TÄNK OM INGEN KOMMER?
Jan Jörnmark tar en klunk svart kaffe ur pappersmuggen och spanar från den stora glasade entrén till det bunkerliknande auditoriet på Chalmers där han ska föreläsa om fem minuter. Studenterna i industriell ekonomi har tentadag som startar klockan tio. Varför skulle de då ta sig tid att gå på hans ickeobligatoriska föreläsning klockan nio?
Men så dyker ett par unga själar upp och Jan Jörnmark fattar mod och går in i salen. Fem minuter senare är så gott som hela auditoriet fullt av åhörare. Med de blonda lockarna bortstrukna ur pannan och händerna nerkörda i jeansfickorna börjar han sin vandring i 1900-talets ekonomiska historia med fokus på tongivande ledarskap inom näringslivet, samtidigt som han rent fysiskt vandrar fram och tillbaka på podiet.
– Jag är inte en lika bra föreläsare längre, säger Jan Jörnmark oväntat när vi träffas ett par veckor tidigare. Jag sysslar med för många olika saker, är inte 100 procent närvarande.
Trots självkritiken är det uppenbart att han fångar sina åhörares uppmärksamhet från första stund. Han vet hur man berättar historier om allt ifrån det norska oljeundret till bankkrisen i Spanien.
– Jag har en sinnesrubbad bredd, säger Jan Jörnmark och skrattar.
DEN BREDDEN HAR de senaste åren lett till ett antal uppmärksammade populärvetenskapliga fotoböcker om övergivna platser och skapande förstörelse. Jan Jörnmark har varit intresserad av förändring så länge han kan minnas. Det är motorn som driver honom framåt och den röda tråd som löper kors och tvärs genom allt han gör. Det slingriga röda garnet är tvinnat av förändring och tillfälligheter, om det nu finns några?
– Lev Trotskij sa att "Hela den historiska processen handlar om hur historiska utvecklingsförlopp bryts genom tillfälligheter. Vore vi biologer skulle vi säga att samhällsutvecklingen bestäms genom det naturliga urvalet av tillfälligheter."
Om förvandlingen i den internationella företagsamheten och globaliseringen har han skrivit sedan 1993 då han doktorerade och tidigare ändå. Långt före genombrottet med boken Övergivna platser 2007.
Vid den här tiden återuppväcktes ett intresse från barndomen, fotografering.
– När den digitala tekniken dök upp insåg jag plötsligt möjligheterna att kunna lagra och visa bilder på nätet tillsammans med text.
SAGT OCH GJORT, Jan Jörnmark startade webbplatsen/bloggen Övergivna platser. Här visade han bilder av förändringens konsekvenser, öde fabriker och halvfärdiga bostadsområden. Berättelser om drömmar som blomstrat men sedan vissnat eller gått i kras ibland innan de ens blev verkliga. På bara några veckor fick han tusentals besökare. Ett förlag fick upp ögonen för sajten och 2007 kom boken Övergivna platser ut.
– Just i den stunden ställde sig stjärnorna rätt, säger han och ler.
– Intresset fullkomligt exploderade!
Därefter följde Övergivna platser II, Avgrunden och Krisen. Böckerna har gjort honom känd för den breda allmänheten på ett sätt som är sällsynt i den akademiska världen och har gjort honom enormt efterfrågad som föreläsare.
MEN HUR OCH var började allt? Var det på 1980-talet när Jan Jörnmark lite halvhjärtat pluggade för en akademisk examen samtidigt som han körde sopbil och ryckte in som lärarvikare i mellanoch högstadiet?
– Jag hade halkat efter och valde därför en kurs som jag hört skulle vara lätt att plugga in.
Aldrig hade han kunnat ana att en livslång kärlek skulle drabba honom.
– Det var instant love, utbrister Jan Jörnmark och skrattar. E
ller kanske började det långt tidigare? Han växte upp i Karlstad på det politiskt medvetna 1970-talet då stålkrisen slog hårt mot arbetarklassen i Värmland, Vietnamkriget pågick, oljekrisenoch ännu tidigare ryssarnas inmarsch i Tjeckoslovakien 1968.
– Jag var intensivt samhällsintresserad och läste om allt. Min åttaåriga dotter är likadan. Hon ser på Lilla Aktuellt och läser tidningarnas rapportering om Ukraina. Jag tror det är genetiskt.
PÅ GYMNASIET VALDE Jan Jörnmark naturvetenskaplig linje, men hoppade av efter ett år och tog samhällsvetenskaplig istället. Läraren i historia upptäckte att den där ljuslockige ynglingen hade en naturlig fallenhet för ämnet.
– Han sa att han aldrig träffat en så instinktiv historiker som jag.
Sedan suckade läraren och tillade att det tyvärr är hopplöst att försörja sig på. Jan Jörnmark tog läraren på orden och höll sig borta från historia. Han pluggade nationalekonomi, statistik och sociologi, men det var först med den lättpluggade kursen som polletten föll ner.
– Jag insåg att ekonomisk historia har allt. Ekonomi är vad du och jag gör, varje handling har betydelse.
När Jan Jörnmark talar om sitt favoritämne får ögonen en febrig glans. Det är som om en inre värmekälla strålar ut och transformerar mannen till en magnet som suger åt sig all uppmärksamhet inom en viss omkrets.
STOR BETYDELSE hade också professorn Lars Herlitz, som så småningom kom att bli Jan Jörnmarks handledare.
– Lars och jag delade samma syn på historiematerialismen, men vi drog helt olika slutsatser av den. Lars var sträng marxist medan jag var nyliberal anarkist.
Medan många var lite rädda för professorns ibland lätt sarkastiska och bitande stil så fungerade den desto bättre för Jan Jörnmark.
– Ja, så in i helsicke! Lars skapade ett klimat som var totalt öppet för alla idéer. Det gav en enorm frihet, men också ett stort ansvar.
För Jan Jörnmark innebar det en lärdomsresa, som han tror är få förunnat i dagens akademiska värld.
– Jag är oerhört tacksam för att jag fick uppleva den resan!
Rent konkret innebar det att han, efter att ha skrivit sina B- och C-uppsatser om utvecklingsekonomier i Västafrika, i sökandet efter ett ämne att doktorera på ville jämföra med den ekonomiska utvecklingen i Östasien. Det ledde in honom på italiensk medeltid och Europas övergång från förindustriell ekonomi till industrialismen. Det blev en lic-uppsats om Europas råvarupriser och avhandlingen kom så småningom att handla om den europeiska kol- och stålindustrin under 1960-, 70- och 80-talen.
– För Lars och mig bildade allt jag läste de där åren en röd tråd som naturligt ledde fram till ämnet för avhandlingen.
NÄR JAN JÖRNMARK disputerat och stod i begrepp att börja undervisa på universitetet kände han en otrolig glädje att få kommunicera allt han suttit på sin ensamma kammare och studerat. Att han blev så uppskattad som lärare tror han berodde på denna berättarglädje grundad i hans gedigna kunskaper.
– Men det var också tack vare den massiva erfarenhet jag fick under studieåren då jag försörjde mig som lärarvikarie, säger han.
– Jag har inte läst en enda poäng pedagogik, men där lärde jag mig hur man får eleverna att trivas i klassrummet.
Han återkommer till sin tes att man inte kan lära ut någonting.
– Man kan bara skapa ett intresse hos andra så att de själva går hem och lär sig.
Men hur gör du?
Jan Jörnmark drar en musikalisk liknelse.
– Jag bygger upp ett tungt riff, en grundstruktur som går igenom hela föreläsningen.
Han citerar musikproducenten Don Was som menar att det är grunden till varje lyckad rocklåt: "Man kan göra ett och annat solo men måste alltid återvända till riffet igen".
Jaha, och för oss som inte är så musikkunniga?
– Det är en bra fråga. En del elever har sagt att jag berättar med humor och att jag behandlar dem som jämlikar, vilket jag tycker de är. Man ska förstås vara grundläggande och logisk och inte ta sig själv på för stort allvar. Och så vara totalt närvarande, det är det som är lite svårare nu för tiden.
ANNIKA REHNBERG
