Den offentligt finansierade forskningen i Sverige är föremål för ett enprocentmål, ungefär som biståndet. Forskningens enprocentmål har sitt ursprung i den så kallade Lissabonprocessen inom EU. Redan när processen drogs igång av ministerrådet för sex år sedan överträffade Sverige målsättningen att forskning och utveckling ska ha en omfattning motsvarande tre procent av BNP. Däremot ligger vi fortfarande ett gott stycke ifrån målet för den offentligfinansierade forskningen. Den ska svara för en av procentenheterna.
Det är väl lite som att svära i kyrkan men jag har svårt att känna någon riktig entusiasm för enprocentmålet. Som ett mål för biståndet är det väl närmast en självklarhet men inte som mål för den offentligfinansierade forskningen. Missförstå mig inte. Den akademiska forskningen i Sverige är underfinansierad och ytterligare resurser för forskning måste tillföras universitet och högskolor direkt i form av såväl ökade fakultetsanslag som i anslutning till grundutbildningsanslaget som en resurs för lärarnas forskning. Men att hänge sig åt den rena talmystiken kan få till följd att diskussionen om forskningens roll i samhället trivialiseras.
JAG KAN FÖRSTÅ DEN POLITISKA slagkraften i formuleringen av ett enprocentmål, att det kan vara ett verksamt medel för att i det allmänna kattrakandet skapa ökat utrymme för forskning i statsbudgeten. När utrymmet en gång inmutats växer anslagen sedan i takt med ekonomin — så länge BNP växer. När jag läser riksdagspartiernas svar på frågan om enprocentmålet (Universitetsläraren 12/2006) ser jag att kd där ger uttryck för en ambivalens åtminstone delvis grundad på det ologiska i att satsningen på forskning med samma automatik skulle minska om landet drabbas av sjunkande BNP. Jämför här med vad som hände i Finland i början av 90-talet när man förlorade en tredjedel av sin utrikeshandel och köerna till soppköken i Helsingfors växte. Då beslöt regeringen att satsa kraftfullt på forskning och högre utbildning och inrättade i samma anda en forskningsberedning under statsministerns direkta ledning.
Det som bekymrar mig med enprocentmålet är att det för tanken i helt fel riktning och kan leda till missuppfattningar om den offentligfinansierade forskningens funktion. Någon kan förledas tro att forskning är något ett rikt land kan unna sig för att bättra på sin status, eller att kvalificerad forskning i analogi med biståndet är en skyldighet för ett rikt land som Sverige. Ja, något ligger det väl i ett sådant synsätt men det huvudsakliga skälet är mycket mera handfast än så. Vi behöver investera i en bred och livskraftig forskning som en beredskapsåtgärd inför de utmaningar vår ekonomi, vårt samhälle och vi som en liten del av mänskligheten kommer att möta i framtiden.
EN DEL STORA PROBLEM är kända (fattigdom, klimatförändring, energibrist, utanförskap, demografiska förändringar …) och sökandet efter möjliga lösningar har kommit igång, såväl grundforskning som mer tillämpad forskning. Men vi kan vara säkra på att vi kommer att ställas inför många nya utmaningar vars karaktär vi ännu inte anar. För att kunna möta dessa behövs en satsning på grundforskning på bred front. En sådan satsning är också förutsättningen för en högkvalitativ utbildning vid universitet och högskolor som förmår väcka intresse och insikt om möjligheterna. För att kunna välja framtid måste vi förstå alternativen.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
