Två statliga utredningar, befattningsutredningen och resursutredningen, ser för närvarande över anställningsstruktur respektive finansiering av högskolan. Med denna debattartikel vill undertecknade, verksamma vid medicinsk- respektive naturvetenskaplig fakultet, föreslå en karriärstege som ger läraren trygghet samtidigt som man inte får ge avkall på hög kompetens och kreativitet utgående från vad SULF presenterat tidigare.
DEN FÖRSTA TJÄNSTEN i den akademiska karriärstegen efter doktorsexamen är en forskarassistentbefattning. Denna är tidsbegränsad till fyra år och oftast finansierad av forskningsråd, stiftelser eller via fakultetsmedel. Under denna tid ska innehavaren visa sig kapabel att driva egen självständig forskning och handleda doktorander. Befattningen ägnas i huvudsak åt forskning, men det förekommer att forskarassistenten undervisar cirka tio procent och genomgår en kortare universitetspedagogisk utbildning, bland annat för docenturmeritering.
Nästa steg i karriären är universitetslektoratet, där vetenskapliga och pedagogiska meriter i normalfallet väger lika vid tillsättning. Var ska dessa tunga undervisningsmeriter komma ifrån? Så gott som hela meriteringen har ju så långt ägnats åt forskning. Arbetsuppgifterna för den nyblivne lektorn är ofta 70 procents undervisning och 30 procents forskning. Är det 90 procents forskning under fyra år som utgör den vetenskapliga grund som den framtida högre utbildningen ska vila på? För att fortsätta att ge undervisning på vetenskapligt relevant grund, tvingas lektorn med dagens arbetstidsavtal söka ”friköp” från undervisning.
Framgångsrika universitetslektorer blir så småningom professorer. En rekryterad professor ägnar merparten av sin arbetstid åt forskning, medan många befordrade professorer fortfarande har samma arbetstidsfördelning som lektorerna.
En stor del av en forskande akademisk lärares tid åtgår att söka externa anslag till den verksamhet som hon/han är utbildad och anställd för att driva. Universiteten har blivit forskarhotell där även stora delar av undervisningen blivit lidande. Detta är särskilt allvarligt med tanke på att forskning och undervisning utgör de två av lärosätenas huvuduppgifter.
Forskningsråd och andra medelsbeviljande organ utlyser prestigefyllda tjänster av typen särskild forskare, vilka enbart tillsätts på forskningsmeriter. Efter att forskningsrådets finansiering tagit slut, har högskolan en tillsvidareanställd lärare utan att innehavarens pedagogiska meriter tagits i beaktande vid anställningen.
MED ANDRA ORD: De olika karriärstegen i dagens system förbereder inte för varandra.
Vårt förslag:
• Forskarassistenttjänsten (foass) ändras så att institutionen vid tillsättandet planerar sin långtidsbudget så att det finns medel för en framtida fast anställning. Den nye foassen ges ett startanslag som tillsammans med sökta medel från forskningsråd med mera möjliggör att hon/han bygger upp en självständig forskning. Tjänsteinnehavaren ska under sitt första år slutföra en universitetspedagogisk utbildning inklusive handledd undervisning. Tid för undervisning och forskning fördelas relativt lika: mellan 35 procents undervisning respektive 65 procents forskning till lika fördelning mellan båda. Efter halva anställningstiden görs en första utvärdering av innehavarens verksamhet.
Ett år innan tjänsten tar slut bedöms hennes/hans förmåga att självständigt driva egen forskning, erhålla exter-na anslag, handleda doktorander och inte minst bedriva undervisning för att avgöra om hon/han kan anställas som universitetslektor. Bedömningen ska ske av externa granskare för att säkerställa att vi kan behålla en hög kompetens och kreativitet hos våra fast anställda akademiska lärare.
• Professurer liksom universitetslektorat ska förutom via befordran kunna tillsättas via rekrytering. Kraven på veten-skaplig och pedagogisk skicklighet ska i bägge fallen vara de samma. Arbetsfördelningen mellan forskning och undervisning bör vara 50 procent av varje.
• Särskilda forskartjänster (VR, KVA med flera) bör finnas kvar men ha samma fördelning mellan undervisning och forskning som universitetslektorat eller professurer. De bör göras attraktiva genom att de anslag som följer med en sådan befattning vida överstiger de som automatiskt är tillgängliga för en universitetslektor/professor.
ETT FÖRVERKLIGANDE av denna skiss till akademisk karriärstege kräver förutom ändringar i högskoleförordningen också väsentligt större forskningsanslag direkt till lärosätena, om balansen mellan forskning och grundutbildning ska kunna återställas.
ALEXANDRA KRETTEK
docent, Göteborgs universitet
NILS ELANDER
professor i fysik, Stockholms universitet
