiker bör vara noga med. Tyvärr slarvas det rejält med den i dag. Det urholkar trovärdigheten i akademiska utsagor och ger ammunition åt missvisande påståenden om att politiken ignorerar forskare.
Adam Danieli
Idéchef Timbro och medförfattare till Tidö 2.0
