Det började nere i källaren. Familjen, släktingar och vänner hjälptes åt att bära upp 30–40 kilo paprikor, auberginer, tomater, lök och allt vad det var till köket. Det var höst och dags att göra inläggningar inför vintern. Mamma, pappa och andra bestämde vilka ingredienser som skulle finnas med i ajvar-röran, och hur starkt kryddad den skulle bli.
Det handlar om minnesforskaren Igor Knez egna tidiga minnen.
– Det var i fyra- till femårsåldern kanske, inte tidigare, säger han eftertänksamt.
Igor Knez är professor i psykologi vid Högskolan i Gävle. Vi ses i hans konstateljé, som ligger i ett industriområde. Tunnplåt AB är närmaste granne i den långa korridoren. Vissa dörrar är igenbommade och saknar handtag.
Igor Knez är helt klädd i svart. Ateljén doftar svagt av oljefärger. Där finns ett bord fullt med färgtuber. En cd-spelare, cd-skivor i travar och två mörkgröna fåtöljer med oljefärg på armstöden. Och så en massa tavlor förstås.
– Jag brukar fråga mina studenter, kan du datera ditt tidigaste minne? Inte det som du sett på foto, eller som mamma eller pappa berättat. Fundera på det, alltså verkligen det egna minnet, säger han.
Självmedvetandet är fantastiskt
Det går knappt att minnas något från innan treårsåldern, förklarar han. Det beror på att självmedvetandet, jaget och förmågan att placera sig själv i tid och rum kommer ungefär i den åldern. Självmedvetandet ger oss möjligheten att reflektera över våra egna erfarenheter, minnen och känslor, något som djur inte kan.
– Självmedvetandet är en fantastisk sak som vi har fått evolutionärt. Men också en förbannelse i den meningen att vi i tonåren börjar fundera på ”Vad är meningen med allting? Vem är jag?”.
Igor Knez var tolv år när han flyttade till Sverige från dåvarande Jugoslavien.
– Mitt första minne är relaterat till mat och lukter. Alla samlades och hjälptes åt. Det luktade länge i köket och det var så kul och socialt. Man fick smaka på den där ajvaren som inte gick att köpa i någon affär, berättar han och ger bilden av en liten pojke som springer omkring i köket på platsen som inte längre finns kvar.
Kriget var obegripligt
Efter flytten återvände han ofta till hemlandet, fram till kriget på 1990-talet.
– Vi ungar skickades ner varenda sommar, skolan tog slut ena dagen, andra dagen åkte vi. Vi träffade släkt, vänner och bekanta. Det var bara någon enstaka sommar som vi var kvar i Sverige. För mig blev det givetvis en stor förlust när kriget kom. En kär plats som helt är borta.
Igor Knez kommer från industristaden Zenica, sju mil nordväst om Sarajevo, där människor av olika nationaliteter, religioner och språk levde tillsammans.
– Jag har katoliker, muslimer, ateister, kommunister, ortodoxa, allt möjligt i min släkt. Så för oss var kriget helt obegripligt. Jag var där för några år sedan, med min dotter, för att visa mina hemtrakter. Men det blev traumatiskt. Vännerna har flyttat därifrån. Staden är helt förändrad vad gäller vilka som bor där. Gatorna har andra namn, berättar han och fortsätter:
– Det där tyckte jag var oerhört jobbigt, så för min del är min barndomsstad ett avslutat kapitel. Jag åker till Kroatien ofta, men just Bosnien där jag växte upp, där det fortfarande är en millimeter från att det smäller igen mellan de olika etniska grupperna, och där det är enormt mycket hat och nationalism kvar, dit åker jag inte mer.
Det finns en parallell mellan Igor Knez egna erfarenheter och hans forskning. I ett tvärvetenskapligt projekt har han studerat den psykologiska platsidentiteten bland människorna i området där den stora skogsbranden i Västmanland ägde rum 2014.
– De här människorna har haft sina favoritplatser i skogen. Där har de grillat, umgåtts med familjen, trivts och åkt skidor, på platser som har brunnit upp nu. Jag ville undersöka vad man gjorde före branden och hur det känns efter branden.
Emotionella och kognitiva band
Igor Knez studerade de psykologiska band som vi knyter till platser i våra liv. Han förklarar med enkla ord och ett pedagogiskt lugn hur jaget organiseras i olika kategorier, varav en kategori är platserna i ens liv som man dels knyter emotionella band till, ”jag tycker om och älskar den här platsen”, dels kognitiva band, ”jag kommer ihåg och minns den här platsen”.
– Efter branden försvann det emotionella bandet och återhämtningsrelationen i princip helt. Man ville inte se platserna längre. Man mådde inte bra i relation till skogen. Men, det intressanta var att det kognitiva bandet var konstant, helt oförändrat. Man går tillbaka till platserna mentalt och berättar, ”kommer du ihåg när vi var där, då såg det ut så och så, vi brukade göra det och det”.
Igor Knez jämför det med när någon har dött.
– Det som finns kvar är minnet, och genom att berätta för sina närmaste, för barnen, så försöker man bevara personen genom minnen. Så fungerade det med de viktiga platserna i ens liv också.
Sommaren 2018 härjades Sverige av nya bränder. Igor Knez och kollegorna har sökt mer forskningspengar för att undersöka vad som hänt där.
Kom med arbetskraftsinvandringen
Igor Knez kom till Sverige och Växjö i en våg av arbetskraftsinvandring. Svenska fläktfabriken hade åkt till Sarajevo och värvat arbetare, bland andra Igor Knez pappa.
– Min farsa var lite äventyrare och ville resa utomlands. Han åkte före och testade. Och så sa han ”det här är ett fantastiskt land, nu får ni komma upp”. Ett halvår senare, i juli 1971, flyttade vi efter, min mamma, syster och jag.
Efter studier i Växjö ville Igor Knez fortsätta med psykologi och doktorera. Han flyttade till Uppsala och bodde där i nio år innan han fick en tjänst i Gävle.
– Jag disputerade i kognitiv psykologi. Det handlade om beslutsfattande. Efter disputationen började jag forska om det självbiografiska minnet, den typ av minne som konstituerar självet, jaget. Sedan hamnade jag i miljöpsykologin. Där finns begreppet platsidentitet, som är relaterat till det självbiografiska minnet.
I Gävle började han forska inom hälsopsykologi.
– Jag studerade vilka platser vi har ute i naturen som fungerar kurativt, där vi kan ladda våra batterier. Återhämtning är ett oerhört intressant begrepp. Vi återhämtar oss på våra favoritplatser.
Även om Igor Knez älskar sin ateljé kan man inte säkert säga att han laddar sina batterier där. Han kallar sig ”periodare” vad gäller måleriet, och berättar att han kan vara helt slut efter en målarperiod.
Målar och gör musik
Förutom att han alltid målar till musik, gärna på högsta volym, gör han också egen musik. Videon till Igor Knez låt Ännu en gång, vilken finns på Youtube, är inspelad i den delvis tomma industribyggnaden där ateljén ligger.
– Konst, musik och psykologi handlar om kreativitet. Forskning är oerhört kreativt. Där finns formen, du har reglerna, precis som inom musiken och konsten, och så försöker du gå lite utanför det, för att skapa något nytt. Man måste ha en grundkunskap och sedan måste man våga vara kreativ.
Men på ett annat sätt skiljer sig forskningen från målandet och musiken.
– När jag går in i ateljén och tar fram en vit duk och en massa färger så är det terapi, medan forskningen är mitt arbete som jag försörjer mig på, rent krasst.
Att vara periodare betyder för Igor Knez att det kan gå sju–åtta månader utan att han målar.
– Sen känner jag att nu jävlar, nu börjar det klia. Då blir jag nästan besatt, och målar kanske 20 tavlor på några månader, bara pang! Sedan är jag helt uttömd. Då vill jag inte se det där mer.
Igor Knez började måla när han bodde i Uppsala och umgicks mycket med konstnärer. Han hade alltid idéer om vad ”bra konst” var, och en dag var det en vän som fick nog.
– Han blev arg och gick iväg och köpte färg och duk åt mig och sa ”nu är vi trötta på ditt snack, nu får du börja måla själv”.
Igor Knez tar upp en palettkniv som han sveper med i luften.
– Jag slutade jobba med penslar för hundra år sedan. Jag använder en sådan här i stället, det blir en grövre teknik med mycket oljefärg på. Det blir nästan tredimensionellt.
Förutom tjocka lager med färg gillar han starka färger.
– Varenda gång jag börjar måla tänker jag, Igor, lite mindre färg nu. Men så blir det bara boouuschhh, säger han och fäller ut armarna.
