Debatten om de statliga forskningsresurserna har fått en ny belysning under våren. Det är positivt att samtliga politiska partier sluter upp kring att svenska staten snarast måste avsätta minst en procent av BNP till forskningen vid universitet och högskolor. Målet om en procent kan enligt SULF:s uppfattning enbart ses som ett första mål, och målet måste avse den civila forskningen. På den sista punkten förefaller socialdemokraterna ännu sväva på målet. Vi instämmer med Vinnovas generaldirektör Per Eriksson som i en rad sammanhang har framhållit att här krävs ett klart besked från de politiska partierna. I takt med att statens anslag till den militära forskningen sjunker, är det nödvändigt att göra motsvarande förstärkningar på den civila sidan, annars kommer den samlade svenska kompetensen inom nyckelområden att falla.
EN PROCENT-MÅLET ÄR givetvis bra. Men som SULF tidigare har framhållit behövs inte flera retoriska figurer i den svenska forskningspolitiska debatten. I stället krävs konkreta åtgärder för att undvika nationella kompetensförluster och såväl individuellt som kollektivt missmod bland forskarna. Särskilt de yngres situation är mycket pressad som följd av de bristfälliga karriärvillkoren. En första helt nödvändig åtgärd är snabba insatser för dem. Därefter behövs en detaljerad och bindande tidsplan för hur resursmålet ska förverkligas.
Förhoppningsvis hade åtskilliga av SULF:s medlemmar tillfälle att lyssna på de båda Kaliber-programmen i Sveriges Radio (den 14 och 28 maj), liksom på radioprogrammet Front den 29 maj, vilket inriktade sig på förhållandena för de unga forskarna. När detta skrives en vecka in i juni går det fortfarande att på Kalibers hemsida läsa utskrifter av programmen (länkar finns på www.sulf.se/pressrum: SULF i media). Tag gärna del av dessa program, liksom av den enkät bland professorerna som utgör deras faktagrund.
DET SKA NÄMNAS att programmen har mötts av kritik – även från akademiska lärare – för att torgföra professorsgnäll. Men de flesta lyssnarna, däribland ledarskribenter, har tagit starka intryck av att den fria forskningen i Sverige är hotad. Alltför mycket forskning är beställd, och inte ens forskare biter den hand som föder. Forskarna har i allt större utsträckning blivit beroende av skilda externa finansiärer. Kaliber visade hur oerhört mycket kvalificerad arbetstid – och fritid – som används till att skriva ansökningar om pengar.
Den enkät som Kaliber genomförde inför programmen visar att en hög andel av forskarna inte vågar yttra sig kritiskt om dem som beslutar om anslag. Detta av rädsla för framtida svårigheter att få medel, eller för direkta repressalier.
UTBREDNINGEN AV EN tystnadens kultur inom universitet och högskolor är ett allvarligt bekymmer. Lärosätenas samhälleliga uppdrag är att vara kritiskt granskande. Det är därför högskolelagen garanterar en frizon för det akademiska arbetet. Det finns alla skäl att följa upp iakttagelsen att svenska forskare inte vågar kritisera forskningsfinansieringssystemet.
Sverige förefaller mera än andra jämförbara stater ha avlägsnat sig från att professorer ska kunna välja forskningsuppgift fritt. Här kan inte professorer vara säkra på att få göra det som de är bra på, och som de anställs för att göra.
I ETT TIDIGARE NUMMER av denna tidning kommenterade vi SUHF:s, Sveriges universitets- och högskoleförbunds, Rekommendation rörande arbetstidsfrågor. En rad synpunkter från läsarna har inkommit. Många tar fasta på att SUHF vill öka styrning och kontroll av anställda inom högskolan. Detta sker i en tid då ledningarna för företag till exempel inom tjänstesektorn visar allt större tilltro till sina medarbetare, och ger dem förtroende att mera självständigt än tidigare planlägga och genomföra sitt arbete. SUHF verkar vilja föra in universitet och högskolor på samma olycksaliga väg som ungdomsskolan. Ett fritt yrke ska omvandlas till ett reglerat. Och detta trots att det står fullständigt klart för alla som vågar se att ungdomsskolan har tvingats in i en utveckling som är förödande, trivialiserande och demoraliserande. SUHF har ansvar för det framtida akademiska arbetet. Vilka visioner och strategier har organisationen? Inte minst mot bakgrund av Kaliber-programmen är det nödvändigt att SUHF klargör detta.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
