Strax efter att Ulf Kronman anställdes som bibliometriker vid Kungliga Tekniska högskolan i juni i år fick han i uppdrag av rektor att göra en guide för hur forskare ska publicera sig för att få bästa möjliga genomslag i bibliometriska mätningar.
– Publicering av akademisk forskning har fått en ny roll. Den första och viktigaste uppgiften är naturligtvis att förmedla vetenskapliga rön, men publikationerna har också fått ett eget värde och måste vårdas som ett kapital, säger Ulf Kronman.
I guiden ger han ett antal tips hur forskaren och lärosätet kan få ut mesta möjliga av publiceringen.
1. Välj rätt tidskrift – Nästan all seriös bibliometri utgår idag från Thomson Reuters Web of Science. Den indexerar 11 500 vetenskapliga tidskrifter vilket är ungefär hälften av de uppskattningsvis 25 000 vetenskapliga tidskrifter som finns. Publicerar man i en tidskrift som inte är med i Web of Science så syns inte artikeln och kan inte ge utslag i någon rankinglista som baserar sig på bibliometri från Web of Science.
2. Kolla impact-faktorn
Den så kallade impact-faktorn är ett mått på hur många citeringar i genomsnitt en artikel i en viss vetenskaplig tidskrift har. En tidskrifts impact rankas genom ett särskilt register som förs av Thomson Reuters.
– Men man ska skilja på kvalitet och impact. Det är en prestation att få med en artikel i Nature eller Science men det behöver inte säga något om kvaliteten på den enskilda artikeln, påpekar Ulf Kronman.
3. Skriv på engelska
Det är i praktiken nödvändigt att publicera sig på engelska för att få bibliometriskt genomslag. Forskare som studerar svenska förhållanden och skriver på svenska bör fundera på att "ompaketera" de delar av sina resultat som kan tänkas ha internationellt intresse och publicera dem på engelska.
– Och det pågår nu en ganska snabb förskjutning mot att forskare publicerar sig internationellt på engelska, säger Ulf Kronman.
4. Samarbeta med andra forskare
Om det är flera författare till en vetenskaplig artikel, speciellt om de inte kommer från samma organisation, ger det en större kontaktyta mot forskarsamhället, fler känner till artikeln och det medför fler citeringar. Inom vissa vetenskapsområden finns det en kultur att skriva in alla inblandade som författare. Det kan ta sig absurda proportioner. Ulf Kronman berättar om artiklar med 3 200 författare.
– Då kan man undra över vad de olika författarna bidragit med. Vi bibliometriker diskuterar hur man ska hantera sådana artiklar, ska exempelvis varje författare få 1/3 000-del av dess impact?
Till saken hör att inom exempelvis medicin är det kutym att den som verkligen utfört forskningen, ofta en doktorand, står först och den som stått för finansiering och labb står sist, medan de andra författarna som bidragit mindre bildar en "hängmatta" i mitten av listan av undertecknare. Inom exempelvis partikelfysik tillämpar man däremot strikt bokstavsordning.
– Det här är ett tydligt exempel på att bibliometri kan vara nog så svajig och att den kan missbrukas vid exempelvis medelsfördelning.
5. Använd ett unikt författarnamn
Det är viktigt att ha ett författarnamn som är unikt och som gör det möjligt att skilja dig från andra författare till vetenskapliga artiklar. Om man heter Annika Jönsson kanske det i databasen står Jönsson, A, eller till och med Jonsson, A; prickarna försvinner ofta internationellt. Då kan det vara mycket svårt att veta vem som skrivit artikeln. En möjlighet är att lägga till initialer från flera förnamn för att bli unik; Annika K Jönsson.
Ulf Kronman varnar också forskare för att byta författarnamn om de gifter sig under karriären, det kan göra att artiklarna verkar vara skrivna av olika personer.
Alldeles särskilt varnar han för att använda dubbla efternamn, internationella databaser kan då exempelvis ibland behandla ett av efternamnen som ett förnamn.
Ulf Kronman tipsar om att det går att skaffa ett så kallat Researcher ID hos Thomson Reuters. Det är en unik identitet som gör att man kan koppla ihop alla sina artiklar i Web of Science till samma person.
6. Korrekt beteckning på lärosätet
Det är viktigt med rätt beteckning på lärosätet i artikeln, annars går det kanske inte att hitta i databaserna och artikeln räknas inte i rankingen av lärosätet.
– Kolla med ditt universitet vad det ska kallas internationellt. KTH ska exempelvis heta KTH Royal Institute of Technology och inget annat.
7. Registrera artikeln i lärosätets databas
Alla svenska universitet driver en egen publikationsdatabas. Ofta är de underlag för medelfördelning lokalt. Troligen får de här databaserna också en annan viktig funktion.
– Nu använder regeringen Thomson Reuters Web of Science för att fördela pengar. Men det är ett dåligt system eftersom Web of Science missar mängder av svensk forskning. Mycket bättre skulle vara om regeringen kunde använda lärosätenas egna databaser som nu håller på att byggas upp.
8. Publicera Open Access
Om artikeln publiceras i en vanlig vetenskaplig tidskrift försök också att para llellpublicera den Open Access, det vill säga fritt tillgänglig för alla på internet.
Ulf Kronman är stark anhängare av Open Access och säger att en långsam förändring är på gång från traditionella vetenskapliga tidskrifter till nya Open Access–tidskrifter. I Web of Science ingår nu cirka 1 000 Open Accesstidskrifter.
– De stora etablerade förlagen har helt olika inställning till Open Access. Ett av dem försöker i möjligaste mån stänga möjligheten till parallellpublicering, ett annat har deklarerat att det bara ska starta Open Access–tidskrifter i framtiden. Och hos exempelvis Nature kan man numera betala 20 000 kronor så blir artikeln fritt tillgänglig på nätet.
TROTS ATT ULF KRONMAN är bibliometriker är han skeptisk till bibliometrins användning idag. Han tror att den kan påverka forskningen i fel riktning.
– Jag är bibliometrikritisk och jobbar hårt för att såga av den gren jag sitter på, säger han och skrattar.
Han anser att det fyrkantiga räknandet av publiceringar och citeringar har gått överstyr och att koncentrationen på mätbara bibliometriska data riskerar att förstöra svensk forskning.
– Om man lägger för mycket tankar och möda på publiceringen riskerar det att ta fokus från forskningen. Det ligger inte i vetenskapens intresse att bara koncentrera sig på att publicera snabba och mätbara resultat.
Ulf Kronman har förståelse för att man på regeringsnivå använder bibliometri för att fördela forskningsmedel.
– Forskningen kostar mycket pengar och det är nödvändigt för regeringen att ha något sätt att bedöma vad man får för pengarna. Att då använda antalet publiceringar och citeringar är ett sätt som ger mätbara siffror.
Men han är kritisk till att man på lärosäten använder citeringar och annan bibliografi sk statistik för att fördela forskningsmedel.
– När man skalar ned statistiken till hundratal eller till och med till tiotals publiceringar ger det en svag indikation för hur man ska fördela pengar. Men mätandet och vägandet av vetenskapliga prestationer är här för att stanna.
– När jag är ute och föreläser säger jag till forskarna: Man kommer att mäta det ni presterar, så hitta ett bättre sätt att göra det på. Inom naturvetenskap kan vi använda citeringar men vi behöver även ta fram andra bättre indikatorer. Inom humaniora och samhällsvetenskap fungerar inte citeringar, där måste ni ta fram andra metoder. Överhuvudtaget behöver vi utveckla mätandet, säger Ulf Kronman.
PER-OLOF ELIASSON
