BAKGRUND: Språklärarna vid svenska universitet och högskolor lyckades i början av 1990-talet få gehör för kravet på minst 80 ”gamla” poäng – 120 nuvarande högskolepoäng – i huvudspråket för blivande gymnasielärare. Dessa poäng har sedan dess naggats betydligt i kanten, och det återstår idag i lärarutbildningen endast högst 90 högskolepoäng för ämnesteoretiska studier i ett gymnasiespråk. Inom grundskollärarutbildningen förslår dagens 60 högskolepoäng – det vill säga två terminers ämnesstudier – inte långt. Dessutom ingår i båda fallen 25 procent Allmänt utbildningsområde (AUO) under de båda första terminerna och den Verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) räknas som en del av ämnesstudierna. Den ämnesteoretiska andelen av studierna har alltså kraftigt reducerats jämfört med tidigare. Dessutom har det tidigare kravet på en termins studier i målspråkslandet för gymnasielärare och minst fem veckor för grundskollärare tagits bort.
DETTA ÄR TYVÄRR att betrakta som ett resultat av en segsliten dragkamp mellan pedagoger och ämnesföreträdare, där den sammanlagda utbildningstiden ses som ett nollsummespel, och där ämnesfärdigheter och -kunskaper å ena sidan, pedagogisk-didaktiska färdigheter och kunskaper å den andra olyckligtvis ställs mot varandra, till förfång för en högkvalitativ lärarutbildning. Denna polarisering framgick mycket tydligt av vissa motioner i utbildningsutskottets betänkande från 1991.
Inför den kommande omstöpningen av lärarutbildningen vill vi därför här åter hävda att gedigna ämneskunskaper och -färdigheter är ett nödvändigt – men ingalunda tillräckligt – villkor för att läraren ska lyckas skapa gynnsamma förutsättningar för inlärning hos eleverna. Till dessa kunskaper och färdigheter bör komma en grundlig utbildning i allmänpedagogik, i språkens didaktik och metodik, som ska göra läraren väl kvalificerad för att arbeta med dagens skolungdomar och få dem intresserade av att lära sig att aktivt hantera andra- och tredjespråk. Detta innebär alltså att vi behöver en utbildning där både ämnesteoretiska och pedagogisk-didaktiska kunskaper och färdigheter får det utrymme de behöver för att ge goda lärare.
ÄMNESINSTITUTIONERNAS erfarenheter av den delvis integrerade lärarutbildningen i skolspråken pekar entydigt på att den faktiska reduceringen av ämnesteorin leder till lägre nivå hos de blivande lärarkandidaterna, ifråga om både språkfärdighet och områdeskunskaper. Lärarkandidaterna borde få ägna sin tid vid språkinstitutionerna odelat åt att uppnå bästa möjliga nivå i dessa båda avseenden, innan den pedagogisk-didaktisk-praktiska utbildningen tar vid.
Det är nu länge sedan lärarkandidaterna utgjorde den största och starkaste gruppen bland språkinstitutionernas studenter. I stället är det ofta så att det är den gruppen som har svårast att klara språkfärdighetsproven! Att detta i ett nationellt perspektiv är mycket oroande är uppenbart för var och en. De blivande lärarna borde ju tillhöra gruppen med de bästa studenterna! Läraryrket representerar en så viktig funktion i samhället att endast en mycket gedigen utbildning är gott nog.
SYNEN PÅ VAD språklig kompetens är har dessutom vidgats kraftigt under de senaste decennierna: det innebär mycket mer än att vara duktig i språkstruktur i traditionell mening (grammatik, ord och uttal). Dagens läroplaner kräver också medvetenhet om och färdighet i att använda sig av de olika komponenterna i den kommunikativa kompetensen: diskursiv/textuell, sociokulturell, situationell, mm. Inte endast det skrivna ordet utgör basen för kommunikationen, utan även bild, film och ljudmedia. Insikten sprider sig att områdeskunskaper i vid mening – samhälle och kultur – är betydelsefulla för språkinlärningen: i hög grad gäller att man lär sig språk genom att lära sig saker om språkområdet.
KRAV PÅ ÄMNESSTUDIER: Av ovan angivna orsaker vill vi betona vikten av att den nya lärarutbildningen för språkens vidkommande innehåller följande:
Minst 90 högskolepoäng och helst magisterexamen i huvudämnet för grundskolelärare.
Minst 120 högskolepoäng och helst masterexamen i huvudämnet för gymnasielärare.
En utlandstermin för blivande gymnasielärare, lämpligen den tredje, som tidigare.
Minst 5 veckors utlandsvistelse för blivande grundskolelärare.
I KOMBINATION MED minst 60 högskolepoängs pedagogisk-didaktisk-praktisk lärarutbildning leder våra krav till en förlängd lärarutbildning, det är sant: klart mer än fem år för gymnasielärare. Men sådana krav syns oss stå väl i samklang med nutidens globalisering och internationalisering. Det förtjänar att nämnas att det i Norge – där det tidigare krävdes bortåt fyra års ämnesstudier i huvudspråket – efter anpassningen till Bolognadeklarationen fortfarande krävs minst 150 högskolepoäng och en masterexamen i huvudämnet för att bli gymnasielärare. Norge är bara ett av många länder där lärarstuderande har mer, eller betydligt mer omfattande ämnesstudier än i Sverige. I Finland krävs fem års studier för att bli gymnasielärare. Som framhållits upprepade gånger i media den senaste tiden åtnjuter också lärarna i Finland högt anseende.
Ett tillgodoseende av dessa krav kommer med säkerhet att på sikt ge oss elever med bättre kunskaper och färdigheter i flera språk. Dessutom skulle lärarens professionalitet och status stärkas. Ökade krav leder till bättre lärare, som leder till högre status, som leder till högre lön …
MATS FORSGREN
professor i franska, Stockholms universitet
ELISABETH WÅGHÄLL-NIVRE
professor i tyska, Stockholms universitet
(Förkortad version av skrivelse som undertecknats av ytterligare 51 universitetslärare i skolspråk vid sammanlagt sex lärosäten och inskickats till Utbildningsdepartementet.)
