Liberalerna är i hetluften med usla opinionssiffror, ny partiledare och turbulens kring förhållandet till Sverigedemokraterna. Däremot är Liberalernas tyngsta ministerpost osynlig trots att partiet där slår svenskt rekord i antal nya ministrar under en och samma mandatperiod.
Liberalerna är med ett knappt år kvar av mandatperioden inne på den tredje ministern med ansvar för högre utbildning och forskning. Det är unikt med så många ministerbyten och hade det i stället handlat om kulturministrar hade det blivit ett himla liv lika med stort medieintresse. Regeringens och liberalernas kultursyn hade kritiserats, besvärliga frågor hade ställts om varför ännu en minister bytts ut. Det hade talats om misslyckande, om ministrar som knappast hunnit bli varma i kläderna innan de får lämna posten.
En förklaring till att raden av ministerbyten inte väcker uppseende kan vara att journalister har dålig koll på vilken minister som ansvarar för högre utbildning och forskning. För en tid sedan hördes en rättelser i Eko-nyheterna, man hade felaktigt uppgivit att Lotta Edholm är skolminister, ”rätt ska vara att Edholm är gymnasieminister”. Och det är hon ju, men det är inte det enda hon är. En korrekt rättelse skulle informerat om att Edholm, (enligt regeringens hemsida) är ”gymnasie-, högskole- och forskningsminister”.
Hur påverkar det då forskare och universitetslärare att intresset för den politik som påverkar akademin är så pass svalt? Man kan ju tänka sig att det framstår som idealiskt, med mindre risk för politikerstyrning.
”Å andra sidan kommer lärosätena i egenskap av myndigheter aldrig undan politiken och om akademin inte har någon tydlig ’egen’ minister kan området bli fritt byte för andra partier som vill dra politisk nytta av högskola och forskning.”
Å andra sidan kommer lärosätena i egenskap av myndigheter aldrig undan politiken och om akademin inte har någon tydlig ”egen” minister kan området bli fritt byte för andra partier som vill dra politisk nytta av högskola och forskning. Jodå, regeringen fattar gemensamma beslut, men en stark områdesminister låter inte givet andra ministrar klampa in på det egna reviret.
En sådan minister skulle möjligen ha reagerat när migrationsminister Johan Forssell (M) läxade upp universiteten för att de motsätter sig att Stockholms och Göteborgs universitet ska ta fram ett medborgarskapsprov, då det är ett politiskt uppdrag (som Universitetsläraren var först med att rapportera om i juni i år). Vilket Forssell bemötte med att ”våra universitet är statliga myndigheter som lyder under regeringen”.
I Forssells värld innebär nämligen ”lyder under” inte något formellt organisatoriskt, han tolkar ”lyder under” som att ”våra” universitet ska vara lydiga. Och Forssell är inte ensam om det synsättet. SD är helt öppna med att de vill behålla lärosätena som statliga myndigheter för att se till att akademin levererar det som SD vill ha.
Och om det skulle bli borgerlig valseger 2026 har den SD-nära tankesmedjan Oikos tillsammans med tankesmedjan Timbro tagit fram ett dokument kallat Tidö 2.0, ett slags att-göra-lista för en regering där också SD-ministrar ingår. Högst förutsägbart föreslås bland annat nedläggning eller sammanslagning av ”lokala högskolor” för att ”garantera kvaliteten”. Tankesmederna har varken hängt med eller läst på, de känner inte till sådant som Vetenskapsrådets forskningsbarometer där det framgår att de mindre högskolorna kommer väl ut gällande kvalitet.
Det är ingen vild gissning att SD får ministerposter efter valet 2026 om en borgerlig regering bildas, inte heller är det långsökt att tänka att liberalerna åker ur riksdagen. Vilka som i så fall blir ansvariga för högre utbildning och forskning återstår att se. Men det är tyvärr lätt, oavsett vilket Tidöparti som får det ansvaret, att föreställa sig avakademisering med lydiga lärosäten i kort politiskt koppel.
