Tidningsdebatten mellan Thomas Östros och forskarna om grundforskningens villkor vid svenska universitet fortsätter. Forskarna är djupt oroliga för att de bristande resurserna nu äventyrar vår plats bland kunskapsnationerna i västvärlden. Viktiga resultat och idéer kan helt enkelt inte utvecklas och tas tillvara i vårt land.
Allvaret i situationen har även uppmärksammats inom det ledande svenska näringslivet, vilket för sina framsteg är beroende av grundforskningens resultat. I Finanstidningen (26/9 2001) efterlyste Claes Wilhelmsson, forskningschef inom Astra Zeneca, ökade satsningar från statens sida i syfte att stärka de svenska universitetens internationella konkurrenskraft. Liksom universitetsforskarna konstaterar han att grundforskningen numera inte får nödvändiga resurser. Att svensk forskning ännu så länge kan hävda sig väl bygger på de ekonomiska satsningar som gjordes längre tillbaka i tiden.
I EN BOK, Högskolan i förändringarnas tidsålder, som SULF utgav i julveckan frågar VD i Riksbankens Jubileumsfond Dan Brändström i sin uppsats om ”universiteten och högskolorna [har] de ekonomiska och personella resurser som möjliggör ett långsiktigt nyfikenhetsbaserat forsknings-arbete?”(s. 77) Han ser en rad tecken på att så inte är fallet, och, viktigare, utvecklingen går inte i en riktning som förbättrar deras möjligheter. Istället fortskrider snabbt och systematiskt urholkningen av de anslag som skulle kunna ge lärosätena möjlighet att besluta om ”strategiska satsningar för att tillgodose den nyfikenhetsbaserade grundforskningens behov.” (s. 81)
Inom forskarvärlden finns det olika åsikter om hur forskningen bör finansieras. SULF anser det dock i dagsläget vara uppenbart att de så kallade statliga fakultetsanslagen måste ökas. Lärosätena måste få möjlighet att göra de strategiska satsningar som Dan Brändström talar om. Det enda rimliga är att professorer och andra framstående forskare har tid och disponibla resurser för sin egen forskning, och så mycket medel att de till exempel kan initiera förstudier till kommande större projektansökningar. Lika rimligt är det att lärosätena har en så stor basfinansiering att den täcker nödvändiga kostnader för lokaler, utrustning, bibliotek och andra basresurser för forskning och utbildning. Det är orimligt att lärosätena tvingas förhandla med och övertala ex¬terna forskningsfinansiärer att med sina insatser kompensera minskande statliga basanslag till forskningen. Det är befängt att samtidigt som en högt kvalificerad forskare anställs blir denna tvingad att ansöka om externa anslag för att bekosta sin arbetsplats.
OM INTE STATEN kommer tillrätta med forskningsfinansieringen besannas förmodligen Dan Brändströms spådom om ett ökande intresse för nya institutionella och organisatoriska strukturer för forskningen ”som antingen är helt fristående eller endast löst ’dockade’ till universiteten och högskolorna.” (s 83)
Det vore en djupt olycklig utveckling. Att universiteten har intresse av forskningen är uppenbart. Den drar in en massa ”overhead” och ordnar undervisningens forskningsanknytning. Men vilken glädje har forskarna av att vara knuta till universiteten? Om inte universiteten har något att erbjuda mer än kostnader och vad som uppfattas som perifera arbetsuppgifter, ingen! Det är hög tid att staten förstärker universitetens basfinansiering och fortsätter satsningen på den nyfikenhetsbaserade forskningen.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
