De främsta förklaringarna till att kvinnor redan under doktorandtiden presterar sämre är att de i mindre utsträckning samförfattar med sina handledare och att de har mindre samarbetsnätverk utanför det egna lärosätet.
Detta har Jonas Lindahl på sociologiska institutionen vid Umeå universitet kommit fram till i sin avhandling På jakt efter framtida förträfflighet: Bibliometriska indikatorer, könsskillnader, och att förutsäga vetenskaplig prestation i den tidiga karriären.
Anslag avgörande för karriären
I en av avhandlingens fyra studier har han följt 494 doktorander inom naturvetenskap, medicin och teknik som disputerade mellan 2006 och 2010. Han har bäst kunnat förutsäga deras vetenskapliga excellens i den tidiga karriären genom att titta på både publikationsvolym och på antalet citeringar under doktorandtiden, mått som ska indikera kvantitet respektive kvalitet.
– Huruvida en forskare får anslag eller inte under åren efter disputation kan vara väldigt viktigt för karriärutvecklingen, därför är det särskilt intressant att kika på dessa indikatorer.
Det är också därför de påvisade skillnaderna mellan könen är problematisk.
– Vi behöver vara lite försiktiga med att använda dessa typer av indikatorer vid fördelning av medel och tillsättning av tjänster, för de skulle kunna generera eller öka könsklyftan vad gäller prestation. Det är en av avhandlingens huvudsakliga slutsatser.
Han påpekar också att målet med forskarutbildningen är att utveckla självständiga forskare.
– Så om samarbetet med handledaren är väldigt viktigt för att generera de meriter som krävs för att efter disputation ha möjlighet att konkurrera om pengar är det en intressant fråga om detta kan störa doktorandens väg mot att bli autonom och oberoende, säger Jonas Lindahl, som nu vill fortsätta att studera hur samarbeten under doktorandtiden påverkar karriären.
Hur förutser hans forskning då hans egen framtid?
– Jag vet inte för jag har inte satt in mig själv i modellen, men framtiden ser förhoppningsvis rätt okej ut.
