När min debattartikel i Universitetsläraren, ”Behöver vi chefer som räknar låtsastimmar?”, publicerades utgick jag från att den skulle utlösa en öppen och livlig diskussion. Frågan gällde styrning, tillit och professionalitet – centrala frågor för hela utbildningssektorn. Men det offentliga gensvaret uteblev.
I stället kom många privata reaktioner från kollegor vid olika lärosäten: igenkänning, uppskattning och uppgivenhet: ”Har du suttit som en fluga på väggen på mina avdelningsmöten?”; ”Jag känner sååå igen mig, men det är ju inget vi kan göra något åt”.
Karin Strömqvist Bååthe
Doktorand i arbetslivskunskap vid Mälardalens universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna
Nästan alla uttryckte samma tvekan inför att kritisera öppet av rädsla för att uppfattas som besvärliga. Någon chef menade dock att timräkning skyddar medarbetare från att arbeta för mycket, ett argument som riskerar att förminska professionellt ansvar. Att inte beordra övertid är en sak; att kräva redovisning av varje timme en annan. Vad hände med den tillitsbaserade styrningen?
”Vad händer när kritiska synpunkter flyttas från kollegiala forum till korridorer och privata mejltrådar?”
Det som oroar mest är inte någon enskild omorganisation eller ännu en ny styr- och uppföljningsmodell. Det verkligt bekymmersamma är vad som händer med den akademiska kulturen när medarbetare upplever att det är tryggare att viska än att tala öppet. Vad händer när kritiska synpunkter flyttas från kollegiala forum till korridorer och privata mejltrådar? När tystnad börjar tolkas som lojalitet; och öppen diskussion som ett problem?
För mig blir den kognitiva dissonansen särskilt tydlig. Jag är präglad av en annan internationell organisationskultur, där motsatsen gällde: att tiga i mötesrummet och kritisera i korridoren sågs som både småaktigt och illojalt. Där betraktades generositet med idéer och öppen oenighet som en förutsättning för kvalitet; inte som ett hot mot sammanhållningen.
Under de senaste åren har många lärosäten genomgått omfattande omorganisationer: nya chefsled, styrmodeller och administrativa rutiner. Förändringarna motiveras med effektivitet, kvalitetssäkring och strategisk samordning. Lokaler görs om, verksamheter flyttas och arbetssätt standardiseras. Mönstret är dock återkommande: kollegiala diskussioner hålls, men det är oklart om argumenten faktiskt påverkar besluten. Avgörandena tas högt upp och genomförs utan utrymme för avvikande, lokalt förankrade lösningar – trots att sådana ofta skulle kunna stärka både kvalitet och arbetsmiljö utan ökade kostnader. Likriktning riskerar att bli ett självändamål, och uppföljande, öppen utvärdering som leder till handling lyser alltför ofta med sin frånvaro.
Vi forskar om psykologisk trygghet, om vikten av kritiskt tänkande och om betydelsen av öppna samtalsklimat i organisationer. Vi undervisar studenter i att ifrågasätta maktstrukturer och att värna det offentliga samtalet. Men hur ser det ut i våra egna korridorer och mötesrum? Finns det en växande diskrepans mellan vad vi lär ut och hur vi själva agerar?
”I en miljö där karriärvägar är smala och konkurrensen hård kan även lågmäld kritik upplevas som riskabel.”
Tystnadskultur är ett starkt ord. Kanske handlar det inte om uttalade förbud eller repressalier, utan om mer subtila mekanismer: osäkerhet kring anställning, beroendeförhållanden i meriteringssystemet, rädsla för att uppfattas som ”besvärlig” eller ”illojal”. I en miljö där karriärvägar är smala och konkurrensen hård kan även lågmäld kritik upplevas som riskabel.
Men högskolor och universitet som inte förmår rymma intern kritik riskerar att förlora något grundläggande. Den akademiska friheten är inte bara en princip riktad utåt mot politisk styrning; den måste också praktiseras inåt, i relationen mellan ledning och kollegium.
Så frågan kvarstår: Har vi en tystnadskultur på svenska lärosäten? Och om många känner igen problemen; varför är det så få som säger något offentligt?
Kanske är det dags att bryta mönstret. Inte genom fler policydokument om öppenhet, utan genom att faktiskt visa att kritiska röster ryms, respekteras, tas på allvar samt leder till konkret handling och förändring. För utan det riskerar universitetet att bli en plats där vi forskar om öppenhet, transparens och mod; men sällan själva utövar det.
Karin Strömqvist Bååthe
Doktorand i arbetslivskunskap, Mälardalens universitet
Adjunkt, Högskolan Dalarna
