Jag vill gärna klargöra några centrala punkter som rör historien kring det svenska utvärderingssystemet samt några generella fakta kring statliga kvalitetssystem.
Grundkomponenten i de flesta kvalitetssystem för högre utbildning är (kvalitets) utvärderingsdelen. Vad som utvärderas, utvärderingsobjektet, kan dock variera. Ibland utvärderas själva lärosätet, ibland utvärderas (de pågående) utbildningarna och ibland utvärderas båda delarna inom samma kvalitetssystem. Ofta finns i systemet också en granskning av nya utbildningar med så kallade examensrättsprövningar.
Det svenska systemet består av två komponenter, utvärdering av pågående utbildningar och examensrättsprövningar för nya programutbildningar, det vill säga prövningar för de program som har en egen examensbeskrivning i högskoleförordningen. I övrigt bestämmer lärosätena själva vilka utbildningar de vill inrätta.
Brorström och Löfström jämför den nuvarande utvärderingsdelen av pågående utbildningar med examensrättsprövningar för program som ännu inte har startat.
Då det gäller utvärderingsdelen så är denna underkänd av den europeiska kvalitetsorganisationen ENQA. Beslutet föregicks av och grundades på en extern utvärdering av en europeisk expertgrupp vars rapport publicerades våren 2012. Kritiken rörde dels systemets utformning som i grunden inte betraktas som ett kvalitetsutvärderingssystem och endast helt uppfyller tre av fjorton kriterier enligt European Standards and Guidelines (ESG) på grund av dess ensidiga fokus på resultat, dels den starka politiska styrningen av dess utformning. Information om detta finns bland annat på kvalitetsutvardering.wordpress.com, där ett trettiotal dokument samt en mängd länkar finns tillgängliga just för att det ska finnas en historiebeskrivning av processen som ledde fram till systemets införande. Jag presenterade dessutom på uppdrag av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, en kritisk granskning av systemet i maj 2013. Den går att ladda ner från www.sns.se/kalendarium/ att-utvardera-svenska-universitet-ochhogskolor. Statssekreterare Peter Honeth, ansvarig för systemets införande, fanns med vid seminariet och uttalade sin trygghet med systemet i motsats till all tillgänglig expertis.
Radioprogrammet Kaliber sände i september i år flera program om systemet och den så kallade Kvalitetspropositionen är föremål för granskning av ett danskt forskningsinstitut på uppdrag av riksdagens utbildningsutskott.
Då det gäller Universitetskanslersämbetets modell för examensrättsprövningar används samma modell idag som tidigare och torde därmed vara densamma som användes för Högskolan i Borås ansökan om civilekonomexamen. Anvisningar som är specifikt utformade för programutbildningar finns ej på myndighetens hemsida, men de generella så kallade kvalitetsaspekter som används uttrycks som följer: Utbildningens förutsättningar: Lärarkompetens, utbildningsmiljö, infrastruktur.
Utbildningens utformning: Styrdokument, undervisning, kurslitteratur och examination.
Utbildningens resultat: Säkring av examensmål, säkring av utbildningens kvalitet (kvalitetssystem). (Ett utlåtande om samtliga dessa punkter borde ha följt med beslutet.)
Inga bedömningskriterier finns fastställda för något av dessa områden. Detta är något som varje bedömargrupp själv beslutar. Det ansökande lärosätet har alltså aldrig någon möjlighet att i förväg se till att man lever upp till myndighetens krav, ej heller får man några skarpa riktmärken för vad som behöver åtgärdas om ansökan inte beviljas. Detsamma gäller för de självvärderingar som ibland, ibland inte, används som beslutsunderlag i utvärderingsdelen av kvalitetssystemet. Här saknas inte bara bedömningskriterier, här saknas även definierade bedömningsområden. Detta gäller dock inte resultatgranskningarna av examensarbetena där vi numera har bedömningskriterier för varje examensarbete i varje utbildning, fastställda av en statlig myndighet. På tal om autonomi.
Lena Adamson,
docent i psykologi,
Stockholms universitet,
expert för Europarådet
Universitetsläraren nummer 15/2013
