Forskningsverksamheten vid universitet och högskolor har växt betydligt snabbare än utbildningarna de senaste 20 åren. Det är ohållbart – det går inte att fortsätta bygga ut forskningen utan att tillgodose de framtida behoven av utbildade, från grundutbildning till forskarnivå. I nästa forskningsproposition måste regeringen lägga ut en plan för hur utbildningarna ska komma ikapp.
Det har det skett en markant förskjutning av högskolornas finansiering. För 20 år sedan utgjorde forskning en marginellt större del än utbildning, men det var inga jättestora skillnader. Lärosätenas intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå var ungefär 21,6 miljarder kronor, medan de låg på 19 miljarder kronor för utbildning på grundnivå och avancerad nivå.
2022 hade intäkterna för forskning ökat till 47,7 miljarder kronor, medan intäkterna för utbildning låg på 32,4 miljarder kronor. Omräknat till fasta priser innebär det en ökning med över 50 procent för forskning och utbildning på forskarnivå. Intäkterna för utbildning ökade med 18 procent under samma tid vilket i princip följer av ett ökat antal studenter under samma period.
”Vi kan alltså se en förskjutning mot att forskningsverksamheten får allt större plats.”
Idag utgör forskning och utbildning på forskarnivå 58 procent av lärosätenas totala verksamhet. Utbildning på grundnivå och avancerad nivå utgör 38 procent. Vi kan alltså se en förskjutning mot att forskningsverksamheten får allt större plats.
De ökade intäkterna för forskning och utbildning för forskarnivå är för övrigt allt mer koncentrerade till etablerade forskare. Antalet doktorandnybörjare minskade från 3 500 till 2 900. Till och med om anslagen varit oförändrade skulle den minskningen vara anmärkningsvärd, men när anslagen i själva verket ökade med 50 procent är det fullständigt orimligt.
Utbildning på grundnivå och avancerad nivå lider av allt större kvalitetsutmaningar. Svenska studenter får minst antal lärarledda timmar i Europa. Våra lärare rapporterar om hur svårt det är att upprätthålla utbildningens kvalitet och hjälpa studenterna att nå utbildningsmålen.
Andelen av varje årskull som genomgår forskarutbildning i Sverige minskar, från cirka 1,6 procent av årskullen född 1976 till 0,6 procent av årskullen född 1992. Den dramatiska minskningen av svenska forskarutbildade går inte enbart att förklara av att antalet utländska doktorander har ökat. Det hänger också samman med att det finns färre doktorandplatser samt att det har blivit mindre attraktivt att söka sig till forskarutbildning.
”Om resurserna blir för koncentrerade till mer seniora forskare på bekostnad av doktorander, får vi ingen återväxt inom lärarkåren.”
Denna förskjutning kommer på sikt att drabba även forskningen. Om resurserna blir för koncentrerade till mer seniora forskare på bekostnad av doktorander, får vi ingen återväxt inom lärarkåren. Det är redan brist på disputerade lärare inom exempelvis vård- och lärarutbildningar och problemet kommer med all sannolikhet att sprida sig till fler ämnen. Risken finns att lärosätena i framtiden kommer ha gott om forskningsresurser men får problem med att rekrytera nya forskare.
Samtidigt har universitet och högskolor en allt mindre kaka att dela på. Kostnaden för verksamheten vid svenska universitet och högskolor har minskat kraftigt som andel av bruttonationalprodukten (bnp). År 2012 uppgick de totala kostnaderna för forskning och utbildning vid universitet och högskolor till motsvarande 1,7 procent av bnp. Tio år senare hade denna andel minskat till 1,4 procent av bnp.
”Dagens studenter är morgondagens doktorander och dagens doktorander är morgondagens forskare. Systemet behöver ses som en helhet och just nu är utbildningen den svaga länken.”
När regeringen lägger fram sin forskningsproposition i slutet av 2024 måste det ske mot bakgrund av denna verklighet. Det går inte att fortsätta med ensidiga satsningar på forskningsuppdraget. För oss är det uppenbart att den högre utbildningen behöver ges prioritet de kommande åren – på grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Dagens studenter är morgondagens doktorander och dagens doktorander är morgondagens forskare. Systemet behöver ses som en helhet och just nu är utbildningen den svaga länken.
Därför föreslår vi tre principer för statliga satsningar på universitet och högskolor de kommande åren:
- Politiken bör införa ett 2-procentsmål för statens utgifter till forskning och högre utbildning som andel av bnp. Alltså ett samlat utgiftsmål som tar sikte på att stärka Sverige som kunskapsnation. Målet är högt satt, men inte onåbart. Det är bara 0,3 procentenheter högre än utgifterna 2012.
- Nya medel bör i första hand riktas mot utbildning på grundnivå och avancerad nivå så att de kan växa ikapp forskningen. Ingen av verksamhetsgrenarna bör ta överhand, men idag går betydligt mer resurser till forskning och det behöver politiken åtgärda.
- Skevheterna inom forskningsfinansieringen behöver rätas ut. Regeringen bör minska det stora antalet forskningsfinansiärer och föra över en del av pengarna direkt till lärosätena. Reformen bör förenas med tydligare krav på lärosätena att bygga upp sina forskarutbildningar och anställa fler doktorander med hjälp av de nya resurserna.
Med dessa principer kan högskolesektorn utvecklas på ett genomtänkt sätt. Om Sverige även i framtiden ska vara en framstående forskningsnation måste politiken satsa mer på den högre utbildningen. Det är trots allt genom utbildning som lovande talanger kan börja resan mot att bli framstående forskare.
Klara Dryselius
Vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer
Topias Tolonen
Ordförande för Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté
