– Prata inte om själva dödandet, det kan vi klara av själva, utan om etikens grunder, uppmanar Thomas Sörensen när han introducerar gästföreläsaren Roy Wiklander.
Det är första lektionen på kursen Att döda på slagfältet – en etisk problematik. Roy Wiklander är religionsfilosof och etiker vid Högskolan Kristianstad och disputerar på Kierkegaard under vårterminen. Hans uppgift på kursen är att ge studenterna en genomgång av etiska modeller som utgångspunkt för den fortsatta kursen.
Passande nog ligger högskolans lokaler i P6 gamla kaserner i utkanten av Kristianstad. Lokalerna är ljusa och nyrenoverade och lektionssalen i bottenvåningen vetter ut mot gräs och träd.
Kursdeltagarna är i påfallande olika åldrar, från cirka 20 till 75. Gruppen består av en handfull unga studenter och en handfull pensionärer och de övriga kursdeltagarna är åldermässigt fördelade däremellan.
Årets kurs har cirka 25 studenter, av de 17 som kommer till första föreläsningen är bara två kvinnor. Thomas Sörensen säger att i genomsnitt brukar könsfördelningen vara 75–25.
Studenterna är koncentrerade och tar gärna upp aktuella ämnen.
DET BLIR EN livlig diskussion om Kulturhuset i Stockholms, snabbt återkallade, beslut att dra in Tintinböckerna för att de var rasistiska och förmedlade koloniala värderingar.
– Moral är inte något abstrakt, påpekar Roy Wiklander.
Thomas Sörensen sitter med på lektionen och kommer med inpass.
Han upplyser om att studenterna ska läsa Tännsjös bok Du skall understundom dräpa.
– Men läs honom med förnuft, säger han.
– Känn er fria att ha en annan åsikt än Tännsjö, fyller Roy Wiklander i.
Innan lektionen berättar Thomas Sörensen för Universitetsläraren om hur de här kurserna började.
Han disputerade 1998 i historia vid Lunds universitet med en avhandling om sociala relationer bland det värvade manskapet vid Kronprinsens Husarregemente i Malmö.
2001 fick han en lektorstjänst vid Högskolan Kristianstad. Han blev då tillfrågad om att hålla fristående kurser och föreslog en kurs med militärhistorisk anknytning.
– Jag kallade den för militärhistorisk kurs för att få studenter, annars skulle folk inte veta vad det var. Men jag föredrar att kalla dem kurser med militära teman, kurser i militärhistoria ger fel associationer, säger han.
För de här kurserna handlar inte om traditionell militärhistoria om generaler och fältslag utan modern militärhistoria som utvecklats i anglosaxiska länder i slutet på 1900-talet, influerad av socialhistoria och utifrån den individuelle soldatens perspektiv.
År 2002 startade den första kursen.
– Den första chocken var att studenterna var mycket äldre än jag. Den andra chocken var att många av dem kunde mycket mer om militära och andra frågor än jag. Men som lärare har man nytta av de här kurserna, man lär sig att man måste vara lyhörd och påläst, säger Thomas Sörensen.
BLAND STUDENTERNA finns läkare, lärare, tandläkare, ekonomer, ingenjörer och många andra yrken.
– Som lärare får man se till att inte ge sig ut på hal is. Det finns experter inom en rad områden bland studenterna, intygar Ingemar Liljegren.
Han är en av de studenter som varit med i den här kursen längst, sedan 2003. Numera är han doktorand och undervisar också på kursen. Han kommer i årets kurs att hålla i delmomentet relationen till civilbefolkningen vid krig.
Ingemar Liljegren har bland annat varit länstrafikchef i Västmanland.
– När jag pensionerade mig började jag läsa militärhistoria och läste in en fil mag i historia här vid Högskolan Kristianstad, berättar han.
Han skrev uppsats om svensk marinhistoria och blev uppmuntrad att fortsätta och accepterades för fyra år sedan som doktorand vid Åbo Akademi, det enda svenskspråkiga universitetet utanför Sverige. Där har man militärhistoria inom ramen för nordisk historia. Ingemar Liljegren doktorerar på svenska oskarianska sjöofficerare, hur den svenska flottan byggdes upp från det att sjöofficershögskolan inrättades 1867 fram till första världskriget.
Den tredje läraren på kursen, Stefan Ekvall, bidrar med militära erfarenheter från fältet, han har varit på många utlandsmissioner och är dessutom kamratstödjare för svenska krigsveteraner.
Den aktuella kursen är på 15 högskolepoäng över två terminer och har en omfattande litteraturlista, 4 500 sidor, även om inte alla behöver läsa allt. Man träffas en gång i veckan, på tisdagar klockan 17.
En anledning till att kurserna har kunnat hålla på så länge och att många av studenterna deltar år efter år är att studenterna i hög grad är med och skapar varje ny kurs.
– Den stående frågan är vad gör vi nästa läsår, säger Thomas Sörensen.
– Den diskussionen har varit levande hela tiden jag varit med. Det är nog också en förklaring till att de här kurserna varit igång så länge, säger Ingemar Liljegren.
FÖRRA ÅRETS KURS hette Slagfältets historia och nästa års kurs handlar om veteranproblematik: Försoning, förlåtelse, förbannelse – efter slagfältet.
Varje termin tillkommer några studenter, och några slutar, antalet brukar hålla sig kring 20–30. Cirka 95 procent av alla anmälda brukar dyka upp och få hoppar av.
– Högskolan vet att vi har ett järngäng som alltid kommer på de här kurserna, annars skulle de kanske inte fått vara kvar, säger Thomas Sörensen.
Han och Ingemar Liljegren är överens om att kursernas förhållningssätt är på tvärs mot rådande trender i högskolevärlden med program och kurser som ska leda till jobb.
– De här kurserna är inte instrumentella, de är till för personlig utveckling, säger Thomas Sörensen.
– Här finns en kärna av kritiskt tänkande, säger Ingemar Liljegren.
Thomas Sörensen vill värna den akademiska nivån.
– Det här är ingen folkbildning utan på en högre teoretisk nivå. Jag vill utveckla studenternas teoretiska tänkande och lyfta kursernas litteratur till en akademisk nivå.
Även om kurserna är på grundnivå så behandlar man teori och metod, skriver papers och B-uppsatser med notapparat och litteraturförteckning.
Examinationsformerna varierar; salstentor, muntlig redovisning, seminarier, grupptentor, skriva papers eller som förra kursen vilken examinerades med seminarier plus paper.
– Man behöver inte kontrollera om studenterna läst litteraturen, de är väldigt motiverade, säger Ingemar Liljegren.
Och det märks på terminens första lektion. Diskussionerna är många och föreläsaren Roy Wiklander hinner inte riktigt med allt han tänkte säga.
Mot slutet bryter Thomas Sörensen lektionen och tackar föreläsaren. Han får applåder från publiken och en förfrågan om att återkomma nästa termin och följa upp etikfrågorna.
EFTER LEKTIONEN får Universitetsläraren en pratstund med Ragnar Edström, 75, kursens äldste deltagare och en av dem som varit med längst, från 2003. Han har jobbat med försäljning och marknadsföring, bland annat har han varit marknadsdirektör på Unilever – Blå band.
– Det började med att vi på ett forum för hembygdshistoria i Åhus hade en föreläsare som var fackhistoriker och som berättade att han tagit sin fil kand i historia i Kristianstad.
Ragnar Edström fick en aha-upplevelse, han visste inte att den möjligheten fanns. Snart började han som pensionär att läsa historia på heltid och har nu en fil mag i historia. Han är visserligen före detta reservofficer men säger att han inte är specialintresserad av militärhistoria. Däremot tycker han att Thomas Sörensens kurser med militär inriktning är mycket stimulerande.
– Här är en fruktbar blandning av unga studenter och äldre. Och kurserna ökar bildningen och håller hjärnan igång, det behöver man som pensionär. Och så har det blivit ett väldigt trevligt gäng och trevliga sociala kontakter, det ska man inte underskatta, säger Ragnar Edström.
PER-OLOF ELIASSON
