Hösten 2025 fick jag tillbaka en kursutvärdering från professionsmomentet i medveten närvaro på termin åtta på psykologprogrammet vid Uppsala universitet. Syftet med momentet är att introducera medveten närvaro både teoretiskt och praktiskt, både som möjlig klinisk metod och som en potentiell egen praktik. För att studenterna bättre ska kunna hjälpa sina patienter, men också sig själva när yrkeslivet blir överväldigande – vilket människovårdande yrken ofrånkomligen blir från och till.
Återkopplingen gjorde mig ledsen. Studenterna skrev att det bästa med kursen var att de för första gången på psykologprogrammet kände att de hade blivit behandlade som vuxna människor. Denna feedback tog nog extra hårt eftersom den tog mig tillbaka till min egen psykologutbildning, där jag – precis som dessa studenter – alltför ofta kände frustration och besvikelse: varför behandlar ni oss som barn? Vi är ju vuxna människor.
Jakob Clason van de Leur
Legitimerad psykolog och forskare vid Uppsala universitet
Efter min disputation började jag arbeta med undervisning och gick i samband med detta även den obligatoriska universitetspedagogiska introduktionskursen. Jag slogs under kursen, och i mötet med mina nya kollegor vid psykologprogrammet, av hur många ofta klagade på att studenterna betedde sig som barn: att de inte tog ansvar, att de ställde orimliga frågor via mejl i stället för att läsa instruktionerna på Studium, att de inte gick att lita på och att många av dem tycktes vilja ta den kortaste vägen.
Jag är emellertid inte pedagog, utan psykolog – och mer specifikt klinisk beteendeanalytiker. Ur ett beteendeanalytiskt perspektiv är alla beteenden, även dysfunktionella och oönskade, funktionella och adaptiva givet den kontext de uppstår i. Ur ett sådant perspektiv följer därför frågan: vad är det i det moderna universitetsväsendet – alltså studenternas kontext – som gör att studenter beter sig på sätt som vi i vardagligt tal brukar beskriva som barnsliga eller omogna?
Min pappa arbetade i många år som lektor vid Dramatiska institutet och utbildade teaterproducenter, och min farmor var professor i tysk kvinnolitteratur vid Stockholms universitet. Jag växte därför upp med deras idé om universitetet: att det finns en väsentlig skillnad mellan elev och student. I skolväsendet är eleverna statusmässigt underordnade lärarna, men på universitetet är så inte fallet – där är man i någon mening jämlikar. Därför talar man på universitetet om studenter, inte elever.
Både pappa och farmor rättade mig ofta när jag själv började på psykologprogrammet: ”Det heter inte klasskamrater – det heter kursare. Ni är studenter, inte elever.” För dem var denna distinktion central. Men det var kanske inte så konstigt att jag ändå uttryckte mig på det sättet, för till min stora besvikelse lyste deras perspektiv med sin frånvaro under stora delar av min egen universitetsutbildning. Jag blev bemött som elev, inte som student.
Jag tror att detta till viss del hänger samman med intåget av den moderna universitetspedagogiken. Pedagogik som vetenskap tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i barns och ungdomars lärprocesser, vilket också återspeglas i dess teorier. På universitetspedagogiska kurser undervisas till exempel om teorier som zone of proximal development, utvecklad för att beskriva barns utveckling snarare än vuxnas.
När sådana perspektiv förs över till högre utbildning utan djupare eftertanke finns en risk att också pedagogikens grundantaganden följer med: att lärandet i hög grad ska organiseras, struktureras och vägledas av läraren. Läraren vet vad studenten behöver, hur den ska lära sig och i vilken ordning. Här uppstår lätt en maktförskjutning: studenten blir elev.
Behovet av ett ökat fokus på universitetspedagogik är såklart välbehövligt och en naturlig följd av att universitetens uppdrag har breddats under de senaste decennierna. Allt fler läser i dag på högre utbildningar, och universiteten måste därför möta en större grupp människor med mer varierad bakgrund och olika förutsättningar att tillgodogöra sig akademiska utbildningar. Naturligtvis ska universiteten arbeta för att även studenter som inte marinerats i en akademisk medelklassmiljö ska kunna utbilda sig och tillgodogöra sig högre studier.
Men ytterst handlar kunskap nog i slutändan om ansvar: att kunna säga ”det här är mina antaganden, och det här står jag för”. Utifrån dessa antaganden drar jag dessa slutsatser, baserade på denna analys, dessa teorier och denna empiri. En central del av detta är också att veta var gränserna för den egna kunskapen går – och vad man behöver göra för att ta reda på mer. För att kunna förmedla kunskap måste universitet därför också förmedla ansvar. Och då måste universitet ändå fortsätta eftersträva att utbilda studenter – inte elever.
Jakob Clason van de Leur
Legitimerad psykolog och forskare vid Uppsala universitet
