Är det rentav dags för statsminister Ulf Kristersson att kliva fram och bistå utbildningsminister Mats Persson i frågan om de förkortade mandatperioderna för lärosätenas styrelser?
Detta med anledning av att Mats Persson hittills inte har lyckats förklara det uppmärksammade och starkt kritiserade beslutet.
Lärosätenas ordförande är långt ifrån nöjda med de svar de fick vid sitt möte med ministern och återkommer därför med en ny skrivelse med önskemål om ännu ett möte. Skrivelsen skickades i förra veckan till statsrådsberedningen, en formell påminnelse om att beslutet om nyordning för styrelserna är hela regeringens ansvar.
I skrivelsen tar man bland annat upp att beslutet har fördömts av European University Association, EUA, som representerar 850 universitet i 49 europeiska länder, EUA anser att beslutet inskränker lärosätenas autonomi.
Och Astrid Söderbergh Widding, rektor vid Stockholms universitet, skriver i sin blogg om de många frågor hon har fått från internationella kolleger om regeringens tilltag att korta mandatperioden.
Hon påpekar att det blivit ett hett ämne, förutom för EUA så har kritiska uttalanden kommit från League of European Reserach Universitetes och The Guild European research-intensive universities. Söderbergh Widding skriver att hon tyvärr har svårt att svara på kollegernas frågor, ”eftersom jag själv fortfarande inte kan se att beslutet skulle vara ändamålsenligt”.
Det Mats Persson framfört som skäl för att hastigt och utan förankring i sektorn korta mandatperioderna är som bekant att styrelserna behöver tillföras mer säkerhetspolitisk kompetens.
Men som styrelseordförande och rektorer gång på gång påpekat är det den operativa universitets- och högskoleledningen som hanterar säkerhetsfrågorna, inte styrelserna. Det är därför det är svårt att se beslutet om förändringen som ändamålsenligt, man kan till och med beskriva det som obegripligt.
Det har också vid flera tillfällen uppmärksammats utanför akademin, i Dagens Nyheter smular ledarskribenten Arvid Åhlund omsorgsfullt sönder utbildningsministerns hänvisning till att han var tvungen att vidta en ”extraordinär” åtgärd för att möta säkerhetshotet från Kina.
Men rapporterna som Mats Persson anför som stöd för sitt beslut innehåller inget som inte varit känt i flera år, inte minst hos lärosätena vars ledningar har hanterat detta. I händelse av plötsligt uppkomna säkerhetshot ringer man polisen och att man i stället skulle lösa det genom att förkorta styrelsernas mandatperioder och utse ledamöter med säkerhetspolitisk kompetens framstår som föga trovärdigt.
I stället har beslutet skapat berättigad oro gällande lärosätenas autonomi och den akademiska friheten, en oro för att regeringen vill rubba balansen mellan styrelser och den operativa ledningen och i stort balansen mellan akademin och politiken.
”Att rubba välfungerande system, sprida oro, misstro och osäkerhet inom lärosätena och dess styrelser framstår ju inte precis som något som gynnar det allmänna säkerhetsläget i oroliga tider.”
Att rubba välfungerande system, sprida oro, misstro och osäkerhet inom lärosätena och dess styrelser framstår ju inte precis som något som gynnar det allmänna säkerhetsläget i oroliga tider.
Kanske är det därför dags att Kristersson träder in och bistår Mats Persson i den uppkomna situationen. Regeringen fattar ju gemensamma beslut och de förändringar som Persson vidtagit kräver fortfarande sin förklaring om vad regeringen egentligen vill med lärosätena och dess styrelser i framtiden.
Ett annat alternativ för att rädda situationen skulle givetvis kunna vara att dra tillbaka beslutet, eftersom det blivit dags att inse att det har gjort skada men ingen begriplig nytta.
MarieLouise Samuelsson
Journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
