Att skriva akademiska texter på ett språk du inte växt upp med är inte det lättaste – kanske särskilt för den som kommer från ett hem utan akademisk bakgrund. Själv kom jag till Sverige med en akademisk bakgrund, men hade ändå haft det nästintill omöjligt att klara mina studier här utan språkgranskningshjälp från mina barn. I början skämdes jag för det, tills jag insåg att många av mina svenska vänner som hade universitetsutbildning hjälpte sina barn (studenter) med språkgranskning.
Ambitionen att bredda rekryteringen till högskolan har länge varit att nå svenska icke-akademiska hem. Nuförtiden gäller det även att locka studenter med svenska som andraspråk. Rekryteringen måste dock ses för vad den är, en rekrytering är första steget i en längre process att bredda utbildningen. Det krävs dock mer än så från oss inom akademin, om vi vill få till en förändring. Dels det självklara – att vi börjar värdesätta den mångfald av erfarenheter, språk och kunskap som studenter tar med sig in i utbildningar – men det allra viktigaste är att utbildningar behöver genomgå förändringar, som att bli pluralistiska snarare än eurocentriska och därmed bli antirasistiska och göra upp med patriarkatet och heteronormativiteten som jag anser dominerar utbildningsväsendet.
Men i väntan på Godot och dessa stora förändringar vill jag nu prata om implementeringen av olika stödfunktioner för olika studentgrupper som inte får plats i den box som vi lärare har varit med och skapat genom våra bedömningskriterier. För vad är rekrytering värt, om studenterna trots sina ansträngningar inte upplever att de klarar av att fullfölja utbildningen och de ibland bisarra kraven som ställs?
Utifrån de studier av studenters villkor och erfarenheter som jag gjort i egenskap av lektor i pedagogik – samt kommunikation med studenter som sökt upp mig i sin uppgivenhet att inte klara av sina studier – kan jag bekräfta att studentavhopp är ett stort problem inom högre utbildning.
En översikt av vilka som hoppar av universitetsstudier pekar på studenter i de grupper som vi säger att vi skulle vilja rekrytera fler ur. De blir alltså rekryterade, men lärosätena lyckas inte hålla kvar dem. Så vad är problemet? Om de nu lyckats komma in trots olika hinder – har de plötsligt blivit omotiverade eller bara lata? Hur lyckades de i så fall klara av de gymnasiestudier eller andra behörigheter som krävdes för inträde?
Min uppfattning är att problemet är våra system, bland annat bristande stödsystem för olika villkor.
Det finns olika sätt att bekämpa klyftor och ojämlikheter inför högskolestudier. Vissa college i USA erbjuder till exempel ungdomar från icke-akademiska hem stödjande studier sex månader i förväg, då de bland annat får en mentor och olika språkstöd. Andra exempel hittar vi i Sverige, många tekniska utbildningar har ettåriga förberedande basår, en bra satsning för att få mer självsäkra och motiverade studenter.
Detta är några få exempel; huvudpoängen är att det finns gott om bearbetade stödmodeller att inspireras av. Ett arbete som behöver göras – för om vi i ett pluralistiskt samhälle i en superglobaliserad värld inte ser över våra erbjudanden till studenter, kommer de digitala universiteten/utbildningarna att erbjuda dem vad de etablerade institutionerna misslyckas med. Därmed inte sagt att det finns en antagonism mellan dagens universitet och digitala utbildningar, men om vi vill hänga med i kunskapsproduktionen i vår samtid får vi på de traditionella lärosätena anstränga oss hela vägen i arbetet med en utbildning för alla – från rekrytering till examen.
För min egen del språkgranskar mina barn fortfarande det mesta jag skriver, så även denna text.
Zahra Bayati
Filosofie doktor i pedagogik,
Göteborgs universitet
