I boken låter Marklund forskaren vidare berätta om det speciella med en verksamhet till vilken så många är kallade och så få utvalda, om hur ständiga överklaganden bromsar tillsättningen av professorer och om ”ett evigt smusslande och hyssjande och spejande på vad alla andra gör”. Marklunds fiktiva forskare berättar också hur handledare stjäl doktoranders forskning och publicerar den som sin egen. Och omvänt, att doktorander knycker handledarens resultat.
Ja, även om man bortser från de bestialiska morden är Nobels testamente knappast någon smickrande beskrivning av vad forskare är kapabla att göra mot varandra.
Deckargenren kallas numera för den bästa, till och med den enda, arenan för samhällskritik. Och recensenterna av Nobels testamente har berömt Marklunds inslag av samhällskritik när det gäller medier och när det gäller CIA-ledda avvisningsoperationer från Bromma, däremot har man inte uppehållit sig vid hennes bild av forskarvärlden. Undantaget är Ulrika Knutssons recension i GöteborgsPosten, där Knutsson också efterlyste ännu mera av detta, eftersom det finns så mycket att hämta från universitetsvärldens intriger.
Går det till så här?
Självfallet är Liza Marklunds thrillervärld fiktiv, men hur förhåller det sig med samhällskritiken och autenciteten när det gäller forskningen?
Går det (frånsett morden …) till så här i KI:s korridorer och labbmiljöer?
I efterordet tackar författarinnan bland andra Cecilia Björkdahl, doktorand vid
KI samt KI-forskaren och författaren Åsa Nilsonne.
Det var Åsa Nilsonne som låg bakom att Björkdahl och Marklund fick kontakt. När hon fick veta att Marklund var på jakt efter någon som kunde bistå med research och studiebesök skickade Nilsonne en efterlysning via doktorandföreningen. Nilsonne och Marklund ingår bägge i Blodgruppen, ett nätverk för kvinnliga deckarförfattare.
Det hände ingenting
Åsa Nilsonne har själv använt forskarvärlden bloddrypande litterärt. I sin andra deckare I det tysta skriver hon om utnyttjade doktorander och forskningsfusk. Hon berättar att hon den gången förväntade sig reaktioner, både inom och utom forskarvärlden.
– Men det hände absolut ingenting! Idag vet jag dock att boken fortfarande uppmärksammas i doktorandföreningar och doktorander hör av sig och berättar att de känner igen sig.
Det var alltså Åsa Nilsonnes bestämda avsikt att använda deckarformen för att berätta om vad som kan hända ”på riktigt”, om doktoranders villkor, om forskares vardag och verklighet.
Inte för att Åsa Nilsonne menar att fusk och intriger dominerar i sammanhangen. Men däremot att sådant förekommer och, inte minst, att oegentligheter finns med som potentiell risk och ”yrkesskada”, beroende både på forskningens förutsättningar och på forskarens självbild.
Mycket står på spel
– Hela vår värld bygger ju på antagandet att vi är ärliga och öppna och fria, säger Åsa Nilsonne.
– En annan sak är att forskningen är en så smal pyramid, med mycket plats i botten, men inte i toppen. Man har också investerat så många år av sitt liv, därmed blir forskarnas strider om toppositionerna så avgörande, det är så mycket som står på spel.
Det råder ett tufft forskningsklimat, men samtidigt är intriger och elakt spel forskare emellan inget nytt.
– Jag har läst brev som Jöns Jacob Berzelius (kemiforskare och 1810 en av grundarna till Karolinska Institutet) skrev, om hans strid med en annan professor och fascinerades av hur lite som har förändrats, säger Åsa Nilsonne.
Och forskarvärlden och universiteten som deckarmiljö är inte heller något nytt. Åsa Nilsonne nämner Dorothy Sayers och Amanda Cross.
Och det är ju inte enbart ”vitrockar” och naturvetenskapens laboratoriemiljöer som gestaltas i thrillerfiktioner.
En 1950- och 60-talets motsvarighet till Liza Marklund, pseudonymen Maria Lang, förlade flera av sina mordgåtor i humanioramiljö.
Förfalskning och giftmord
Nu i somras kunde P1-lyssnarna ta del av radioteaterns Om lejon kunde tala. Det är professorn i socialt arbete vid Ersta Sköndal högskola, Bengt Börjesson, som är författare till pjäsföljetongen om hur intrigerna kring tillsättningen av en professur i filosofi omfattar både ett förfalskat Wittgensteinbrev och ett giftmord.
Bengt Börjesson säger att han naturligtvis till viss del skrev Om lejon kunde tala för att underhålla, men inte minst för att också berätta om i forskarvärlden.
– Jag ville problematisera uppfattningen att det mesta sker enligt rationella processer, med långvariga sakkunnigprocesser och kontrollmekanismer. Samtidigt som alla vet att processerna kan manipuleras. Jag ville skildra dialektiken mellan hur vi vill vara och hur vi är.
Bengt Börjesson jämför med dem som är verksamma inom Svenskan Kyrkan, där det också finns höga anspråk på att vara en god, oförvitlig människa.
– När det gäller forskning tillkommer att denna goda människa också bör vara originell och snillrik. Vi forskare odlar myten om att vi är så självständiga och det är faktiskt inte riktigt sant. Snarare springer många åt precis samma håll, i riktning mot vad som för tillfället är rådande mode och trend inom ett forskningsområde, för att ta ett exempel så är ”tillit” det som för tillfället gäller inom sociologin. Och just nu ska ”alla” forska om tillit.
Bengt Börjesson menar inte att springandet åt samma håll alltid är fel, inte alls.
– Grunden för forskning är att man i någon mån alltid måste stjäla idéer från andra, själva kunskapsutvecklingen är ett ständigt lånande och omhändertagande av andras idéer.
Han ser det vidare som ett stort problem att det i forskarvärlden finns en ten-dens att vara oerhört lyhörd för makt och att springa maktens ärenden och att sopa allt som stör självbilden under mattan.
Men det enskilda fall som fick Bengt Börjesson att sätta igång och skriva sin pjäs var den så kallade Gillberg-affären, ett omstritt, komplicerat och infekterat forskarbråk. Börjesson uppehåller sig inte vid själva forskningen, utan har reagerat på hur institutioner, universitet och forskaromvärld ”stack huvudet i sanden”, hur ”förbluffande ovillig akademin var att diskutera det uppseendeväckande som hänt”.
– Ja, jag började skriva i raseri över just detta. Jag menar inte att vi forskare är dåliga människor, tvärtom. Jag vill understryka att vi mer är som folk är mest, inte alltid så fria, felfria och självständiga som både vi och omvärlden vill tro.
Återvänder vi till den miljö som inspirerade Liza Marklund finns det de som beskriver just Karolinska Institutet som en särskilt kompetitiv miljö, med mycket rivalitet, jämfört med andra forskningsmiljöer.
Cecilia Björkdahl, som guidade Liza Marklund inom KI, menar att det stämmer, på gott och ont.
– Det finns alla varianter på det, från mycket bra rivalitet till en hysterisk nivå som inte stämmer med att det är vuxna inblandade När det gäller Liza Marklunds beskrivningar av infekterade strider forskare emellan har Cecilia Björkdahl inte svårt att känna igen sig eller känna igen vad andra berättat, och då inte bara från KI.
– Det är naturligtvis mer undantag än regel, men jag har hört om betydligt värre bråk än de som skildras i boken.
– Varför det blir så? Ja, till viss del beror det förstås på prestige forskare emellan, men också på sättet som forskningen finansieras. Skulle det finnas gott om resurser skulle det inte vara lika mycket av vinna eller försvinna-stämning.
– Och i stället för att ibland kunna samarbeta och gå åt samma håll måste man hela tiden fightas med andra, också med dom som du samtidigt ska dela labb med.
Cecilia Björkdahl är bekymrad över att omvärlden, inklusive politiker som skapar ramen för offentliga anslag, verkar se en annan forskarvärld än den som är forskarnas verklighet. Sådant som att statliga KI till övervägande del är beroende av extern, privat finansiering och uppdragsforskning.
– Det heter ju också att det går så bra för KI. Men det är mycket yesterdays news, citeringarna är frukterna av vad som hände för tio år sedan, säger Cecilia Björkdahl, som menar att resultaten av forskningens faktiska villkor idag kommer man att kunna utläsa först om kanske ytterligare tre politiska mandatperioder.
Hon beskriver hur de svajiga ekonomiska förutsättningarna ständigt gör sig påminda och är närvarande:
– Genom sådant som att några av oss, också på handledarnivå, helt enkelt inte vet om de kommer att få lön nästa månad.
Vilket inte ”bara” innebär jämförelsevis ytterst otrygga arbetsvillkor, utan också ökar risken för intriger och fula knep. För att använda sig av Bertolt Brecht, kommer maten, läs anslagen, före moralen.
Cecilia Björkdahl menar att det är beklagligt att diskussionerna om detta, forskarnas ”mat&moral”, ofta är begränsad till labben. Och hon tillägger att det finns material i sammanhanget som räcker till många fler deckare.
– Eller varför inte en såpa-dokumentär i tv? Sätt in kameror i labben så kanske det äntligen blir fart på diskussionen om svensk forskning och forskarnas villkor.
– MARIELOUISE SAMUELSSON
