”Nej, det finns inte här på KI, eftersom det var en extern utredning”.
Det är Karolinska institutets besked om exempelvis journalister vill titta närmare på underlaget till den så kallade Macchiarini-utredningen.
Och det ”externa” betonades för all del från början, den av Sten Heckscher ledda utredningen har mycket riktigt titeln: ”KI och Macchiarini-ärendet. En extern granskning”.
Men vi som hört av oss till KI, bland annat med anledning av tidigare KI-rektor Harriet Wallbergs JO-anmälan mot Sten Heckscher, hade nog ändå föreställt oss att underlaget fanns samlat och så att säga arkiverat, någonstans inom KI.
Externt eller inte, det var KI som beställde utredningen och förre KI-ordföranden Lars Leijonborg som bestämde vem som skulle leda utredningen. Heckscher och de andra rapportförfattarna var under cirka sju månader avlönade av KI, om inte formellt anställda.
Att Heckscher därmed inte kunde räknas som ”befattningshavare vid myndighet” var också JO:s skäl för att lämna Wallbergs anmälan (om fakta- och metodfel samt manipulerat material) utan åtgärd.
I början av juni återkom Wallberg med brev till KI och begäran att KI och utredarna publicerar en rättelse över det hon beskriver som fakta- och metodfel i rapporten.
KI har dock för länge sedan meddelat att man ”stängt” Macchiarini-utredningen och i en kommentar till Wallbergs brev skriver konsistoriets ordförande Mikael Odenberg att det är utredarna, inte KI som svarar för ”rapportens sakliga innehåll.”
Men när det kommer till underlag som hänvisas till i rapportens fotnoter är det ju knappast så att Sten Heckscher har släpat hem pärmarna (många!) till sig eller ålagts något slags ansvar för att bevara materialet.
På min fråga vart det tagit vägen berättar Heckscher att det helt enkelt är återlämnat.
Närmare bestämt till de enskilda uppgiftslämnare som har fått tillbaka mejl och annat de försåg utredarna med.
På det sättet finns underlaget faktiskt inom KI.
Dock utspritt på så många håll att den som vill läsa helheten måste kontakta uppgiftslämnarna en och en och därefter lägga pussel, ett tämligen resurskrävande arbete.
Och även om Heckscher inte har minsta skyldighet att se till att utredningsmaterialet är tillgängligt kan man tänka sig att det inte kändes helt betryggade att återlämna underlaget till KI:s personal. Med tanke på vad han skriver i rapporten om ”bristande kunskap och förhållningssätt hos så gott som alla anställda vid KI som tar emot, expedierar eller hanterar handlingar som är allmänna”.
Men i teorin kan underlaget till hans rapport betraktas som tillgängligt, för journalister och forskare.
Det är däremot inte underlaget till granskningen av Karolinska sjukhuset och Macchiarinis operationer.
När jag ringer Kjell Asplund som ledde den utredningen får jag veta att intervjuer och annat inte sparats.
Detta eftersom materialet var så ”känsligt” och att det ansågs ”göra mer skada än nytta” att bevara materialet.
Och så kan man förvisso se det. Granskningarna av Macchiarini-affären går ju inte att jämföra med polisiära förundersökningar där man knappast skulle kunna förstöra förhörsutskrifter med motiveringen att det är känsligt.
Men beröringsskräck i förhållande till Macchiarini-granskningarna är möjligen inte någon klok strategi.
Varken extern-stämplar, proklamering av att rapporter har ”stängts” eller förstörda intervjuutskrifter lär hindra att journalister och forskare i framtiden kommer att intressera sig inte bara för Macchiarinis framfart, utan också för granskningarna av KI och KS.
Att göra underlagen till dessa otillgängliga eller obefintliga framstår åtminstone inte som något bra exempel på den transparens som både KI och KS utlovat, för att återupprätta organisationerna efter skandalen.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
