I artikeln Skolans sak är vår (UL 20/02) tar professorerna Häggström och Engström ett utomordentligt viktigt initiativ i syfte att förbättra det svenska utbildningssystemet.
Under närmare fem decennier har den svenska skolan byggts upp på basis av jämlikhetsideologi och utbredd miljöteoretisk människosyn. De systemfel i utbildningssystemet, som alla initierade sedan länge har känt till, kan härledas till denna styrning av utbildningspolitiken.
Därför krävs ett helt nytt tänkande för att utveckla skolan på vetenskaplig grund, så att den anpassas till de existerande elevvariationerna och får en optimal anknytning till den högre utbildningen. Utrymmet medger här inte en presentation av alla bevis på den nuvarande skolans felaktiga konstruktion. Den intresserade läsaren hänvisas till min bok Systemfelen i skolan som framlägger etablerade men hitintills negligerade forskningsresultat inom genetik, psykologi och pedagogik vilka måste ligga till grund för en kompetent diskussion av skolans framtida utformning. Där redovisas även de fakta som behövs för en saklig debatt i snedrekryteringsfrågan. (Information om boken kan erhållas via sture.eriksson.uu@swipnet.se)
Vikten av att beakta individvariationen belyses i en klassisk undersökning av det skotska skolsystemet. Det visade sig att sannolikheten att lyckas i universi-tetsförberedande gymnasiestudier vid övergången från grundutbildningen var relaterad till elevernas begåvningsnivåer. Förvisso är sambandet mellan intelligens och studieframgång långt ifrån perfekt, vilket även senare studier tydligt visat. Men experimentella data visade dock klart att det krävdes en intelligenskvot på 108 för att klara gymnasiestudierna med 50 procents sannolikhet. Individer som hade en intelligenskvot på 130 eller högre hade approximativt 100 procents chans att lyckas, medan elever med en intelligenskvot under 91 hade en chans på nära noll. Det erhållna S-formade sambandet är av generellt intresse vid diskussionen av högskolesystemets dimensionering. Eftersom kraven på godkända universitetsstudier naturligtvis är högre än gymnasiekraven, kan man förvänta sig att S-kurvan förskjuts till högre IQ-nivåer och att det således krävs ännu högre intelligens för att klara universitetsstudierna. Utifrån dessa förhållanden inställer sig frågan vilken nivå som är den optimala för högskolans dimensionering. Skall samhället satsa stora skattemedel på att bygga ut universiteten för att bevilja inträde för elever, vilkas sannolikhet att lyckas med universitetsstudierna praktiskt taget är noll samtidigt som anslagen till forskningen skärs ner på ett oförsvarligt sätt och grundforskningen riskerar att dö sotdöden? (Se debattartikel i DN den 26/10 2002). Vore det inte bättre att satsa dessa medel på att öka utbildningens och forskningens kvalitet för de individer som har en rimlig chans att lyckas?
YTTERLIGARE EN FÖLJD av den felaktiga människosynen framkommer vid behandlingen av den sociala snedrekryteringen till högre studier. Detta problem, som i grunden väsentligen är ett skenproblem, har till följd av den miljöteoretiska slagsidan genomgående missuppfattats i den svenska debatten och lett till att avsevärda medel satsats på verkningslösa åtgärder.
I syfte att anpassa skolan till vissa elevers intresseinriktningar har Sverige som bekant infört specialgymnasier, till exempel skidgymnasier, ishockeygymnasier och cirkusgymnasier. För att ta vara på den samhälleliga resurs som vi har i våra studiebegåvade och studieintresserade ungdomar, vilka vårt land så väl behöver, bör vi därför på liknande sätt i jämlikhetens namn införa specialgymnasier i till exempel matematik, fysik och kemi och kanske även rena forskargymnasier också för dessa elever, som naturligtvis skall tillåtas gå fram i sin egen takt, även om denna är mycket högre än normalelevens. Dessutom bör nya läroplaner för de högpresterande införas på grundskolenivån likaväl som vi redan har speciella läroplaner för de elever som inte är studiebegåvade och som självklart bör få allt stöd för att nå en optimal utveckling till gagn för vårt samhälle, där vi alla behövs.
Om Sverige skall uppnå en tätposition som kunskapsnation krävs ett radikalt nytänkande inom utbildningspolitiken. Föråldrade synsätt måste överges, eftersom de skadar Sveriges utveckling och skolsystemet måste grundas på giltig kunskap om människans natur och utveckling och inte på politiskt önsketänkande och data från flummig forskning och en ovetenskaplig miljöteoretisk människosyn.
STURE ERIKSSON
DOCENT I PSYKOLOGI
