Fredrik Bondestam har, tillsammans med kollegan Maja Lundqvist, på uppdrag av Vetenskapsrådet skrivit en stor internationell forskningsöversikt om förekomsten av sexuella trakasserier i akademin. De har gått igenom närmare 800 vetenskapliga publikationer av ett urval på totalt 5 561 från 1966 till 2018.
– Den mycket korta sammanfattningen av det viktigaste i rapporten är att problemet med sexuella trakasserier i akademin globalt sett är omfattande, men att kunskapsläget i akademin i Sverige och Norden är bristfälligt på flera sätt, säger Fredrik Bondestam.
Därför efterlyser han ett nytt grepp om hela frågan framöver.
– Vi behöver en sektorsövergripande prevalensstudie där alla lärosäten ingår. Sedan behövs det interna delundersökningar eftersom lärosätena ser olika ut. Studierna bör också samordnas så att vi bygger en kollektiv kunskap och en hållbar organisering kring frågan.
Vem ska göra en sådan studie?
– Lärosätena måste själva ta det här ansvaret som arbetsgivare, för det är i våra organisationer trakasserierna händer. Studien bör även involvera forskningsfinansiärer, UKÄ, UHR och SUHF. Några lärosäten behöver ta täten.
De flesta studierna från det svenska högskolesystemet är från 1990-talet och det finns ingen vettig forskningsbaserad studie efter 2009, menar Fredrik Bondestam.
– Så det är hög tid nu, hög tid, säger han.
Men vad vet vi om omfattningen av sexuella trakasserier i akademin?
– 4 till 26 procent av kvinnorna i akademin är utsatta enligt de svenska studier vi har. Lägger vi till trakasserier på grund av kön, som är ett vidare begrepp blir det väsentligt flera. Kopplar vi dessutom på erfarenheter av sexuellt ofredande och sexuella övergrepp så är utsattheten än större.
De flesta och bästa studierna finns om högskolesektorn i USA.
– Där finns ett mönster med 20 till 25 procent som varit utsatta för sexuella trakasserier bland kvinnor som studerar, men lägger vi till de andra dimensionerna av utsatthet blir det uppåt 60 procent.
Sifforna i de olika studierna varierar samtidigt mycket kraftigt.
– Vi skriver att det är mellan 2 och 93 procent som är utsatta men om vi skulle ta fram ett medianvärde hamnar vi på 20 till 25 procent utsatta oavsett högskolesystem. Det är bara i Sverige som siffrorna är lägre, men det tror jag beror på att vi har väldigt få studier och de vi har är inte särskilt vetenskapliga.
I underlaget till rapporten ingår inte de många interna undersökningar som lärosäten gjort om sexuella trakasserier.
– Generellt har de en tendens att tona ner utsatthet genom sättet de är konstruerade. En del forskningsbaserade studier som är gjorda internt på lärosäten är inte publicerade i form av rapporter utan de läggs i byrålådan. Det har tidigare funnits en ovilja att publicera resultat som visar att ett lärosäte har problem.
Oavsett vilka procentsatser man lutar sig mot menar Fredrik Bondestam att omfattningen av problemet är stort.
– Låt oss säga att 4 procent kvinnor uppger utsatthet för sexuella trakasserier på ett lärosäte. I den svenska högskolesektorn är närmare 500 000 anställda och studerande verksamma, cirka 60 procent av dem är kvinnor. Det betyder i klartext att 12 000 kvinnor har dessa erfarenheter i Sverige. Jag har svårt att se att någon tycker det är ett litet problem.
Fredrik Bondestam påpekar att det innebär att det också finns många förövare.
– Men det är en lucka i undersökningarna att de nästan aldrig ställer frågor om förövarna. Vi vet väldigt lite om situationer, beteenden, relationer, och hur förövarna tänker och motiverar och ser på sin roll. Bilden som ges blir att många är utsatta, men det verkar inte finnas några förövare. Det saknas även forskning om konsekvenser för arbets- och studiemiljöer och för forskningens och utbildningens kvalitet.
Hur ska man tolka de mycket varierande procentsatserna?
– Som vi slagit fast i den här rapporten är problemet att kunskapen är bristfällig. Det finns enskilda studier som ger låga värden, och det finns de som ger högre värden. Ibland mäter man hela tiden i akademin, ibland mäter man det senaste året. Ibland ställer man en fråga, ibland ställer man 20 frågor. Det är det som är det bristfälliga, vi har ingen samlad bild.
Som man frågar får man svar
Till stor del beror spridningen i resultat på att undersökningarna är olika utformade. Urvalets storlek, sättet att fråga, det analytiska ramverket och sättet att definiera trakasserier bestämmer hurdant resultatet blir.
– Om du frågar om någon varit utsatt, med svarsalternativen ja eller nej, får du väldigt lågt antal som svarar ja. Men ställer du ett 20-tal frågor, av typen ”har du under det senaste året upplevt nedlåtande blickar och kommentarer kopplade till dig och din kropp”, då får du väsentligen fler som svarar ja, säger Fredrik Bondestam.
Rapporten slår fast att de som är utsatta för sexuella trakasserier framför allt är i underordnad ställning, det är studerande, yngre kvinnor, kvinnor med osäkra anställningar, och även andra minoriteter beroende på etnicitet, sexualitet eller hudfärg.
Hur ser det ut med sexuella trakasserier bland de som är anställda i akademin?
– Generellt gäller att det finns färre studier på anställda, säger Fredrik Bondestam.
Särskilt gäller det situationen för administrativ personal som är lite beforskad, trots att de utgör en tredjedel av personalen.
– Men det finns en del intressanta studier som visar att administrativ personal har en större utsatthet än akademisk personal. Administrativ personal pekas ut i vissa studier som att de är i dubbel underordning. Dels för att de ofta är kvinnor, dels för att de som administrativ personal måste hantera status och makt kopplat till kollegiet och den akademiska kulturen, säger Fredrik Bondestam.
