När Åsa Rybo Landelius förra våren sökte tjänsten som SULF-ombudsman vid Linköpings universitet var hon höggravid. Och när jobbet skulle tillträdas var hon redan mamma till Thea, nu sex månader. Thea är anledningen till att Åsa Rybo inte förrän nu vid årsskiftet började sin tjänst som ombudsman vid Linköpings universitet. I stället har hennes företrädare Folke Norstad stannat kvar ett halvår extra, trots att han är pensionär sedan länge.
Åsa Rybo är adjunkt i biologi vid Högskolan i Skövde och har studerat vid Göteborgs universitet. Hon började som lärare vid Högskolan i Skövde 1997, samma år som biologiämnet startade i Skövde och hon var med om att bygga upp utbildningen. Sedan dess har hon jobbat där i olika funktioner, som lärare, studievägledare, programansvarig och ämnesansvarig.
Men Åsa Rybo tog ett sabbatsår för ett par år sedan när hon flyttade till Linköping.
– Jag ville testa något annat. Då fick jag känna på den tuffa arbetsmarknaden för naturvetare i allmänhet och för biologer i synnerhet.
Hon arbetade då några månader på Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping.
– Där träffade jag den lokala SACO-ordföranden och blev fackligt intresserad.
Tillbaka i Skövde fortsatte hon som lärare på högskolan och var med i den lokala SACO-föreningens styrelse.
– Där har jag suttit i ett år i februari. Så såg jag att man letade efter en lokal ombudsman till Linköping och sökte jobbet.
Nu ska Åsa Rybo arbeta 40 procent som SULF-ombudsman i Linköping och 35 procent som lärare vid Högskolan i Skövde. För att få ihop det med rollen som spädbarnsmamma planerar hon att arbeta måndag–tisdag som ombudsman i Linköping och onsdag–torsdag som lärare i Skövde.
– Det är en fördel att ha en fot kvar i lärarjobbet om man ska vara insatt i medlemmarnas situation, säger hon. Dessutom är det roligt att träffa studenter.
Fungerande tidspussel
En förutsättning för att tidspusslet ska fungera är att hennes man ska vara barnledig under våren.
Åsa Rybos fackliga engagemang har blivit allt starkare.
– Jag har blivit mer och mer intresserad av fackliga frågor under tiden jag jobbat fackligt på Högskolan i Skövde, inte minst efter att ha gått SULF:s fackliga kurs.
Vad förväntar du dig av jobbet?
– Att lära mig mycket nya saker genom att svara på medlemmarnas frågor. Jag har varit i högskolan länge, men inte så länge i den fackliga världen.
Viktiga frågor du känner extra för?
– Det är vanligt med kortare förordnanden. Man är anställd ett halvt till ett år och får besked i sista minuten om det blir förlängning eller inte. Detta pågår år efter år fastän det borde ha visat sig att personen behövs i verksamheten.
En annan sak som engagerar henne är de oskäliga löneskillnaderna, mellan olika grupper av anställda och mellan kvinnor och män.
– Också mellan personer som gör motsvarande jobb och har likartad utbildning, men har olika titlar, finns det ofta oskäliga löneskillnader.
Arbetsmiljöarbetet är en angelägen fråga.
– Den psykosociala arbetsmiljön är den stora delen. Lärare kan känna att de måste välja att antingen jobba för mycket eller ge studenterna dålig undervisning.
Åsa Rybo anser också att det är viktigt att fackföreningarna når ut med sina mål och vilka frågor man driver. Just information och rekrytering kommer att vara några av hennes arbetsuppgifter i Linköping.
– I Skövde nådde vi ut mycket bra med e-postlistor, medlemsutskick och hemsidan. Jag får se om det kommer att fungera också vid universitetet i Linköping som har cirka nio gånger fler anställda än Högskolan i Skövde.
Ridning på is
Privat är hennes stora intresse ridning.
– Men det ligger tyvärr på is just nu.
Men hon går ofta på Friskis och Svettis och tränar rygg och axlar på gym. Det blir många tunga lyft när man har en liten bebis.
– Och så är jag sudokufantast. Det är vanebildande!
Åsa Rybos företrädare Folke Norstad är gammal i gården, men hans
engagemang inom SULF är inte av riktigt så tidigt datum som man kan tro. Han började med att utbilda sig till civilingenjör i maskinteknik vid KTH, men har nästan inte alls jobbat inom industrin.
Efter examen gick han direkt till matematiska institutionen på KTH.
– Det var inte så konstigt då, jag hade en kamrat en årskurs över mig som gjorde likadant, säger han.
När ett lektorat blev ledigt i Linköping 1970 flyttade han dit. Han blev tidigt fackligt aktiv, men tonar själv ned sitt engagemang.
– Jag var visserligen med och bildade CF:s lokalavdelning 1972, men sedan var jag bara menig ledamot i styrelsen.
Länge var Folke Norstad medlem enbart i Civilingenjörsförbundet, CF. Men när han 1990 blev tillfrågad om att bli lokal SACO-ordförande kom saken i ett annat läge.
– Som SACO-ordförande var det självklart att vara dubbelansluten till både SULF och CF.
Det var en handling för att markera opartiskhet inom SACO.
När han gick i pension sommaren 2002 kunde inte efterträdaren ta över direkt, utan Folke Norstad stannade kvar som ordförande fram till årsskiftet 2002–2003.
Vid samma tid blev tjänsten som ombudsman i Linköping vakant.
– Den bistra sanningen var att det inte var någon tillströmning av sökande. Då tog jag ett steg fram och harklade mig och sa: ”ni har ju mig”. Jag fick jobbet.
Samma visa igen
Folke Norstad skulle ha slutat jobbet som ombudsman i somras.
– Men då var det samma visa igen, min efterträdare kunde inte ta över direkt, Åsa hade ju precis fått barn. Efter viss tvekan sa jag: Ok då, jag fortsätter till årsskiftet.
Vilken tycker du är den viktigaste fackliga frågan?
– Chefsfrågan i vid mening är den viktigaste frågan. Universitetet har gått från en kollegial kultur till att bli som vilken arbetsplats som helst. Men inom akademin lever det kvar att det är någons ”tur” att bli prefekt.
Han anser att det inte borde vara någons ”tur” att bli chef utan förmågan att leda borde vara avgörande.
– Bara för att någon varit en duktig forskare är det inte säkert att han är lämplig som chef.
Men det finns kvar en akademisk snobbism att vem som helst kan vara chef.
Folke Norstads erfarenhet är att om fel person blir chef kommer problemen som ett brev på posten. En olämplig chef kan åstadkomma arbetsmiljöproblem i stor skala och Folke Norstad upplever att det har varit en märkbar ökning av anställda som mår psykiskt dåligt.
– Den konstanta strypningen av anslagen per student spelar också in. Kombinationen av resursbrist och svaga chefer kan vara förödande.
Har du några ord på vägen till din efterträdare?
– Ett av jobbets villkor är att många gånger kan man inte peka på att man gjort något. Som fackligt aktiv får man ofta fungera som terapeut. Är det en institution med problematisk ledning kanske medlemmen är rädd att ens erkänna att han pratat med facket. Då kan man inte göra mer än att lyssna och ge råd, men det är ju ingenting att föra upp i loggboken.
Men hans ”testamente” är ljust:
– – Det är kul att jobba fackligt. Det kan vara tungt när man råkat ut för ett svårt problem, men snart är det roligt att gå till jobbet igen, säger Folke Norstad.
PER-OLOF ELIASSON
