Läkaren på akutmottagningen i Östersund verkar förvånad, nästan stött, när han först mot slutet av besöket inser att patienten han just har undersökt är läkarstudent. Patienten, Jonatan Wistrand, förstår inte varför. Han har inte reflekterat över att hans studiesituation skulle vara relevant – han är inne på sin andra termin och identiteten som blivande läkare är inte så stark – men hans flickvän nämner det i förbifarten innan de ska gå.
Fick cancerdiagnos
Det är påsken 2006 och paret är på skidsemester. Dagen innan har Jonatan känt en plötslig smärta nedåt ljumsken när de åkt skidor på fjället och på kvällen märker han att höger testikel har svällt till dubbel storlek.
Läkaren gör en ultraljudsundersökning och ställer diagnos direkt. Jonatan minns läkarens ord, som inte bara skakade om honom där och då utan även har kommit att prägla hans yrkeskarriär: ”Jag har en god och en dålig nyhet till dig. Den dåliga är att du har cancer. Den goda nyheten är att det inte är någon farlig cancer.”
– Jag blev bestört och omtumlad av cancerbeskedet. Men han hade rätt – i stort sett alla som får testikelcancer överlever nuförtiden, mycket tack vare cellgiftet cisplatin som är väldigt effektivt. Jag bar med mig orden under hela sjukdomstiden och kände att jag litade på det han hade sagt, berättar Jonatan Wistrand, så här 16 år senare när han tar emot Universitetsläraren på sitt forskarkontor på Biomedicinskt centrum vid Lunds universitet.
Läkaren sade också en annan sak som Jonatan lade på minnet: ”Det jag är mest orolig för nu är hur ni ska ta er hem till er stuga 15 mil bort så här på kvällen efter ett sådant här besked.”
– Det var fint sagt och är något jag fortfarande bär med mig i min yrkesvardag som läkare. De där minnena av hur det var att få ett svårt besked och hur man kan göra det bästa möjliga som läkare i den situationen.
Blev av med cancern
Sedan gick allt väl – Jonatan opererades, fick cellgiftsbehandling, blev av med cancern och kunde fortsätta som planerat med studierna, men gick fortsatt på årliga kontroller i tio års tid. Mötena med sjukvården som patient präglade resten av hans tid på läkarutbildningen.
– Som termin två-student var jag egentligen på jakt efter min läkaridentitet men jag hamnade i stället i en patientidentitet och fick en helt annan referensram av sjukvården. Det var lite förvirrande i början men jag vande mig vid att de två identiteterna fick växa fram parallellt under resten av min läkarutbildning.
Året efter operation och cellgifter sökte Jonatan Wistrand sommarjobb som undersköterska på samma avdelning där han varit inlagd. Där skedde ännu ett möte som gjorde avtryck.
– Jag träffade en annan läkare som var patient där, han var svårt sjuk i cancer och mötet väckte mycket tankar inom mig, hur det är att vara både läkare och patient.
Jonatan minns att han först närmade sig den sjuke läkaren med stor respekt för hans yrkesroll.
– Alla visste att han var läkare, även om det inte talades särskilt högt om det. Han var en otroligt trevlig, klok och ödmjuk person så han var ingen besvärlig patient, men i samtalen inom personalgruppen framhävdes ofta hans läkaridentitet. Den ansågs viktig att känna till, det förstod jag snabbt.
Svår situation
Situationen fick Jonatan att inse att en läkare som blir patient är en företeelse som inte alltid är så lätt att hantera, varken för den som blir sjuk eller för personalen som ska ta hand om den sjuka doktorn.
– Det här är ett ämne som jag tror att alla läkare någon gång reflekterat över, att vi förr eller senare själva blir sjuka och vi möter ganska ofta sjuka patienter som också är läkare. Men av någon anledning talar man sällan öppet om det utan hittar i stället hemmasnickrade lösningar för hur man ska hantera den lite förvirrande situation som kan uppstå.
Under sjätte terminen på läkarprogrammet fick Jonatan Wistrand upp ögonen för det som i dag är hans akademiska ämne, medicinsk humaniora. Litteraturprofessorn Anders Palm startade då en kurs för läkarstudenter i hur man kan dra nytta av litteraturens sätt att gestalta vad sjukvård innebär, både för den som blir sjuk, den som jobbar inom sjukvården och för patientens anhöriga.
– Den kursen var en ögonöppnare. Vilket spännande fält, tänkte jag, och så kom jag att syssla med det här. Först knöt Anders Palm mig till kursen som lärare och sedan blev jag doktorand i medicinhistoria med honom själv och läkaren Peter Nilsson som mina handledare.
Jonatan Wistrand fick möjlighet att doktorera samtidigt som han gjorde sin allmäntjänstgöring som läkare. Han bestämde sig för att skriva sin avhandling om hur ämnet läkare som patient finns beskrivet i litteraturen.
Vittnesmål från läkare
I arbetet letade han upp vittnesmål av läkare om egen sjukdom, nedtecknade i litteraturen och fann en hel del berättelser från olika tidsepoker.
– Ett återkommande tema i de här vittnesmålen är att läkarna tycker sig ha haft nytta av sin egen sjukdomsupplevelse när de återgår i arbete. Man har förstått vad det innebär att vara sjuk och hur sjukvårdsmaskineriet ser ut från patientens perspektiv. Sådant man kanske inte tänkt på, som vikten av att sitta ner några minuter extra vid sängen. Det finns en potential i litteraturen att förmedla den typen av kunskap som man inte ska underskatta.
Från och med våren 2022 är Jonatan Wistrand en del av en ny centrumbildning vid Lunds universitet, Birgit Rausing centrum för medicinsk humaniora, som kommit till genom en donation av konstvetaren och filantropen Birgit Rausing. Forskare från olika delar av universitetet, bland annat litteraturvetare, läkare, psykologer och filmvetare är med och bygger upp verksamheten, där Jonatan Wistrand ska arbeta med ämnet medicinhistoria.
– Vi lever i en tid när medicinen är kraftfullare än någonsin. Samtidigt är det långtifrån någon fulländad vetenskap. Medicinhistorien kan göra oss ödmjuka inför begränsningar och utmaningar som vi står inför i dag. Vi har tidigare i historien haft stor dödlighet i sjukdomar som vi med vaccin, antibiotika och andra verktyg klarar av lätt i dag. Om hundra år kanske man ser tillbaka och undrar hur man kunde arbeta som läkare i vår tid när så många människor dog av cancer. Att se ämnet över tid kan ge en ödmjukhet inför var vi befinner oss i dag och det vill jag förmedla till studenterna.
Delad arbetstid
Jonatan Wistrand delar sin arbetstid mellan en tjänst som ST-läkare på Löberöds vårdcentral och arbetet vid Lunds universitet. De erfarenheter han skaffat sig i de olika rollerna gör att han i dag har förståelse för reaktionen han upplevde hos läkaren i Östersund, när han fick veta att Jonatan var läkarstudent.
– Jag har lärt mig att det gör något med hela den medicinska dramaturgin om man befinner sig mitt emot en patient som också är en yrkeskollega. Rollerna liksom blandas samman lite grann. Jag tror inte att det gör mötet enklare, snarare tvärtom.
Samtidigt, menar Jonatan Wistrand, är det inte säkert att den som är sjuk vill ha en annan roll än den gängse patientens, men det är inte så lätt att få till eftersom det kan finnas tankar från båda håll att man ska bete sig som kollegor.
– Det finns en stark kollegialitet inom läkarkåren, ofta på gott, men ibland kanske faktiskt också på ont.
En slutsats i hans avhandling är hur värdefullt det är att göra rollfördelningen tydlig i början av ett möte med en yrkeskollega som också är patient.
– Jag föreläser om det här för läkarstudenter på termin elva, just innan de blir färdiga med sin utbildning. Det är nästan lite andaktsfullt att få ha studenterna de allra sista veckorna. Då brukar jag säga att ju öppnare kort man har, desto enklare är det. Det gäller att hitta en bekväm position.
Oroar sig inte längre
Numera behöver Jonatan Wistrand inte gå på några cancerkontroller och han oroar sig inte för att sjukdomen ska komma tillbaka. Han är, precis som de läkare han studerat i sin egen forskning, övertygad om att patienterfarenheten varit till nytta i rollen som läkare, till exempel när han själv ska ge tuffa besked.
– Jag förstår kanske vikten av att vara lugn i situationen, att säga sanningen som den är men också ge en känsla av att det finns hopp. Och att läkarens uppgift inte tar slut i och med att man har gett en diagnos, att ta hand om människan som får beskedet är också viktigt. Det är sådana saker jag bär med mig utifrån min egen erfarenhet.
Han är samtidigt noga med att framhålla att läkare kan skaffa sig de här förmågorna även på andra sätt.
– Jag tror att man kan bli en empatisk doktor utan att själv ha varit sjuk, men för mig har det varit en väg till den där förmågan att känna inlevelse med patienten.