Under lång tid har institutionerna vid våra universitet utgjort grunden för såväl undervisning som forskning. De har varit organisatoriska noder där ämnesdiscipliner vuxit fram och akademisk kompetens har utvecklats. Institutionen har varit den huvudsakliga arbetsplatsen och den vardagliga intellektuella hemvisten, där både undervisning och forskning integrerats med kollegial gemenskap och ansvarstagande, för både seniora akademiker att verka i och juniora att socialiseras in i. Institutionerna har också spelat en avgörande roll för att upprätthålla en meritokratisk ordning i akademin, genom att vara en arena där kollegiala bedömningar, befordringar och tjänstetillsättningar formats och förankrats. Institutionerna har varit de vetenskapliga disciplinernas och vetenskapssamhällets mikrokosmos.
Signe Jernberg
Högskolan i Gävle
Sedan början av 1990-talet har dock en ny diskurs vuxit fram och därmed en parallell forskningsstruktur, delvis frikopplad från den traditionella institutionsorganisationen. Bland både politiker, forskningsfinansiärer och universitetsledningar har man eftersträvat tvärvetenskap, att lösa samhällsutmaningar, strategisk profilering och ökad samverkan med samhälle och näringsliv. Hos universiteten har allokerats en stor mängd forskningsresurser för att etablera excellenssatsningar, centrumbildningar, forskningslabb och större programfinansierade miljöer för att möta dessa upplevda behov. Många av dessa miljöer har levererat forskning av hög kvalitet och varit framgångsrika i att knyta externa aktörer till akademin.
Josef Pallas
Uppsala universitet
Men, parallellt med och delvis också som en konsekvens av satsningarna på excellens, centrumbildningar, forskningslabb och större programfinansierade miljöer har delar av forskningen och forskarna flyttat ut från institutionerna. Med anledning av detta är det rimligt att diskutera vad som möjligen är mer än bara hypotetiska eller marginella konsekvenser av och utmaningar med de nya enheterna:
Risken för försvagad ämnesförankring. De nya forskningsstrukturerna har utvecklats med ett högt mått av organisatorisk autonomi – inte sällan utan tydlig koppling till institutionsbunden forskning och undervisning. När forskningen i ökande grad bedrivs i tvärvetenskapliga konstellationer utanför institutionerna, försvagas kopplingen mellan forskning och de ämnen som grundutbildning och forskarutbildning bygger på. Detta gör det svårare att upprätthålla utbildningsansvar och ämnesutveckling, för om forskningen lämnar institutionerna – vad händer då med kvaliteten i utbildningen?
Risken för minskat forskningsinnehåll i läraranställningar. Som de senaste forskningspolitiska propositionerna visar har de nya enheterna blivit en alltmer integrerad del av forskningssystemet – ofta med egna resursfördelningslogiker, vid sidan av den traditionella institutionsstrukturen. När resurser koncentreras till centrumbildningar blir det svårare för institutionsbundna lärare att bedriva forskning då ’fria anslagen’ till institutionerna vanligen minskar och binds till de nya miljöerna. Grundforskning inom ämnesdiscipliner riskerar att trängas undan.
Risken för brain-drain. När en ökad andel forskare lämnar institutionerna för tvärvetenskapliga centra, blir undervisning, administration och kollegiala uppdrag ett ansvar för dem som stannar. Dels skapar detta en obalans i arbetsbördan på institutionerna, dels riskerar forskarflykten att försvaga institutionernas intellektuella miljöer över tid. Och hur ska nya lärare och forskare kunna ges möjlighet till att utveckla sin akademiska identitet, ämnesmässiga samhörighet och kollegiala gemenskap när de seniora kollegorna är alltmer frånvarande?
Risken för urholkade karriärvägar. Med de nya enheterna uppstår också nya karriärvägar. Traditionella meriteringssystem – som docentur och professorsbefordran – är till en del knutna till institutionsnära uppdrag som undervisning och handledning. När akademiska karriärer i allt högre grad byggs i parallella strukturer blir det otydligt hur dessa meriter ska värderas och jämföras.
Risken för ytterligare avkollegialisering. En egen genomgång av universitetens policydokument, rutiner och riktlinjer visar att etablering, styrning och utvärdering av tvärvetenskapliga organisationsenheter präglas av fragmentariska och oklara processer och beslutsstrukturer (se också KFi/Brorström, 2021). När forskningsmiljöer organiseras i strukturer där ansvarsförhållanden är otydliga och beslutsvägar inte följer kollegiala principer, påverkar det hela universitets styrningskultur. Kollegiala processer och strukturer betraktas som centrala i det akademiska självstyret. Frågor om transparens, inflytande och ansvar blir svårare att hantera – både inom centrumbaserade forskningsstrukturer och i förlängningen även inom resten av universitetens verksamheter.
Det finns också en mer övergripande risk. När forskningen i stigande grad utförs utanför institutionerna, och när undervisningen särkopplas från de nya forskningsmiljöerna, riskerar vi genom att underminera institutionerna också underminera själva idén om universitet som just universitas.
Är institutionerna fortfarande det nav kring vilket utbildning, forskning och relationer till det omgivande samhället organiseras? Eller håller de på att reduceras till undervisningsenheter och administrativa servicefunktioner för forskare som arbetar någon annanstans? Vad ska vi ha institutioner till?
Detta debattinlägg handlar inte om att motsätta sig tvärvetenskaplig forskning som fokuserar på samhällsutmaningar – det råder ingen tvekan om att den behövs, vetenskapen har ett viktigt bidrag att lämna till arbetet med att möta och hantera den värld vi lever i. Frågan är om och i så fall på vilka sätt organiseringen av detta kan samexistera med institutionerna utan att andra värden går förlorade? Det finns en grundläggande problematik med den samtida diskursen kring tvärvetenskap, samhällsutmaningar och strategisk profilering. I ivern att vurma för den sortens forskning har institutionen och ämnet blivit förgivettagna. Här är det rimligt att önska, men kanske inte hoppas på, en förskjutning i diskursen mot ett upphöjande av det akademiska ämnet och institutionen.
Mer jordnära kan argumenteras för att i den mån tvärvetenskap och samhällsutmaningsforskning ska organiseras så bör detta utformas med hänsyn till institutionernas grundläggande roll. Tvärvetenskapliga samarbeten och forskning om samhällsutmaningar bör fortsatt främjas genom att stöd för nätverksbaserade strukturer, inom och mellan lärosäten, utvecklas. Men det förutsätter att vi samtidigt stärker den institutionsbaserade undervisnings- och forskningsverksamheten. Resursfördelningen mellan institutioner/ämnesnära forskning och centrumbildningar/tvärvetenskap bör ses över så att utveckling av den senare inte leder till försvagning av den förra. Och det gäller både materiella (till exempel forskningsmedel och personal), strukturella (till exempel organisatorisk och professionell autonomi) och symboliska (till exempel internt synliggörande och varumärke) resurser. Vid utveckling av centrumbildningar bör värdet av institutionens roll som vetenskapssamhällets mikrokosmos och universitets mest centrala organisatoriska nod för forskning, utbildning och samverkan beaktas och värnas.
Signe Jernberg
Högskolan i Gävle
Josef Pallas
Uppsala universitet
