Forskar för att lindra scenskräck

Ridån går upp, prick klockan halv åtta. Solisten, i full galaklädsel, sitter redo att framföra en klassisk komposition. Helst så likt tonsättarens ursprungliga verk som möjligt. I bänkraderna sitter en förväntansfull publik – redo att ta emot.

Det är den här situationen Francisca Skoogh, doktorand vid Lunds universitet, har valt att ägna sin avhandling åt. Hon har själv lång erfarenhet som konsertpianist på de stora scenerna i världen. Timmarna innan en konsert beskriver hon som väldigt ensamma.
– Det kan vara ångestladdat och är definitivt inte särskilt kul, säger hon.

Att vara låst i givna ramar tror Francisca Skoogh är en viktig orsak till att många klassiskt skolade musiker i perioder lider av just prestationsångest, eller scenskräck, som är ett närliggande begrepp. Det finns undersökningar som visar att närmre 25 procent av alla orkestermusiker regelbundet medicinerar med så kallade betablockerare för att hantera sin nervositet.
– Det är inget man talar högt om kollegor emellan, säger Francisca Skoogh.

Hon har själv upplevt prestationsångest under perioder av sin karriär och hennes forskning handlar delvis om hur man kan minska den. Hennes sätt att göra det har varit att förändra den färdigkomponerade ritual som hon menar att en klassisk konsert är.
– Det finns väldigt lite utrymme för solisten att påverka. Den klassiska musikvärlden är oerhört konservativ.

Experimenterat med scenframträdandet
Under ett tiotal konserter har hon experimenterat med scenframträdandet på lite olika sätt. Det har till exempel handlat om att spela elektroakustisk pianomusik, bjuda in till diskussion med publiken och använda multimedia under konserterna.
– Det kanske inte låter så häpnadsväckande men är ovanligt inom konstmusiken.

Att förändra situationen i stället för individen skiljer Francisca Skooghs forskning från övrig forskning om prestationsångest.
– Man förväntas gå i terapi och hantera problemet helt på egen hand. Att försjukliga individen i stället för sammanhanget tycker jag är ett generellt problem i samhället, säger hon.

Francisca Skoogh är doktorand på Musikhögskolan i Malmö, som tillhör Lunds universitet, men hon är också utbildad psykolog. En av hand­ledarna, Per Johnsson, kommer från den psykologiska disciplinen och det är psykologiska teorier som ligger till grund för experimenten på scen.
– Det är ju den kopplingen som är så himla kul.

Ett exempel på detta är den ”förkonsert” hon gjort som en del av sin forskning. Det var en minikonsert där hon spontant bjöd in alla som ville i väntan på det riktiga uppträdandet. Förutom att spela diskuterade hon också musiken med publiken.
– Då blev de mer än en ansiktslös massa för mig.

Grunden till detta grepp är bland annat neuropsykologisk forskning som visar att motoriska svårigheter förvärras när man står inför en publik utan möjlighet att kommunicera med den.

Inspirerad av engelsk barnläkare
Francisca Skoogh har också inspirerats av den engelska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och hans teorier om hur lek kan öka kreativitet.
– Mitt experimenterande på scen är ju en form av lekfullhet som jag tycker saknas inom den klassiska musiken.

Även forskningsmetoden Francisca Skoogh valt bryter mot gängse normer, åtminstone inom den etablerade forskarvärlden.
– Det är en form av fallbeskrivning där jag bara analyserar mig själv.

Tillvägagångssättet har varit att skriva ner tankar och känslor som hon haft under konserterna och jämföra med sina upplevelser av ett traditionellt framträdande.

Hon har också gjort ljud- och filminspelningar av sina konserter som legat till grund för analysen.
– Att utgå från sig själv är egentligen inget ovanligt inom min lilla disciplin. Men jag tror det skulle vara bra med nydanande metoder generellt inom forskningsvärlden.

Med ett år kvar av sin doktorandtid kan hon börja summera forskningen, och tycker att hon lyckats med föresatsen att förändra sina känslor på scenen.
– Jag har lärt mig hantera känslorna i den situationen och det är ju en form av slutsats.

Fast det viktigaste resultatet tycker hon är beskrivningen av hela processen hon gått igenom. Och trots att det är en högst personlig upplevelse tror hon att den kan vara till hjälp även för andra musiker.
– Jag har visat att det går att förändra både framträdandet och känslorna kopplade till det. Sedan kanske vägen dit ser annorlunda ut för någon annan.

 ”Defining moment”
Idén till forskningen föddes när hon 2011 stod inför en konsertserie där hon skulle framföra ett verk av Franz Liszt. Trots ett massivt motstånd från arrangörerna drev hon igenom idén att först spela och sedan diskutera musiken.
– Det kom spontant som en reaktion på att något skavde, och blev mitt ”defining moment”, som Dr Phil brukar säga. Jag älskar honom.

Scenskräcken var inte drivkraften då utan snarare faktumet att vara låst i givna ramar. Som samtalspartner bjöd hon in förre ärkebiskopen K. G. Hammar. Reaktionerna från publiken blev delvis starka.
– Jag fick till och med ett mejl om hur musikupplevelsen blivit störd, men också positiva tillrop.

Modet att våga förändra tror hon delvis kommer från pappan, som inte finns i livet längre. Han jobbade som sjökapten, ett yrke som enligt Francisca Skoogh, kräver att man vågar fatta beslut och stå fast vid dem.
– Som musiker måste man också veta vad man vill på scenen och stå för det, oavsett vad andra tycker.

Även konstnärligheten tillskriver hon arvet från pappan. Men att piano blev hennes konstnärliga uttryck är mammans förtjänst. Det var hon som uppmuntrade och följde med på pianolektionerna. Redan som tioåring började Francisca Skoogh ta lektioner hos Hans Pålsson, en nestor inom piano.
– Då blev det lite mer på allvar, men aldrig något tvång. Jag har alltid känt en kärlek till musiken och pianot, säger hon.

Och den kärleken har hållit i sig och burit henne genom åren. Första steget var utbildningen på Musik­hög­skolan som hon påbörjade redan som 16-åring.
– Det gick att få dispens och göra så då. Jag ville själv satsa på musiken och valde därför att läsa in några ämnen på Komvux senare.

Längre fram tog hon klivet ut i Europa med utbildning både i Paris, Köpenhamn och Genève. Därefter följde några år med konsertverksamhet runt om i världen.

Längtan efter en fast punkt
Trots att Francisca Skooghs vardag kan vara stressig i dag med två barn, forskning, undervisning på Musikhögskolan och konsertverksamhet är det ingenting jämfört med åren efter utbildningen.
– Jag reste nästan hela tiden. Det var kul men väldigt slitigt, säger hon.

Längtan efter en fast punkt var det som fick henne att slå in på en ny bana. Det var då hon, som 29-åring, började studera till psykolog. Ett intresse som väcktes under åren i Paris där hon lärde känna några psykoanalytiker.
– Det var faktiskt inget svårt val att göra och jag kunde fortsätta med musiken parallellt.

Sedan ett år tillbaka är undervisningen det närmsta hon kommer en psykologisk praktik. Efter elva års arbete som psykolog på deltid, de senaste åren på en vårdcentral, valde hon att sluta och söka en fast tjänst på Musikhögskolan.

I dag kombinerar hon forskningen med undervisning på Musik­hög­skolan i Malmö. Hon har på eget initiativ startat en kurs för musikstudenterna Den framträdande människan som handlar om psykologiska reaktioner kopplat till scenen.
– Studenterna vet väldigt lite om det här och är ovana vid att prata om det.

Kursen är en del av verksam­heten vid det nystartade Performance Center, ett samarbete mellan Psykologiska institutionen vid Lunds universitet och Musik­högskolan i Malmö.
– Den kopplingen tror jag är viktig för att studenterna ska få ett nytt perspektiv på sitt yrke och vilja vara med och förändra konstmusikvärlden.