”Lärosätenas utbud och omfattning av öppna nätbaserade utbildningar ska öka”.
Åtminstone enligt vad Socialdemokraterna beslutade under partikongressen som avslutades i söndags.
Det är i dokumentet ”Kunskap för framtiden” som Socialdemokraterna pläderar för moocar, massive open online courses, som ”gör det möjligt för människor att ta del av akademisk kunskap under hela livet och i hela landet”.
Enligt partikongressen ska moocar ”ges spridning genom samverkan med folkbildningens aktörer och de arenor som folkbildningen skapar, där kunskap och bildning växer med samtal och diskussion som redskap”.
Socialdemokraterna ville redan före valet 2014 se moocar som ”en del av partiets högskolepolitik”. Ibrahim Baylan, då utbildningspolitisk talesperson, skrev entusiastiska debattartiklar om att ”alla som vill kostnadsfritt kan läsa över nätet vid världens främsta universitet såsom Stanford, Harvard, MIT och Berkeley” och beskrev det som att ”MOOCs kan studeras av ett obegränsat antal deltagare genom att vissa uppgifter maskinrättas och andra uppgifter löses av de deltagande studenterna tillsammans.”
Baylans huvudpoäng var att moocar innebär att det är ”individens lust att studera som styr, inte begränsningar i pengar, tid eller rum”.
Den som vill vara petig kan tycka att det där med ”rum” motsäger den socialdemokratiska ivern att högskolor ska finnas på så många orter som möjligt, eftersom en högskola rimligen får räknas som ett fysiskt ”rum”.
Baylan och Socialdemokraterna var verkligen inte ensamma om att lycksaligt låta sig svepas med av den första hypen kring moocar. Plötsligt fick ganska många aktörer och debattörer för sig att moocar var lösningen på en rad bekymmer, en formel för att trolla bort sådant som, exempelvis, kraven på mer lärarledd undervisning.
Hypen har, vilket belyses i Universitetsläraren den 18 mars, klingat av och diskussionerna om moocar handlar i dag en hel del om finanser, kostnader (för studenter och lärosäten) samt vinster (för de plattformar som administrerar nätkurserna).
Men Socialdemokraterna verkar fortfarande tro på vad man kan kalla ursprungs-moocar, som del av partiets utbildningspolitik. Och så tillkommer en koppling till folkbildning, varvid högskolan alltså förväntas samverka med ”folkbildningens aktörer”.
Utöver moocar handlar S-politiken en hel del om vad lärosätena ska leverera i form av samhällsnyttigheter, som att utbildningen ”i högre utsträckning ska dimensioneras efter arbetsmarknadens behov, nationellt, regionalt och lokalt” och vidare att antalet utbildningsplatser på yrkeshögskola och högskola ska öka med ”minst 30 000 till år 2025”.
En annan socialdemokratisk favorit är flera ”lärcentra”, i dokumentet beskrivet som ”en öppen fysisk lärmiljö där de studerande kan få hjälp med studierna av lärare och annan personal, så att yrkeshögskole- och högskoleutbildningar blir tillgängliga för fler”.
I partidokumentet nämns vidare ett nytt styr- och resurstilldelningssystem, som ”centralt för kvalitetsutvecklingen i svensk högskola” samt för att ”säkerställa att arbetsmarknadens behov tillgodoses”.
Det låter inte precis som att de enskilda lärosätena får vara med och styra, över dimensionering och utbildningsutbud. Snarare framstår de som leverantörer som har att anpassa sitt utbud till politikens och näringslivets efterfrågan.
Men partiet kommer också med mer eller mindre generösa utfästelser, man lovar öka investeringarna i forskning och ”stärka den fria forskningen genom större basanslag”, man fastslår till och med att ”andelen av EU:s budget som går till forskning ska öka”, det sistnämnda får väl definitivt räknas till önsketänkande, eftersom det förutsätter att svensk socialdemokrati bestämmer över hela EU:s budget.
Nej, beslut på en socialdemokratisk partikongress är självfallet inget som nödvändigtvis förväntas omsättas i politisk praktik.
Men dokumentet ”Kunskap för framtiden” bör heller inte underskattas eftersom det otvivelaktigt är uttryck för vad det största regeringspartiet vill med högre utbildning och forskning.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
