Vi befinner oss i en av lektionssalarna på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. De vita väggarna är kala, utanför hintar aprilvädret om en kommande vår. I bänkraderna på klassrummets vänstra sida sitter en grupp kvinnliga studenter, på andra sidan mittgången sitter dubbelt så många manliga. De är ungefär halvvägs igenom kandidatutbildningen Sport Management som kombinerar företagsekonomi vid Södertörns högskola med idrottsvetenskap vid GIH. Målet är att bli morgondagens idrottsledare, någon drömmer om rollen som sportchef i Djurgården.
Längst fram i klassrummet föreläser Susanne Johansson om etiska dilemman och gråzoner inom idrotten. Idrotten styrs inte av regler, utan av värderingar, berättar hon. Vanligt förekommande etiska gråzoner kan dölja allvarligare problem, men kan även orsaka stor skada i sig. Teorin exemplifieras med verkliga händelser, den första handlar om transpersoners deltagande i elittävlingar. Bara ett par veckor tidigare har Internationella olympiska kommittén, IOK, beslutat att alla atleter på elitnivå som vill tävla i damklasser behöver genomgå ett könstest, en policy ”för att skydda den kvinnliga kategorin i olympiska sporter”. Susanne Johansson ställer IOK:s uttalande mot argument om inkludering och faktumet att de få transkvinnor som tävlat i damklasser i OS inte har kunnat slåss om några topplaceringar. Ett etiskt dilemma.
Trots det komplexa ämnet utstrålar Susanne Johansson ett lugn när hon pratar och ämnet blir lätt att ta till sig. Lärarrollen har hon enligt egen utsago fått växa in i, till skillnad från de många kollegor som burit med sig pedagogiken från en bakgrund som idrottslärare.
När vi senare slår oss ner i varsin fåtölj i korridoren utanför Susanne Johanssons kontor börjar jag intervjun med att belysa klassrummets könsuppdelning. Hon skrattar och berättar att det alltid ser ut så, att de kvinnliga studenterna sitter på ena sidan klassrummet och de manliga på den andra.
– Jag har påtalat det flera gånger.
Hon konstaterar att idrottens könsnormer reproduceras i klassrummet, trots medvetenheten och expertisen har lärarkollegiet ännu inte lyckats komma tillrätta med det. Vetskapen om ett problems existens är inte samma sak som att sitta på nycklarna till lösningen, som vi ska återkomma till.
Susanne Johansson gjorde själv sin första elitsatsning inom MMA, i en tid då få tjejer utövade sporten. Bristen på motstånd i sin viktklass gjorde att hon bytte idrott och så småningom gjorde en ny elitsatsning i styrkelyft. Resultatet blev ett SM-guld – och en utmattning. Försöket till dubbla karriärer, kombinationen av elitidrottande och doktorandutbildning, blev för mycket och hon tvingades välja. Hon valde forskningen.
– Men jag tränar, har varit domare i flera år och är aktiv i min förening. Jag tycker om att ha kvar den foten i idrotten.
Från början fokuserade forskningen på att belysa problem med otrygghet och utsatthet inom idrotten. Intresset för maktfrågor har hängt med sedan tiden som sociologstudent vid Stockholms universitet, medan ämnet sexuella trakasserier dök upp som av en händelse.
– Jag gick i stort sett bara runt och letade efter någonting som kändes intressant att forska om. Det var nog bara någonting som jag ramlade över.
När doktorsavhandlingen var färdig undrade idrottsrörelsen vad de skulle göra för att komma till rätta med de problem som forskningen belyste, för det var ju det där med att vetskapen om ett problems existens inte är samma sak som att ha tillgång till lösningarna. Fokuset flyttades och nu handlar Susanne Johanssons forskning mer om hur idrotten kan förändras och bli tryggare. En av utmaningarna är att många fortfarande ser arbetet med trygg idrott som en sidofråga till idrottens främsta uppgift: att träna och tävla. En annan är den utbredda tystnadskulturen.
– Vi vet att de här problemen förekommer, men det är väldigt sällan det syns. Det är väldigt sällan som idrottare vill berätta om det. Och det är ett av de största problemen, för då kan vi inte göra någonting åt det.
Problemen med sexuella övergrepp inom idrotten handlar inte om enstaka rötägg och pedofiler, som det heter i Susanne Johanssons forskning.
– I och med att det här länge har varit, och i stor utsträckning fortfarande är, någonting som man inte pratar om till vardags så mycket, så har det varit styrt av uppmärksammade fall i medier. Och de tenderar ju vara extremfallen.
När allmänhetens kunskap kommer från fallen i media skapas en bild av att om de enstaka rötäggen bara plockas bort ur idrotten så förvinner problemen. I verkligheten är problemet större och har att göra med en kultur som normaliserar gränsöverskridande beteenden, menar Susanne Johansson. Då är det situationen som skapar förövarna och vägen bort från problemen blir svårare, eftersom det hänger på att vi alla måste förändra oss.
– Det är mycket lättare att kasta rötäggen i fängelse och hoppas att de inte kommer tillbaka, än att vi alla behöver fundera på hur vi beter oss och hur vi som vuxna kan skapa en miljö där till exempel unga personer känner sig trygga.
När en ledare har betett sig illa blir konsekvenserna ofta svartvita, oavsett om det rör sig om ett lagbrott eller enbart ett moraliskt övertramp. Antingen leder det inte till några konsekvenser alls, eller så får personen sparken. Susanne Johansson efterfrågar fler alternativ.
– Du kanske inte ska träna barn, du kanske inte ska ha damatleter, men man kanske inte behöver bränna alla skepp.
Hon säger att det fortfarande saknas verktyg inom idrottsföreningar att hantera övertrampen, vilket är varför hon har kommit att fokusera på gråzoner. Det är i etiskt tveksamma situationer, utan tydliga rätt eller fel, som det framför allt behövs ökad kunskap och stöd till idrotten.
Forskningen har fått ett stort genomslag, vilket Susanne Johansson tror delvis beror på att hon lyckas göra sin forskning relaterbar genom vardagliga exempel som alla kan förstå och känna igen sig i.
– Sedan är det ju mycket som inte är min förtjänst över huvud taget, utan det är bara det att det är en fråga som lätt får … eller det är dubbelt. Den är ju väldigt osynliggjord för det mesta, men när det väl kommer upp till ytan så blir det mycket uppmärksamhet.
Susanne Johansson är flitigt anlitad av idrottsrörelsen och förekommer inte sällan i media, något hon beskriver som ”lyxigt”. Men det sistnämnda gör hon motvilligt, säger hon med ett skratt.
– Jag tycker verkligen inte om det egentligen, att vara med på bild är hemskt!
Trots allt tackar hon ja till medieförfrågningar, igen och igen. Hon ser det som sitt ansvar att sprida den kunskap som hennes forskning genererar. Förtroendet inom idrottsrörelsen baseras på att Susanne Johansson själv är idrottare, inte på att hon är forskare, menar hon själv. Det finns dock en allt större efterfrågan av evidensbaserad kompetens och kunskap inom idrotten.
– Det blir allt fler som har en akademisk examen som är ute i idrotten och det ger ringar på vattnet.
Susanne Johansson …
… är 47 år gammal och bor tillsammans med sin sambo i Åkersberga, norr om Stockholm. Hon är uppvuxen i Bromma och har en idrottsbakgrund inom ridsport, MMA och styrkelyft. 2013 tog hon SM-guld i styrkelyft. Susanne Johansson disputerade år 2017 med avhandlingen Sexual Relationships between Athletes and Coaches: Love, Sexual Consent, and Abuse. I dag är hon högskolelektor i idrottsvetenskap vid GIH. I april fick hon ta emot Sveriges centralförening för idrottens främjandes pris för yngre forskare.
Nästa forskningsprojekt fokuserar på tystnadskulturen rörande hästvälfärd inom ridsport. Tidigare har Susanne Johansson undersökt tystnadskulturen runt sexuella trakasserier inom ridsporten, en fråga som brukade vara glödhet. Nu är det i stället hästvälfärden som står i rampljuset.
– Jag tror att det är ännu lättare att se hur hästar blir illa behandlade, för att de är ännu mer maktlösa. Kärleken till hästen är ju varför man håller på med ridning, men det är också intressant att se hur tystnadskulturen skiljer sig åt eller är likadan beroende på om det gäller utsatthet för hästar eller människor.
För sju år sedan fick Susanne Johansson i uppdrag från Svenska bordtennisförbundet att utreda anklagelser om en otrygg landslagsmiljö. När rapporten var klar gick meningarna isär både gällande huruvida rapporten skulle offentliggöras och gällande hur den information som rapporten uppdagade skulle användas. Saken fick stor uppmärksamhet i media och händelsen har påverkat henne. I dag är hon mindre benägen att ta sig an liknande uppdrag och i de fall hon ändå gör det ser hon till att ha ett tydligt avtal på förhand.
– Det är svåra situationer. Det kan komma upp saker som ingen hade förväntat sig.
Hon tycker själv att hon har klarat sig bra jämfört med den utsatthet som en del kollegor fått genomleva, men att som granskare synliggöra existerande problem är inte alltid så populärt.
– Det blir ganska allvarligt om forskare som gör sitt jobb råkar illa ut.
Den omsorg som forskare generellt visar sina deltagare omfattar sällan dem själva. Susanne Johansson önskar att det fanns ett nätverk för forskare inom utsatta ämnen, en sorts stödgrupp.
– Vi behöver nog bli bättre på att värna om vår egen hälsa, vår egen trygghet och vår egen arbetssituation.
Samtalet går lätt och ledigt om idrotten och arbetet, men när jag ställer frågor om livet utanför börjar Susanne Johansson genast skruva på sig. Hon berättar i korta ordalag att hon är uppvuxen i Bromma, men nu bor norr om Stockholm tillsammans med en sambo. Och så är hon barnfri.
– Jag tror inte att jag hade pallat forska om det här om jag hade barn själv.
Hade hon haft barn så hade hon ”varit konstant livrädd”, säger hon efter att jag bett henne utveckla sin kommentar.
– Som förälder tror jag att det blir jobbigare. Man kan relatera till det. Man är rädd för att det ska hända ens eget barn.
För att slappna av, utöver idrott och träning, blir det tv-spel och en del matlagning. Men hon försöker att inte ta allt för seriöst. Utbrändheten under doktorandtiden lärde henne att vara good enough.
– Om jag strävar efter perfektion för mycket, eller att högprestera, så blir det inte kul längre. Jag försöker styra bort från att saker är ångestdrivna, till att det ska vara mer lustfyllt och lekfullt.
Gråzoner
Grova sexuella övergrepp är relativt ovanliga inom idrotten, men alla sorters övertramp kan skada förtroendet för idrottsrörelsen. Susanne Johanssons forskning om gråzoner rör gränslandet mellan sexuella övergrepp och lagliga sexuella relationer.
Det kan till exempel handla om relationer mellan atleter och tränare, där samtycke påverkas av professionella intressen. När gränserna är otydliga blir uppkomna situationer svårare att hantera för idrottsföreningarna, som inte sällan är små och styrs av ideella krafter.
