Det gläder mig att SULF:s förbundsdirektör upptäckt att förhandlingsmodellen inte fungerar (Universitetsläraren 1/2006). Det har den inte gjort på länge, om ens någonsin, när det gäller arbetstidsavtalen. Den nuvarande ordningen innebär att det finns väldigt stora skillnader mellan olika högskolor och universitet.
De olika avtalen ser mycket olika ut. Som regel innehåller avtalen en tredelning av arbetsuppgifterna i undervisning, kompetensutveckling/forskning och övriga uppgifter. I många fall anges också hur undervisningstiden ska räknas om till faktisk arbetstid. Men vid Göteborgs universitet finns ett avtal som inte innehåller någon reglering av arbetstiden alls, och man kan nog med fog undra vad det så kallade avtalet är bra för.
MEN DET AVTALSLÖSA avtalet i Göteborg är ett undantag. I regel innehåller avtalen, som sagt, uppgifter om hur stor andel av årsarbetstiden som ska ägnas åt undervisning. Den andelen varierar, men i de flesta fall ligger den mellan 70 och 80 procent av den totala arbetstiden för lektorerna. Kompetensutveckling/forskning ska i dessa fall uppgå till mellan 30 och 15 procent. Skillnaderna innebär till exempel att en normallektor i Västerås eller Härnösand ska undervisa 170 timmar, eller nästan en månad mer, per år än en lektor i Uppsala eller Stockholm. Skillnaderna mellan adjunkternas arbetstider varierar nästan i lika stor utsträckning.
Men detta gäller endast på papperet.
I avtalen står ofta att fördelningen gäller ”i normalfallet”. I praktiken har högskolorna ofta infört ett ansökningssystem, som innebär att de anställda måste ansöka om kompetensutvecklingstiden. Det medför bland annat att vid Högskolan Dalarna är normalfallet inte alls normalt. Där är det normala att undervisningstiden i stället uppgår till 90 eller 95 procent av arbetstiden, eftersom kompetensutvecklingstid inte beviljas.
Det innebär alltså att en lektor i Falun ska undervisa cirka 250 timmar mer än en Uppsalalektor. Lektorn i Uppsala kan forska två månader per år, medan en Falulektor i det faktiska normalfallet har tid för forskning i två veckor per år. På två veckor hinner knappast någon utföra någon vettig kompetensutveckling – det är lätt att inse.
Men detta är inte hela bilden.
Arbetsvillkoren påverkas i stor utsträckning av hur undervisningstiden omräknas till arbetstid. På flera håll tillämpas en modell som har olika omräkningsfaktorer för olika former av undervisning (till exempel seminarier, lektioner, föreläsningar). Det innebär att en undervisningstimme motsvarar allt mellan två till fyra, fem eller sex timmar. Mot detta står en rak modell, använd bland annat i Uppsala, där samma avräkning sker oberoende av undervisningstyp. Där motsvarar en undervisningstimme alltid fyra arbetstimmar.
Olika typer av undervisning ger alltså olika omräkningsfaktorer vid olika högskolor och universitet. Jämförelser är därför inte enkla att göra, men det går om man jämför till exempel lektorer med samma undervisningsinnehåll.
OM MAN PÅ DET SÄTTET jämför en lektor i Falun med en lektor i Uppsala med samma typ av undervisning finner man stora skillnader. En ”normallektor” i nordiska språk, som har en vanlig blandning av seminarier och föreläsningar, har helt olika villkor på de båda orterna. Den genomsnittliga omräkningsfaktorn i Falun ligger på cirka 2,5. Det vill säga en ”konfrontationstimme” omräknas till 2,5 klocktimmar. (Jag har vid beräkningen tagit hänsyn till att föreläsningar och seminarier av olika slag ger olika omräkningsfaktorer.) I Uppsala är, som sagt, omräkningsfaktorn 4. Eller annorlunda uttryckt: Uppsalalektorn har 1,5 timmar eller 60 procent längre förberedelsetid än Falulektorn.
Jämför man avtalens villkor innebär detta att en lektor i Falun med totalt 1700 arbetstimmar i avtalets ”normalfall” har 80 procent undervisning, som innebär att lektorn har 544 undervisningstimmar.
I Uppsala däremot har lektorn 70 procent undervisning, vilket innebär 297,5 undervisningstimmar.
Men den faktiska skillnaden är större. Det normala är faktiskt 90 procent undervisning i Falun. Falulektorn ska alltså undervisa 612 timmar totalt, eller 314,5 timmar mer än Uppsalalektorn – alltså dubbelt så mycket!
Därtill kommer att Uppsalalektorn dessutom har 340 timmar om året att ägna åt egen forskning, eller en dag i veckan mer än Falulektorn.
Arbetsvillkoren skiljer sig alltså åt avsevärt mellan de olika högskolorna
i landet, på grund av modellen med lokala avtal. Det gäller för övrigt universitetsadjunkterna i lika stor utsträckning som lektorerna. Som arbetssökande måste man vara rätt noga med att kolla vilka arbetstidsvillkor som gäller på olika ställen. Om man har ambitionen att ge studenterna bästa möjliga undervisning, så måste man söka sig till en högskola eller ett universitet som tillåter läraren att förbereda sig ordentligt och som ger läraren tid för kompetensutveckling.
DET VERKAR SOM OM flera av de mindre högskolorna och universiteten har de sämsta arbetstidsvillkoren, med de följder det nödvändigtvis får för utbildningarnas kvalitet. Vi har alltså en klar uppdelning mellan A-utbildningar vid till exempel Uppsala och Stockholms universitet och B-utbildningarna vid Mittuniversitetet och högskolorna i Dalarna, Gävle och Kalmar. Och Göteborg kan man som sagt inte uttala sig om.
Eftersom det ser ut på det här sättet så har jag länge undrat vad vi ska med SULF till. Olika löner och olika arbetsvillkor för samma arbete – det borde det inte krävas en fackförening för att åstadkomma. Det klarar säkert arbetsgivarna utmärkt på egen hand.
PATRIK ÅSTRÖM
fil.dr, forskare i nordiska språk, Stockholm
SVAR:
Vi kräver dokumenterad planering
Jag blev utomordentligt glad när jag läste Patrik
Åströms kritik av förhandlingsmodellen (ovan). Glad av den enkla anledningen att det är viktigt för mig, förbundsstyrelse och SULF:s kansli att få klara signaler om vilka frågor medlemmarna fäster störst vikt vid. Som bekant riktade SULF i början av hösten skarp kritik mot den så kallade granskning av arbetstidsavtalen som Riksrevisionen hade gjort. Jag fick då mängder av mejl direkt från medlemmar med starkt stöd för den kritik SULF riktade mot Riksrevisionen. Däremot var det inte många medlemmar som tog till orda i den öppna debatten. Det tycker jag är trist, men jag tror på en förändring.
Arbetstiderna, som Patrik Åström skriver mest om, är en stor fråga. Faktum är att Riksrevisionen i sin rapport underströk att lärosätena behandlade frågan om lärarnas tid för egen forskning och kompetensutveckling på ett alldeles för lättvindigt sätt. Riksrevisionen framhöll att arbetsgivarna måste skärpa sig så att lärarna verkligen får möjlighet att till exempel bedriva egen forskning. Uppsala universitet, som ju har ambitionen att vara ett forskningsuniversitet av internationell klass, insåg direkt allvaret i denna synpunkt och har vidtagit åtgärder för att kvalitetssäkra tillämpningen av arbetstidsavtalen. Det är bra.
PATRIK ÅSTRÖM JÄMFÖR de gällande arbetstidsavtalen och pekar på olikheterna. Jag vill understryka en sak: om inte SULF hade agerat så hårt i såväl de centrala som i de lokala förhandlingarna om arbetstiderna åren 1998–2000, så hade alla avtal sett ut som Göteborgsavtalet. Arbetsgivarna hade målsättningen att slippa alla bindande regler. Den enda förklaringen till att detta inte lyckades var SULF:s insats.
Patrik Åström frågar vad man ska ha en fackförening till, när villkoren är så olika. En del av svaret har jag med detta givet. Ett annat skäl är uppföljningen och tillämpningen av arbetstidsavtalen. Göteborgs universitet till exempel har tvingats betala stora skadestånd för brott mot den arbetstidsplanering som enligt det lokala avtalet ska ske. I avtalsrörelsen 2004 fick SULF i den nationella (centrala) avtalsrörelsen igenom ett yrkande om att det för alla lärare ska finnas en dokumenterad planering. Därmed skärps kraven på uppföljningen av individens arbetsinsatser så att tidigare gratisarbete kan elimineras.
JAG VILL UNDERSTRYKA att arbetsgivarsidan i förhandlingarna 1998–2000 ville bli av med varje regel i avtalet som gav den enskilda läraren rättigheter. Enligt min mening finns ett alldeles bestämt samband mellan utformningen av arbetstidsavtalen och synen på akademisk frihet för lärarna. Vi ska komma ihåg att vid samma tid uttalade ordföranden för universitetsstyrelsen i Göteborg Jan-Åke Kark att en av det egna lärosätets mest kända forskare skulle tiga med sin kritik. Och den dåvarande personalchefen var redo att leverera ett arbetstidsavtal som inte gav några garantier åt den enskilda läraren att kunna bedriva egen forskning och liknande intellektuellt arbete.
Jag instämmer med Patrik Åströms iakttagelse: arbetstidsavtalen signalerar vilka akademiska ambitioner med internationell måttstock universitet och högskolor har. Det räcker att se på grannländer som Norge och Danmark för att få bevis för vad som är internationell standard: halva arbetstiden utgörs av forskning.
SOM FRAMGICK av min ledare är Patrik Åström och jag eniga på avgörande punkter. Det har gått på tok för långt med decentraliseringen vid svenska universitet och högskolor. Jag skrev i ledaren om modellen för löneförhandlingar, som inte fungerar alls på det sätt som var avsikten när avtalet skrevs. De negativa erfarenheterna finns givetvis också i andra förbund, och den gemensamma nämnaren är att statliga Arbetsgivarverket så uppenbart inte har lyckats föra ut de intentioner som fanns när avtalet skrevs.
JAG HAR I OLIKA sammanhang återkommit till frågan om lärarnas arbetstider. Det beror på att jag tror att den frågan kommer att stå i centrum under avtalsrörelsen 2007. Det är nödvändigt att diskussionen framöver vidgas inom förbundet, inte minst för att öka konfliktberedskapen. Arbetstidsavtalet för lärare inom universitet och högskolor gäller förutsättningarna både för yrkets framtida status och för den akademiska friheten. Och båda är väl värda att kämpa för.
GÖRAN BLOMQVIST
