Seminariet inleddes av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi, som menade att vi bör vara försiktiga med restriktioner av yttrandefriheten.
– Annars kan vi lätt sätta igång en utveckling som får oönskade effekter, även om de initiala avsikterna var goda, sa han.
Han frågade sig om incidenten på ABM var ett tecken på ett mer allmänt problem. Så hade det kunnat vara, menade Folke Tersman, om det funnits ett tydligt stöd för institutionens agerande i de riktlinjer och dokument som åberopats. Enligt riktlinjerna finns en utredningsskyldighet om någon upplever sig trakasserad. Det är skillnad på möjligheten att någon kan ha upplevt sig trakasserat, påpekade Tersman, och att någon faktiskt har upplevt sig trakasserad.
– I sin anmälan uttrycker studenterna sin åsikt, de tycker att det här var fel, men de påstår varken att de själva eller någon annan har upplevt sig trakasserad. Att tycka att något är fel är inte nödvändigtvis samma sak som att uppleva sig trakasserad.
Folke Tersman efterlyste också utbildningsinsatser, möjligheten för akademiska chefer att reflektera kring den här typen av frågor på ett djupgående sätt. Själv kände han inte igen sig i bilden av att det finns en allt större ängslighet bland lärare att bli anmälda av studenter.
”Normstyrningen tilltar”
Sten Widmalm, professor i statskunskap, är en av dem som varit ute i debatten och försvarat Inga-Lill Aronsson. Han menade att normstyrningen inom akademin tilltar. Som exempel tog han universitetets plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019. Där finns tydliga detaljregler, menade han, där läraren ner på powerpointnivå ska visa att hen har normkritiska genusperspektiv, intersektionella perspektiv och så vidare. Det hela övervakas av likavillkorsspecialisten och andra ombud.
– Vi tycker inte att det är fel att vi har en likavillkorsspecialist och råd med ombud som kopplar sig till institutionsstyrelsen och ska motverka diskriminering. Det vi tycker är problematiskt är att man utökar makten för de här tjänsterna, sa Sten Widmalm.
Problemet, menade han, är att det ges för mycket makt åt en handfull ideologiskt motiverade individer.
– Extrem normstyrning öppnar dörren även för morgondagens makthavare. Om någon kommer och säger: Byt ”intersektionell analys” mot ”svenskhet”, vilken princip ska vi åberopa då?
”Mångfaldsspecialister behövs”
Maria Eriksson Baaz är professor i statsvetenskap och representant i likavillkorsgruppen vid Statsvetenskapliga institutionen. Hon ifrågasätter uttrycket ”kränkthetsindustri”, som förekommit i debatten om konsulter som arbetar med att till exempel utreda kränkningar. Universitetet behöver specialister för att hantera mångfalden, ansåg hon. Likavillkorsarbetet är ett resultat av sociala och demokratiska rörelsers arbete.
– Marginaliserade och diskriminerade grupper får äntligen göra sina röster hörda om sina erfarenheter, sa Maria Eriksson Baaz.
Något som saknats i debatten är, enligt henne, att professorer och forskare själva erkänner sin makt och sina privilegier. Hon påminner om att Uppsala grundade världens första rasbiologiska institut 1922.
– Vi har en tendens att glömma universitetets mer problematiska historia, att det under lång tid har varit ett ställe som systematiskt uteslutit och diskriminerat vissa grupper.
Studenter mer medvetna – inte kränkta
Frida Gommel, student och ordförande för Juridiska föreningen, vände sig mot flera uttryck som förekommit i debatten. Till exempel att det skulle finnas en kränkthetskultur. Hon upplever att det finns en utbredd uppfattning att studenter satt i system att missbruka kränkningsanmälningar.
– Det är inget som vi studentrepresentanter känner igen oss i över huvud taget. Vad vi däremot ser är att studenter är mer medvetna om vilka rättigheter man har om man har blivit kränkt. Det är resultatet av att vi, tillsammans med våra fakulteter, har drivit ett aktivt arbete för att synliggöra de regelverk som finns på universitet, sade Frida Gommel.
”Livrädd att bli anmäld”
I publiken satt Björn Furuhagen, docent i historia, som även han varit ute i debatten.
– Jag är livrädd för att bli anmäld, sa han.
Björn Furuhagen undervisar i historia, bland annat om rasism och övergrepp mot minoriteter. Han menade att han inte kan undervisa utan att använda vissa ord.
– Hjälpligt kan jag säga n-ordet, men det blir att stoppa huvudet i sanden och förtiga problemet. De här orden är en del av vårt kulturarv, vårt dunkla kulturarv, och visar förtrycket tydligt. Jag måste få besked om hur jag ska göra. Jag vill inte kränka någon. Problemet är inte att studenterna har anmält, utan hur universitetet har hanterat det här, sa Björn Furuhagen.
I publiken fanns också Coco Norén, dekan för Språkvetenskapliga fakulteten, som påpekade skillnaden mellan att prata om ord och att faktiskt använda dem. Hon fick medhåll av Kirsi Höglund, språkvetare och ordförande för Saco S-rådet vid Uppsala universitet, som menade att språk förändras och ord glöms bort. Den som vill veta mer om till exempel romernas historia behöver lära sig att det funnits nedsättande ord som zigenare och tattare.
– Det är viktigt att vi tar ansvar och lär våra studenter hur man ställer de korrekta och relevanta frågorna till den information vi har, sa Kirsi Höglund.
”Säger upp mig om vi gjort fel”
I slutet av seminariet tog likavillkorsspecialisten Hooshang Bazrafshan, som satt i publiken, till orda. Han betonade att ABM-ärendet har hanterats enligt universitetets riktlinjer ”till 100 procent”.
– Jag uppmanar alla att be Diskrimineringsombudsmannen, juridiska departement eller andra, att granska vår hantering av ärendet. Om vi har gjort det minsta fel så säger jag upp mig och ber om ursäkt, sa Hooshang Bazrafshan.
Torsten Svensson, vicerektor för humaniora och samhällsvetenskap, gick upp i talarstolen för att sammanfatta seminariet. Han hade sett en videoinspelning av panelsamtalet vid Institutionen för AMB.
– För mig är det självklart att Inga-Lill Aronsson inte är klandervärd för det hon sa, det var klargörande i den kontexten och hon förklarade sig också tydligt. Det finns naturligtvis inga förbjudna ord, utan orden spelar roll i sin kontext, sa Torsten Svensson.
Ingen lista med förbjudna ord
Rektor Eva Åkesson avslutade seminariet med att säga att personalen aldrig kommer att få en lista med förbjudna och tillåtna ord av henne. Hon påpekade också att det är möjligt att göra fel, att vi nog alla har sagt något som vi inte borde, och att vi behöver hjälpa varandra.
– Jag har en klok prorektor som sparkar mig på smalbenet ibland och säger, Eva, det där var sex av sju diskrimineringsgrunder i en mening. Det är bra att ha kollegor och studenter omkring sig, de hjälper mig att bli en bättre rektor, sa Eva Åkesson.
