Till regeringsalliansens ambitioner är som bekant en mängd utredningar knutna, pågående eller redan färdiga. I Uppsala var det befattningsutredningen som stod i centrum, paneldebatten inleddes med att utredningssekreterare Tim Ekberg formulerade några av de centrala förslagen: En sammanhållen meriterings- och karriärväg. Ett rättssäkert system. Förenklat
anställningsförfarande.
– Utredningen vill avreglera anställningsprocessen och öka självbestämmandet, med delegerad normgivning
och egna lärarkategorier, sade Tim Ekberg som menade att de som befarar ett ”vildvuxet” system oroar sig i onödan, eftersom man kan jämföra med
exempelvis Chalmers Tekniska Högskola, där motsvarande självbestämmande fungerar väl.
Sakkunnigförfarandet tillhör det som ska avregleras, här ingår det som ministern för forskning och högre utbildning, Lars Leijonborg, redan varslat kommer att bli verklighet: Att universiteten får möjlighet att ”kalla”, lika med handplocka professorer. Enligt utredningsförslaget tas möjligheten till positiv särbehandling bort, men kan återuppstå genom att läggas in i de lokala regelverken.
Tim Ekberg sade att ett nytt befattningssystem möjligen kan innebära något färre tjänster, men med betydligt bättre villkor:
– Och lärosätet måste ta mer ansvar när det gäller att se till sådant som att alla bör forska, alla bör undervisa.
Det bästa och sämsta
Remisstiden för utredningen går ut den 28 april. I Uppsala gjorde panelen en egen remissrunda, uppmanade av moderator Ann Fritzell, SULF:s chefsutredare, att välja ut det bästa respektive det sämsta ur utredningsförslaget med den språkligt inte helt glasklara titeln: Karriär för kvalitet.
Helhetsbegreppet bäst
Först ut var David Ludvigsson, forskarassistent vid Uppsala universitet, som menade att helhetsgreppet på karriären efter disputationen var det bästa med utredningen.
– Postdokfrågan är en jättefråga. Sämst är att utredningen kanske underskattar de övergångsproblem som man måste ta itu med, vad händer med alla disputerade utan tillsvidareanställning?
Nästa remissinstans i panelen var ännu en forskarassistent från Uppsala universitet, Åsa Fex Svenningsen.
– Bäst är att förslaget skulle innebära klara karriärgångar, sämst eller mest oroande är att det ska ske lokala tillsättningar, att det ska gynna dem som är ”favoriter”, att man ska missa dom som inte är lika bra på att göra reklam för sig.
Och så blev det dags för ett remissutlåtande fr�n en representant från finansiärsidan, Arne Johansson, huvudsekreterare för naturvetenskaps och teknikvetenskap på Vetenskapsrådet.
– Det som är bra är att utredningsförslagen skulle skaka om systemet rejält, det behövs en nystart och det behövs större trygghet. Utredningens svaghet kan formuleras som en fråga: Vad händer om alla ska stanna och bli befordrade? Det kan innebära sämre möjlighet att så att säga spetsa något universitet.
Arne Johansson hade också synpunkter på förslaget att lärosätena ska kunna ha sina egna tillsättningsregler:
– När det gäller utlysning till biträdande lektorat kan man ha egna regler, men sen, på professorsnivå är det fel med olika bedömningar mellan olika lärosäten.
Försök att få ordning
Näste man att bedöma utredningen var Lars Rask, vd i Strategiska forskningsstiftelsen, som instämde i Arne Johanssons beröm gällande trygghetsskapande åtgärder:
– Det är ett förtjänstfullt försök att få ordning på osäkra anställningsförhållanden, osäkerhet gynnar inte forskningskvalitet.
Däremot var Lars Rask tveksam till ett system som selekterar redan efter två år, när det gäller biträdande lektorat.
– En del är briljanta redan efter två år, medan andra tar mer tid på sig.
Rektor vid Mälardalens högskola, Ingegerd Palmér, berömde utredningens intentioner att ge mer av både ansvar och verktyg till det enskilda lärosätet. Palmér var nöjd i stort, hennes enda invändning var aningen skämtsam, kring en detalj.
– Jag sörjer att Högskoleförordningens fjärde paragraf, fjärde kapitlet försvinner, det om att ”lärare är skyldiga att befinna sig på arbetsplatsen i den mån som krävs”.
Men hon blev tröstad av utredningssek-reterare och andra paneldeltagare, i det nya systemet med mer självbestämmande för lärosäten, kan Ingegerd Palmér i egenskap av rektor införa paragrafen som lokal portalparagraf …
SULF:s förbundsdirektör, Git Claesson Pipping, instämde i det tidigare berömmet av utredningens ambition att ”sy ihop ett bra system”.
– Sämst är friheten att bortse från det som är bra, mest oroande är förändringen av sakkunnigförfarandet. Inte för att det nu är ett perfekt system, men jag är rädd för vad som ska hända när sakkunnighetsgranskningen försvinner, jag ser risker med att professorns favorit får jobbet.
Behovet av föryngring
Så var det dags för Peter Honeth, som i diskussionen tilltalades både som statsekreterare och gällande sina erfarenheter som universitetsdirektör vid Lunds universitet.
– Bäst med utredningens förslag är att den slår fast grundläggande principer och lyfter fram behovet av föryngring.
– Sämst är att den föreslår ett ännu mer omfattande regelsystem.
Han ansåg också, bestämt, att Git Claesson Pipping hade ”fel i sitt synsätt om risk för lokalt missbruk”.
I rollen som statssekreterare uppmanade Peter Honeth åhörare och paneldeltagare att se befattningsutredningen som ”en bit av alla våra ambitioner”, de ambitioner som han alltså anser, i händelse av genomförande, innebär radikala förändringar.
Rektor vid Uppsala universitet Anders Hallberg menade att det allra bästa med befattningsutredningen är friheten att utforma större självständighet.
– Sämst är att det är svårt att avgöra redan efter två år vilka som utvecklas till goda forskare och goda pedagoger.
Moderator Ann Fritzell kunde därmed summera remissrundan som att panelen anser att den innehåller ”hyfsat bra lösningar”.
Och det var stor enighet om att lösningar behövs, när det gäller steget från doktorsexamen till fast akademisk anställning, en övergång som med rådande system är så diffus att befattningsutredningen beskriver den som ”det postdoktorala molnet”.
– Vi behöver ett tydligt karriärsystem, unga forskare är som mexikaner i Kalifornien, vi behövs, men är osynliga och kan kastas ut när som helst, sade Åsa Fex Svenningsen.
– Osäkerheten för unga forskare gäller också betydligt mer etablerade forskare, påpekade Lars Rask.
– Det är väldigt obehagligt också för halvgamla, framgångsrika professorer att veta att man kan få sparken om man inte drar in tillräckligt med externa anslag.
Frågan är hur
Peter Honeth sammanfattade synpunkterna och råden han fått som att ”det lät som om propositionen redan var skriven”.
– Jag har inte någon avvikande uppfattning när det gäller vad som måste göras, frågan är hur. Det finns inbyggda motsättningar mellan alla goda ambitioner.
Han påminde också om att alliansregeringens förändringsambitioner kommer att uttryckas i tre olika propositioner, forskningspropositionen som kommer i slutet av 2008, högskoleproppen i början av 2009 och den så kallade frihetsproppen under senare delen av 2009.
– Resurser, befattningar, universitetens frihet, hur ska det vägas ihop? Kanske skulle det som kommer sist, frihetsutredningen, ha varit först? Man kunde önska att lösningar kunde föreslås på en och samma gång, men det är varken praktiskt eller politiskt möjligt.
Nej, även om Peter Honeth var den i panelen med mest makt över frågorna, ”jobbet som statssekreterare ger mig möjlighet att genomföra sådant som jag tror på”, kunde han knappast ge besked när eller ens om förändringarna kommer att genomföras.
Och, oavsett om förändringarna blir radikala eller mer måttfulla, verkade alla helt ense med moderatorn Ann Fritzells slutord: Det finns ingen quick fix!
MARIELOUISE SAMUELSSON
