Svar på debattartikeln Vem vill egentligen vara chef inom den högre utbildningen? av Christina Lindegren och Åsa Morberg.
Jag minns det mycket väl från mina år på Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet: ingen ville vara prefekt, som det hette på den tiden. Det krävdes nästan att det drogs sticka bland alla ovilliga. Det uppfattades närmast som en plikt, att likna vid militärtjänstgöring. Inget önskvärt men gick inte att komma ifrån, det måste göras. Och prefekten spelade en minst sagt undanskymd roll, vi visste knappt vem det var. Chef? Med makt över oss andra? Definitivt inte.
Alla ville forska, undervisning kom i andra hand, mycket långt därefter en administrativ befattning. Och då som ett tidsbegränsat, det vill säga upphörande, uppdrag – att roteras mellan olika kolleger.
Jag såg det som något illavarslande när kolleger plötsligt ville bli chefer, till och med strävade efter detta. Det indikerade en förändrad inställning. Jag säger inte att det var misslyckade forskare som aspirerade på chefsposter, så långt sträcker jag mig inte. Men någonting berättade det, som det vore värt att borra mer i.
Chef kan man bara bli om organisationsstrukturen tillåter det, att positionen finns. New Public Management infördes. På min högskola inrättades akademier och avdelningar. Det tillsattes chefer, med väl tilltagna uppdragstillägg, för dessa. Inifrån de egna leden. Aspiranter fanns.
Ett stort och bestående problem blev att det rekryterades chefer som fullkomligt saknade ledarskapsförmåga. Framför allt under mina år som ordförande i Saco-S- och SULF-föreningar innebar detta ett energikrävande och tidsslukande problem. Det dåliga ledarskapet genererade konflikter som inte hanterades, inte löstes utan stannade kvar. Usel psykosocial arbetsmiljö var förhärskande på olika håll i organisationen, det visade också enkäter. Godtycklig, snedvriden lönesättning blev legio när den individuella dylika infördes.
Det räckte inte längre med att man var professionell och kompetent i sin yrkesutövning, man förväntades även vara lojal och social. Annars straffades man i lönekuvertet. Vi förhandlare kunde korrigera de värsta avarterna. Men vi hade svårt att komma åt omotiverat orättvisa löner.
Det var inte bara en natt som jag låg sömnlös, kände mig otillräcklig och maktlös.
Sammantaget vill jag beskriva det som skedde som en deprofessionalisering. Med tillämpandet av för verksamheten irrelevanta kriterier i lönesättningen och i behandlingen av medarbetarna. Kritik fördömdes, underdånighet och tigande uppmuntrades. Motverkande verksamhetsutveckling.
Ständigt uppvaktades vi i facket av medlemmar, nästa alla rädda att öppet träda fram i den rädslans och tystnadens kultur som fått fäste, som for illa som en konsekvens av det dåliga ledarskapet. Särskilt tydligt blev det vid uppsägningar. Vi fackliga tvingades att gå in som något slags ställföreträdande chefer. För att lugna och trösta, finnas till hands. De chefer som borde funnits där för sina medarbetare hade abdikerat. De klarade helt enkelt inte sin uppgift. De svek.
För mig som forskade och undervisade om ledarskap blev det särskilt plågsamt att tvingas bevittna denna ledarskapsbrist. Att cheferna skickades på kurs hjälpte inte, de återkom och betedde sig som om inget hade hänt. De var helt enkelt olämpliga från början. Borde aldrig blivit chefer.
”Professionella medarbetare behöver ingen chef”, skrev jag en gång. Jag vidhåller. Det behövs människor som håller reda på ekonomi och lokaler. Men ledarskapet i en särpräglad organisation som en högskola skall och måste vara kollegialt, baserat på det självstyre som professionella medarbetare förmår utöva. Ledarskapet är alltid situationsanpassat. Och en högskola är ingen löpandebandsfabrik. Borde inte vara det.
Nå, jag är inte naiv. Klockan kan inte vridas tillbaka. Cheferna lär bli kvar. Även de olämpliga.
Lasse Ekstrand
Docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet
Tidigare ordförande i Saco-S och SULF vid Högskolan i Gävle
