Elisabeth Nilsson hade en ovanlig bakgrund när hon fick jobbet som ombudsman. Hon hade varit lanthandlare.
Hennes efterträdare på tjänsten har en akademisk bakgrund. Det är Berit Bergström, som är 42 år och doktor i skoglig växtfysiologi. I grunden är hon jägmästare.
–Nu vill jag satsa på det fackliga arbetet.
Man skulle kunna säga att Berit Bergström vuxit upp med fackligt arbete. Hennes far var fackligt aktiv i Metall och sedan i SIF på det stora stålverket SSAB i Luleå. Även hennes mor jobbade på stålverket, som sekreterare.
Efter gymnasiet var det inte självklart vad dottern skulle fortsätta med utan det blev SSAB även för henne.
–Jag städade där i ett år.
Jobbet gav motivation att studera vidare. Hon började studera till jägmästare på SLU i Umeå.
Det finns faktiskt folk som tror att en jägmästare jagar. Så är det ju inte utan jägmästaren arbetar med skogsbruk.
För många norrbottningar är jakt och fiske en livsstil, dock inte för Berit Bergström.
–Men jag är gärna ute i skogen och plockar bär.
Även det en självklar norrbottnisk syssla.
Projektjobb på SLU
Berit Bergström tog sin jägmästarexamen, men har aldrig arbetat i skogsnäringen.
Däremot fortsatte hon skogsstudierna för att doktorera i skoglig växtfysiologi. Det var kärnvedens tillväxt i tallen som intresserade. År 2000 blev det doktorsexamen och därefter olika projektjobb på SLU, bland annat för att ordna fortbildningar för jägmästare.
Jägmästaryrket har traditionellt varit ett yrke för män, som fått chefsjobb i skogsindustrin. Nu väljer alltfler kvinnor att bli jägmästare, berättar Berit Bergström. Kvinnorna får dock sällan toppjobben, utan hamnar någonstans på mellannivå. Varför? Det är en självklar fråga som intresserar Berit Bergström, som började arbeta fackligt som doktorand.
Erfarenheterna, som doktorand och arbetet på SLU efter doktorsexamen, har också gett hennes fackliga intresse en klar inriktning mot arbetets organisation och trygghet i arbetet för doktorander och andra forskare. Att ”valsa runt” i systemet tär på människor och sliter ut dem.
–Det är så mycket som är kortsiktigt på universitet. Det skapar svårigheter i planeringen i arbetet.
Uppåt Umeälven
Berit Bergström bor nu i Umeå i en villa en bit uppåt Umeälven. De senaste åren har hon varit barnledig, och arbetslös, eftersom de tre barnen kommit i snabb följd. Först tvillingarna Jarl och Manna, som är drygt 2,5 år, och för sju månader sedan Alice. Pappa heter Mats-Rune och är biolog på Länsstyrelsen.
Hon ser fram emot att börja arbeta halvtid i oktober som SULF:s ombudsman. Hela universitetet är hennes arbetsfält. Det ska bli roligt, tycker hon, att inte bara träffa naturvetare i arbetet.
De två första månaderna ska hon gå vid sidan av sin företrädare Elisabeth Nilsson som sen slutar med pension.
20 bra år
Det har varit 20 bra år i jobbet som ombudsman, tycker Elisabeth Nilsson som är förbundets första och hitintills enda ombudsman på universitetet i Umeå.
Hon var lanthandlare några mil norr om Umeå innan hon började arbeta som sekreterare på Etnologiska institutionen på universitetet.
1984 fick hon jobbet som ombudsman då SULF bildades.
Det kunde vara kärvt att vara lanthandlare, tycker Elisabeth Nilsson.
Tiden som ombudsman tycker hon däremot har varit ”fantastisk”. Hon har ju varit med om Umeå universitets starka expansion och haft det glädjande arbetet att rekrytera allt fler medlemmar till förbundet.
Det har också varit lätt att känna sig hemma i den akademiska världen. Stödet från förbundsledningen har varit mycket bra. Mest positivt och inspirerande har miljön på arbetsplatsen i Umeå varit. Hon har inget att klaga över, tycker hon.
Kanske blir det lite tuffare för min efterträdare, funderar Elisabeth Nilsson. Pengarna tryter för arbetsgivaren och det kan ge ett kärvare klimat.
–Men det blir nog fler medlemmar.
Hon kommer att sakna arbetskamraterna, men det är skönt att sluta arbeta och slippa alla ”måsten” och själv bestämma över sin dag, tycker hon. Kanske flyttar hon och hennes man Bertil tillbaka till hemstaden Örnsköldsvik, men det blir nog inte av, tror hon.
–Vi tar dagen som den kommer. Det finns alltid något att göra.
JAN THORSSON
