EMERITUS SEDAN några år och nu 68 år gammal, spelar han en självklar roll för framtiden för det nyetablerade "Centre for research on settlements and urbanism" på universitetet Babes-Bolyai i Cluj.
Han har ett stort kontaktnät bland forskare utanför Rumänien, uppbyggt under årens lopp, och betraktas som något av en tidig brobyggare mellan universiteten i det forna öst och väst.
Vasile Surd är övertygad om framtidskraften i det lilla forskarteamet.
– Med eller utan mig. Men jag har i dagsläget inte lika stora förhoppningar om Rumäniens framtid, säger han och hänvisar till landets ekonomi som slår hårt mot det mesta.
Tio procent medelklass dit han själv räknar sig. Åttio procent fattiga – många långt under fattigdomsgränsen. Och så tio procent rika "för vilka inga hinder finns – vilket i sig visar att Rumänien behöver göra en storstädning", konstaterar han.
Bortåt en tredjedel av landets studenter flyttar utomlands efter sin examen. Många tusen läkare, det pratas om 25 000, arbetar nu i andra länder på grund av de låga lönerna i Rumänien.
– De har studerat gratis här, vi har betalat via skatten. Det är en omöjlig konstruktion, en förlust av vårt humankapital som inte är lätt att ersätta.
DAGENS NYCKELORD är inte visumtvång, som förr, utan pengabrist. Vasile Surd har just avslutat ett samtal om en stundande forskarkonferens i Erasmusprogrammet och Bolognaprocessen, dörröppnare för alla, så också Krakow 2015 och är bekymrad över priset: 400 euro per person plus kostnaden för fyra hotellnätter och resan dit och hem.
För egen del tycker han sig ha råd. Den statliga pensionen ger honom 550 euro i månaden, från fakulteten har han 200 euro i månaden och "min frus läkarlön är månatliga 400 euro". Men för övriga i teamet är det betydligt kärvare.
Krakowkonferensen är viktig, men än viktigare mötesplatser skymtar.
– Vi har börjat spara för konferensen i Peking 2016, den är ett snäpp vassare med 3 000 deltagare från hela världen, pågår i tio dagar och kostar 400 dollar per person inklusive kostnader för hotell, flyg, etcetera.
HAN ÄR FORTFARANDE en entusiastisk EU-förespråkare, men inte längre med samma glöd som 2007 då det begav sig, och menar, litet oklart, att det är något som fallerar i kontakten mellan Bryssel och Rumänien.
Vad har då EU konkret givit hans arbetsplats?
Där tvekar han inte över svaret:
– Erasmusprogrammet och Bolognaprocessen, dörröppnaren för alla, så också för oss.
Men han är djupt oroad över vad han möter, som till exempel hos sina studenter:
– De är ju bara skinn och ben, förmodligen för att de inte har pengar ens till en riktig frukost. Det händer att jag frågar vad de har ätit den dagen, och blir bekymrad när de berättar. Det är verkligen oroande.
