Att ministrar för högre utbildning och forskning närvarar när någon installeras som gästprofessor är förmodligen lika sällsynt som att beskriva installationen som en ”lansering”.
Men dessa möjligen helt unika företeelser sammanföll när Nordiska museet bjöd in till ”lansering” av den treåriga gästprofessur som ersätter den Hallwylska professuren.
Pengarna i den Hallwylska donationen räcker numera inte ens till en gästprofessur och Stockholms universitet går därför in som medfinansiär, dock avskaffas alltså den fasta tjänsten och ersätts av en tidsbegränsad anställning.
Den är knuten till öronmärkt tema, vilket blev Arktis, ett forskningsområde som är väl etablerat och framgångsrikt vid Stockholms universitet men ny mark för Nordiska museet.
Arktisforskningen är vidare ett av regeringens prioriterade områden och minister Helene Hellmark Knutsson (S) markerade sin uppskattning både genom närvaro och genom att betygsätta gästprofessuren som: ”Ett mycket viktigt och välkommet tillskott till svensk forskning”.
Nordiska museet får, med statsrådshjälp, därmed anses ha lyckats begrava den kritik som funnits kring att man avskaffade den gamla Hallwylska professuren (se Universitetsläraren 11 november 2015 och 25 februari 2016).
Nej, det är inte särskilt stor risk att konflikterna kring professuren i efterhand stänker på ministern, men generellt är statsråd givetvis medvetna om att det är viktigt vilka sammanhang man bevistar.
Därför var det klokt av Helene Hellmark Knutsson att ändra sig efter att först ha tackat ja till inbjudan att delta i Investors storslagna 100-årsfest på Grand Hotel i Stockholm.
Därmed visade hon bättre omdöme än de statsråd och partiledare som 2009 glatt och aningslöst lät sig bjudas till det påkostade kalas som Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, gav för att fira 15 verksamhetsår.
Efterräkningarna blev dystra, stiftelsen SSF fick skarp kritik för hur man handskats med de medel som enligt statuterna ska användas för att stödja naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning.
Dock klarade sig gästerna, bland dem dåvarande forskningsminister Tobias Krantz, hyggligt undan kritik trots att de uppenbarligen tyckte det var en god idé att närvara när SSF hyrde Blå hallen som festlokal och lät Michael Bindefeld arrangera en tillställning som kostade flera miljoner.
När det gäller inbjudan till Investors kalas var risken för kritik och mutanklagelser mer akut.
En festande forskningsminister skulle nämligen raskt ha förknippats med det brev som Investors ordförande Jakob Wallenberg nyligen skrev till utbildningsdepartementet.
Han är ordförande i Handelshögskoleföreningen samt styrelseledamot i Handelshögskolan i Stockholm och skrivelsen uttryckte önskemål att den forskningspolitiska propositionen ska gynna Handelshögskolan.
Ledningen ser det nämligen som ”orättvist” att privatfinansierade Handelshögskolan inte får statligt stöd för forskning och forskarutbildning. Och efter att TT uppmärksammat den potentiella mutproblematiken kring Investorfesten tackade alltså Hellmark Knutsson nej.
Att tacka ja till lanseringen på Nordiska museet men nej till Investorfesten är exempel på att Helene Hellmark Knutsson vet att ministernärvaro är ett symbolkapital, som måste förvaltas med urskiljning men som också kan användas för att, under angenäma former, understryka vilken forskning som regeringen prioriterar.
Omvänt får förstås institutioner och aktörer som bjuder in en minister se upp så att det inte tolkas som alltför stor lyhördhet inför forskningspolitiska påbud.
Utifrån det ska det bli intressant att se vilket tema Nordiska museet väljer för nästa treåriga gästprofessurs-period och om också det valet kommer att återspegla den forskning som prioriteras av då sittande regering.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
