Idag framhålls universitetsreformen som en av de mer lyckade under Nicolas Sarkozys regeringsperiod.
Under sommaren 2007 beslutade det franska parlamentet om ökat självstyrelse för universiteten.
Den nyvalde presidenten sa att en förbättring av de högre utbildningarna var en av de viktigaste förändringarna under hans femåriga mandat.
De flesta var överens om diagnosen: Universiteten måste få mer resurser. Deras budgetar hade inte alls ökat i samma takt som de växande studentkullarna. De var som fattiga kusiner till de mer selektiva högskolorna. Utslagningen av studenter var också alldeles för stor.
Däremot gick meningarna kraftigt isär om botemedlet, då precis som nu.
– Om vi skulle börja om igen, skulle jag ha gjort samma sak, säger Jean-Pierre Finance.
När vi träffas är han tillförordnad chef för det nybildade Université de Lorraine, som är resultatet av en sammanslagning av fyra universitet i Nancy och Metz.
För fem år sedan var han ordförande i CPU, universitetsordförandenas organisation, och själv engagerad i förarbetet med den så kallade LRU-lagen (se faktaruta). Hans eget universitet, Nancy 1, ingick också i den första kullen som fick självstyre 2009.
Han berättar att han tack vare detta har kunnat skapa en mer tydlig profil för institutionen, och göra omdisponeringar i personalgruppen.
– Vi har till exempel inrättat en bättre social service för anställda i nöd. Vi har också minskat undervisningsskyldigheten för nyanställda lärare under deras första år.
Jean-Pierre Finance anser också att effektiviteten har förbättrats i och med att universitetsstyrelsen kraftigt har krympt.
ATT HA VARIT MED om att driva igenom reformen är alltså ingenting han ångrar. Men den stora entusiasmen för fem år sedan har dämpats.
– Här i Frankrike finns ofta en stark politisk vilja i början av ett projekt. Men sedan möts man av tekniska och administrativa hinder som komplicerar saken, säger han.
Hindren har bland annat bestått av fackliga aktioner under 2009, när personalen protesterade mot att universiteten också skulle få ett allt större ansvar för karriärutvecklingen. Det hela resulterade i en kompromiss, vilket ledde till en slags halvmesyr, anser Jean-Pierre Finance.
Men han är också kritisk vad gäller överföringen av resurser från staten till universiteten.
– Ja, det har skötts bristfälligt, säger han.
För några månader sedan var flera universitet på väg att tvingas ställa in sina betalningar, eftersom de inte hade tillräckligt med pengar för att täcka sina lönekostnader. Regeringen sköt till extra pengar i budgeten för 2011.
– Men ingenting är bestämt för det kommande året, eller nästa. Detta riskerar att skapa stora problem i framtiden, säger han.
En av förklaringarna är att man i beräkningen av universitetens behov "glömde" att ta hänsyn till att personalens genomsnittsålder skulle stiga, och därmed också lönekostnaden.
Globalt sett har Frankrikes högskolebudget trots allt vuxit.
Nicolas Sarkozy lovade 2007 att genomföra en femtioprocentig ökning. Varje år i fem års tid skulle regeringen skjuta till ytterligare en ny miljard euro.
– Ja, under de första åren fick vi verkligen mer pengar. Sedan kom ju krisen mellan. Men jämfört med i många andra europeiska länder har vi ändå klarat oss bra, säger Jean-Pierre Finance. Han säger dock att mycket arbete återstår för att universiteten i Frankrike verkligen ska ha uppnått självstyre.
UNIVERSITETSLÄRARNAS FACK skulle däremot vilja ta steget åt motsatt håll och riva upp hela reformen, berättar Nicolas Gregori.
– Ja, våra farhågor har infriats. Det handlar om en falsk självständighet. Vi har inte alls fått de resurser som krävs för att det ska fungera. Istället sköts universiteten alltmer odemokratiskt. Och skillnaden mellan de stora och de mindre institutionerna håller på att utkristalliseras.
Nicolas Gregori ingår i den nationella ledningen för facket SNESUP-FSU, och har en kombinerad lärar- och forskningstjänst i psykologi vid Nancy II, som numera ingår i Université de Lorraine.
Reformen från 2007 innebar att universitetsstyrelserna minskade till hälften. Fram till dess ingick 240 personer i styrelserna för universiteten i den här regionen. Från och med årsskiftet och fusionen, har den totala siffran sjunkit till 30.
Men Nicolas Gregori säger också att demokratiproblemet beror på att alltfler viktiga beslut tas av fristående grupper, där medlemmarna har tillsatts av universitets ledning.
– Universitetsordföranden kan idag själv tillsätta en arbetsgrupp, som i sin tur anlitar ett utomstående konsultbolag, som ska ta fram idéer om vår inriktning.
Han anser att problemets kärna är att den aktuella politiken grundar sig på en idé om att utbildningssystem kan drivas som privata företag. Som lärare har han inte märkt av några ökade resurser. Han säger att universitetens administrationer har blivit betydligt större, för att man ska klara självstyret.
Men Nicolas Gregori är inte bara kritisk till reformen från 2007, utan vad som har följt därefter. Han säger att regeringen har uppmanat till universitetsfusioner.
Åtta universitet har nyligen utsetts till "excellenta pooler", vilket betyder att de kommer att få medel ur "det stora lånet" som den franska staten har tagit för att finansiera forskningsprojekt.
Lorraine kom inte med i denna exklusiva grupp, trots sammanslagningen.
– Det finns en övertro på att stora enheter är mer effektiva. Men en dynamik uppstår ofta i mindre grupper.Man håller på att skapa geografiska ojämlikheter. Man satsar mer och mer resurser på några platser i Frankrike. Om utvecklingen fortsätter är risken att vi andra bara kommer att kunna utbilda till licensnivå, säger Nicolas Gregori.
VAD GÄLLER PERSONALENS villkor har inga märkbara förändringar skett under den gångna femårsperioden. Ett pågående tvisteämne är hur lärarna/forskarna ska betygsättas.
– Hos SNESUP-FSU har vi ett ständigt krav på att vår undervisningsskyldighet ska minskas, men på grund av alla andra förändringar har vi inte haft tid att strida för sådana fackliga grundläggande frågor under de senaste åren, säger Nicolas Gregori.
Åt vilket håll kursen ställs in efter presidentvalet i maj kan förstås ingen säga idag.
Universitetsfrågorna har inte en framstående plats i debatten, men kandidaterna tycks i alla fall vara överens om att högskoleutbildningarna är väsentliga för landets framtid.
ANNA TRENNING-HIMMELSBACH
