Lärarutbildningarna har nu ännu en gång granskats och förhoppningsvis kan det leda till en mer nyanserad och konstruktiv debatt än vad som har varit de senaste åren. Två centrala frågor som hittills inte fått särskilt stor uppmärksamhet är frågan om innehållet i lärarutbildningarnas forskningsbas och konstruktionen av huvudområden, det vill säga de ämnen som ska ge de blivande lärarna en kunskapsgrund i yrket och som utgör kärnan i lärares expertkunskap.
Den kunskapsgrund som lärarutbildningarna ska ge måste omfatta såväl gedigna ämneskunskaper som kunskaper om lärande och undervisning inom dessa, liksom förståelse för utbildningens sociala och kulturella dimensioner. Liksom andra professioner måste lärare ta ansvar för kunskapsutvecklingen inom sin verksamhet vilket kräver systematisk forskning i anslutning till de pedagogiska verksamheterna i skolor och förskolor.
ÄVEN PÅ EUROPEISK NIVÅ diskuteras dessa frågor. EU-kommissionens slutsatser för lärarutbildningen är: ”Taken together, these proposals would serve to: ensure that provision for teachers’ education and professional development is coordinated, coherent, and adequately resourced; ensure that all teachers possess the knowledge, attitudes and pedagogic skills that they require to be effective; support the professionalisation of teaching; promote a culture of reflective practice and research within the teaching profession; and promote the status and recognition of the profession” (Communication from the Commission to the Council and the European Parliament: Improving the Quality of teacher education. Brussels, 3.8. 2007)
Frågan är då hur man åstadkommer koherens och kontinuitet i en utbildning med så mycket olika innehåll som dessutom är utspridd över hela universitetet i en mycket högre grad än någon annan professionsutbildning. När det till exempel gäller utbildning av sjuksköterskor och socionomer finns förutsättningar för en större koherens genom att ämnena vårdvetenskap och socialt arbete inrättats och idag utgör kunskapsområden som dessa professionsgrupper kan fördjupa sig inom. För lärarutbildningarna har det dock visat sig svårt att skapa ett gemensamt huvudområde som kan utgöra grund för såväl yrkesidentitet som kunskapsutveckling. Detta hänger ihop med den ständiga konkurrensen mellan lärarutbildningens olika delar om det begränsade utrymme som finns.
En konstruktion av huvudområden i lärarutbildningen som integrerar ämnesstudier med utbildningsvetenskapliga delar skulle ge lärarna egna ämnen som grund för både en yrkes- och en ämnesmässig identitet. Exempel på sådana ämnen har utvecklats i Malmö (till exempel Matematik och lärande) och i Stockholm har studenternas ämnesstudier förts samman med delar av det utbildningsvetenskapliga innehållet i olika profilområden. Detta ger möjlighet att skapa progression såväl vad gäller de vetenskapliga och ämnesmässiga som de professionella aspekterna.
HUR SKA DÅ sådana integrerade huvudområden forskningsanknytas? Forskningsgrundad kunskap om lärandet inom specifika kunskapsområden finns idag endast fläckvis. Samtidigt har forskningen visat att det inte finns metoder som generellt är bättre än andra eller som fungerar för alla elever. Varje kunskapsfråga måste behandlas för sig – utifrån sitt innehåll, de elever som ska lära sig och de betingelser för undervisningen som finns. Behovet av ämnesrelaterad utbildningsvetenskaplig forskning är därför stort. Om vi ska klara de utmaningar den svenska skolan står inför krävs i en helt annan utsträckning forskningsgrundade och prövade kunskaper. Det går inte längre att förlita sig på de tämligen trubbiga instrument och arbetsmetoder som skolan traditionellt har kunnat använda sig av. För att kunna främja elevernas lärande inom ett kunskapsområde måste lärarna veta vad eleverna behöver lära sig behärska. Om man till exempel ska lära ut begreppet proportionalitet måste läraren till att börja med själv förstå proportionalitet. Men hon måste också veta vad det är som är kännetecknande för en sådan förståelse, vad som utgör svårigheterna i att uppnå denna förståelse och hur man på bästa sätt lägger upp undervisningen för att eleverna ska kunna utveckla förståelsen av just detta begrepp. Det räcker alltså inte med någon allmän metod – eller att eleverna arbetar för sig själva i sin egen takt – eller att det är tyst i klassrummet och mobilerna beslagtagna.
NÄR DEN NU SITTANDE lärarutbildningsutredningen analyserar resultaten av Högskoleverkets utvärdering och funderar över åtgärder för lärarutbildningens forskningsanknytning måste den förhålla sig till de här frågorna. Det är viktigt att lösningen på dessa vägvalsfrågor inte enbart diskuteras i slutna rum utan formas i en öppen debatt. Att vidta rätt åtgärder för att öka intresset för lärarutbildningen, locka nydisputerade lärare från olika ämnesområden in i det utbildningsvetenskapliga fältet samt få till stånd en expansion och kvalitetshöjning av utbildningens forskningsgrund är avgörande för såväl lärarutbildningarnas som läraryrkets och därmed skolans fortsatta utveckling.
INGRID CARLGREN
professor i pedagogik, Stockholms universitet
f d rektor vid Lärarhögskolan i Stockholm
