När uppropet för fred mellan Turkiet och Kurdiska arbetarpartiet, PKK, presenterades den 11 januari 2016 var det knappast någon som anade vad de drygt tusen akademiker som undertecknat uppropet snart skulle komma att utsättas för. En av undertecknarna var Nur Betül Çelik som möter upp Universitetsläraren i Kadıköy på den asiatiska sidan av Istanbul.
Hon var på den tiden professor i statsvetenskap och undervisade i politisk filosofi vid Ankara universitet. Efter kuppförsöket sommaren 2016 ändrades allt fort.
– Det var då avskedningarna började. Vi kunde inte göra något. Vi såg hur kollegor en efter en fick gå under hösten. Universitetet föll i tystnad. Det var hjärtekrossande.
De som avskedades anklagades antingen för att ha samröre med den så kallade Gülenrörelsen, som enligt president Erdoğan låg bakom kuppförsöket, eller för att ha skrivit under fredsuppropet.
Den 7 februari 2017 blev det Nur Betül Çeliks tur att förlora sitt jobb. Hon och 73 andra lärare fick gå samma dag. Efter det fanns inga fredsakademiker kvar. Själv var hon inte förvånad, hon hade vetat att dagen skulle komma. Värre var det för hennes föräldrar, berättar hon.
– De tog det väldigt hårt att jag förlorade jobbet. De var så besvikna – inte på mig utan på systemet. Särskilt pappa. Han accepterade det aldrig innan han gick bort. Han var så stolt över mig när jag fick min professur. Jag var den enda kvinnan i hela vår släkt som blivit professor. Det var förkrossande för honom när jag blev berövad det.
Fredsakademikerna anklagades för terrorism och kopplingar till PKK och fick sina pass beslagtagna. Nur Betül Çelik och hennes kollegor gick samman för att överklaga besluten så fort som möjligt. Men än i dag har få fått sina fall prövade, och domstolarnas beslut har varit inkonsekventa.
De som hade tur tilldömdes kompensation av sina arbetsgivare och kunde återgå till sin forna tjänst. Men enligt Nur Betül Çelik är universiteten inte längre desamma.
– Klimatet är förändrat. Det här har orsakat en enorm skada som kommer påverka generationer. Vissa berättar att deras studenter agerar angivare. Säger man någonting fel på en lektion så går de till rektorn och klagar. Då kan man förlora jobbet lika lätt igen.
– Det kommer ta väldigt lång tid att rädda det här landet och framtiden. Jag vet inte om den nuvarande generationen akademiker har uthålligheten som krävs eller viljan att kämpa. De har aldrig upplevt akademisk frihet, så hur ska de kunna återställa den?
Även Evrim Gülez, representant för utbildnings- och vetenskapsarbetarnas fackförbund, Eğitim-Sen, påpekar att den akademiska världen förändrats i grunden sedan kuppförsöket. Inte nog med att alla spår av akademisk frihet har försvunnit. Regimen har sett till att ingen förbättring ska kunna ske.
– Förtryckarregimer nöjer sig inte med att eliminera tanke- och yttrandefriheten. De inför samtidigt en implicit skyldighet att säga sådant som de vill höra. Det är inte möjligt att stärka den akademiska friheten så länge alla som inte tänker och talar som dem utmålas som terrorister, säger Evrim Gülez.
I det turkiska lokalvalet i slutet av mars överraskade det sekulära och oppositionella Republikanska folkpartiet, CHP, med att lyckas ta över eller behålla makten i många distrikt, inklusive storstäderna Istanbul och Ankara.
Det innebar ett rejält bakslag för Erdoğan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP. Men trots det gör man klokt i att inte förvänta sig några förändringar framöver, menar Nur Betül Çelik.
– Vi lever inte i en demokrati längre, så demokratiska val kan inte ta oss ur detta. Jag är säker på att ingenting kommer förändras. Regimen kommer snarare dra åt greppet om landet, bli ännu mer auktoritärt, för att behålla makten.
