När det stod klart att Tyskland anslutit som medfinansiär av ESS meddelade en lättad utbildningsminister att han hade korkat upp champagne, för att fira att finansieringen av byggkostnaderna i princip är säkrad.
Att det nu är dags att konkretisera hur ESS ska användas framgår av att regeringen har givit Vetenskapsrådet i uppdrag "att stimulera svenskt deltagande, utnyttjande och kompetensförsörjning kring uppbyggnaden av den europeiska spallationskällan ESS".
Från politiskt håll och i medierapporteringen har det för all del redan presenterats en närmast oändlig rad av högst konkreta användningsområden.
Det har förutskickats att forskningen vid ESS ska åstadkomma allt från bättre datorer och bilmotorer till nya kosmetikaprodukter samt underlätta för arkeologisk forskning och så utlovas som så ofta i forskningspolitiska sammanhang medicinska genombrott.
Det är inte utan att ESS de senaste åren kunnat ge associationer till den animerade tv-serien om professor Balthazar, vars universalmaskin kan lösa i princip varje uppkommet problem.
Men så enkelt är det givetvis inte och formuleringarna i uppdraget till Vetenskapsrådet kan därför läsas som en manande påminnelse till lärosäten och forskarvärld:
"Sveriges möjligheter att dra nytta av investeringarna i ESS behöver öka med syfte att stärka Sverige som en framstående forskningsnation men också för att generera positiva samhällsekonomiska tillväxtseffekter. En förutsättning för detta är att kompetensen och återväxten av forskare vid svenska universitet och högskolor med kunskap inom för ESS nödvändiga områden kan säkras på lång sikt. Nya användargrupper bör informeras om de möjligheter som ESS kan erbjuda."
Statssekreterare Peter Honeth avvisar bestämt tolkningen att uppdraget skulle vara ett uttryck för politisk oro över bristande intresse för ESS eller ett sätt att motverka den skepsis som otvivelaktigt finns i sektorn.
Mest tydligt har detta uttryckts av Astrid Söderbergh Widding och Anders Karlhede, rektor respektive vice rektor för det naturvetenskapliga området vid Stockholms universitet, i en uppmärksammad debattartikel i Sydsvenskan och i Universitetsläraren nr 5/2014 där Astrid Söderbergh Widding beskrev ESS som "ett högriskprojekt".
Peter Honeth tror att skepsisen mot ESS kommer att avta, men han ger inte uttryck för enbart lättnad kring att man fått tillräckligt antal länder att skriva på bindande finansieringsavtal.
– Nu ska själva bygget klaras av också, vilket knappast är okomplicerat, så en hel del återstår att lösa.
En som nära följt frågan och turerna kring ESS är Björgvin Hjörvarsson, professor i materialfysik vid Uppsala universitet.
Han ser VR:s nya uppdrag som väsentligt och hoppas vidare på lite mer av "nationell stolthet" över att Sverige blir platsen för en anläggning av ESS dignitet.
Björgvin Hjörvarsson menar att det är viktigt att se ESS som hela Sveriges anläggning och understryker sådant som närmast givna samarbeten mellan ESS och SciLifeLab som skulle involvera fem universitet; Lund, KI, KTH, Stockholm och Uppsala.
– Det skulle bidra till att komma bort från den ofta rådande polariseringen mellan å ena sidan naturvetenskap/teknik och å andra sidan medicinsk forskning.
Som forskare aktar han sig självfallet för att utlova specifika resultat, den ymnigt löftesrika retoriken kring ESS uppfattar han som försök att nå igenom mediebruset.
Och han påminner om det han uttryckte i en intervju i Universitetsläraren nr 10/2010: "ESS är ett instrument, precis som en hammare. En hammare kan användas för att bygga ett hus, men det är trots allt snickaren som bygger huset. På samma sätt kan Sveriges forskare betraktas som kunskapssnickrare och det blir spännande att se vad ESS kommer att användas till."
Med finansieringen avklarad kommer också bud om att förmå näringslivet att intressera sig för ESS. I uppdraget till Vetenskapsrådet heter det bland annat: "En gynnsam brobyggning mellan svenska universitet och högskolor, näringsliv och ESS är också nödvändig för att Sverige till fullo ska kunna utnyttja potentialen av ESS. Det är angeläget att Sverige bättre utnyttjar de möjligheter som etableringen av forskningsinfrastrukturer ger svenska företag för att på så sätt stärka Sveriges position vad gäller forskning och teknikutveckling."
Det man kan sammanfatta som "näringslivet" har hittills inte varit annat än artigt intresserade av ESS.
Man tackade i ett tidigt skede nej till att gå in med finansiering, något så långsiktigt som ESS är föga relevant för verksamheter som har att ta hänsyn till vinstkrav och kvartalsbokslut. När nu byggstarten är en realitet anses det relevant att återigen påminna företagen om ESS.
MARIELOUISE SAMUELSSON
