Gör det realistiskt att åka tåg till Erasmus-utbytet

Erasmus plus-programmet vill nå studenter med begränsade resurser. Men hur ska en student med barn, deltidsjobb eller ett pressat schema kunna avsätta extra dagar för resande – utan kompensation och utan att dessa dagar erkänns som en del av studierna? För dessa grupper är flyget det enda realistiska alternativet, trots att många hellre skulle ta tåget. Det är positivt att grön restid nu kan ge ett visst extra stipendium, men det extra tillägget på 50 euro täcker sällan tågbiljettens merkostnad i jämförelse med flyget, än mindre mat och logi under resan.

En positiv utveckling för breddat deltagande är införandet av så kallad blended mobility – kortare mobilitetsformer som kombinerar fysisk och digital undervisning. Dessa gör det möjligt att väva in internationella inslag i kurser med begränsat utrymme för längre utbyten. Det är särskilt viktigt för professionsutbildningar med tajta scheman och för studentgrupper där många har begränsade resurser och familjeansvar. Men trots att tåget är klimatmässigt överlägset väljer många ändå flyget.

Systemet i Erasmus plus bygger fortfarande på flygets logik: snabb och rak transport. Enligt tidtabell tar en tågresa från Stockholm till Vitoria-Gasteiz i Spanien 48 timmar. Men i verkligheten tillkommer förseningar, inställda avgångar, byten och behov av övernattning vilket kräver marginaler. Och även om man (mot förmodan) skulle komma fram i tid, är det inte hållbart att resa i två dygn non-stop för att sedan gå direkt in i undervisning.

Vid sjuksköterskeprogrammet på Marie Cederschiöld högskola har vi en av landets mest diversifierade studentgrupper. Här är andelen studenter som också är föräldrar högst i Sverige, och många studenter har utländsk bakgrund eller kommer från studieovana hem – just den målgrupp som Erasmus plus särskilt vill nå. Att då, i klimatets namn, kräva att dessa studenter tar flera obetalda dagar i anspråk för tågresor som varken räknas som en del av kursen eller fullt ut är stipendiegrundande, innebär i praktiken att utestänga dem från internationella möjligheter.

För att Erasmus plus ska lyckas förena klimatansvar med social inkludering behöver vi lämna flygets tid- och prislogik bakom oss. Tågresor erbjuder något helt annat: tid för reflektion, samtal och lärande längs vägen. Vi måste ställa frågan: vad kan själva resan tillföra utbildningen? 

Men för att möjliggöra studiebesök längs vägen krävs ett mer flexibelt mobilitetssystem – ett system där resan ses som en del av det internationella utbytet, inte bara tiden vid det mottagande lärosätet. Det skulle exempelvis kunna handla om att inkludera stopp vid Europaparlamentet i Bryssel, Unescos huvudkontor i Paris eller andra platser som direkt kopplas till kursens innehåll. Detta är inte bara logistiskt möjligt – det är också pedagogiskt värdefullt.

Förslag till förändring:

1. 1. Integrera resan i mobiliteten
      Låt resdagar räknas som en del av både mobiliteten och kursen – inte som en privat transport utanför det pedagogiska sammanhanget.

1. 1. Utgå från faktiska förutsättningar
      Resdagar och stöd måste anpassas efter hur tågresande faktiskt fungerar i praktiken med hänsyn till restid, övernattningar, byten och de marginaler som behövs för att resan ska bli realistisk och hållbar.

1. 1. Se resan som en pedagogisk resurs
      Betrakta resan som en del av lärandet med möjlighet till dialog, reflektion, litteraturstudier, samt studiebesök kopplade till kursens innehåll.

Om Erasmus plus menar allvar med sina ambitioner, måste tågresor sluta vara ett alternativ bara för entusiaster med tid och pengar. Först när själva resan ses som en integrerad del av lärandet kan Erasmus plus bli både grönt och inkluderande.

Åsa Kneck
Programansvarig, sjuksköterskeprogrammet,
Marie Cederschiöld högskola