Det överraskande beskedet att Johan Pehrson (L) blir ny utbildningsminister och att Mats Persson (L) tar över som minister för arbetsmarknads- och integrationsfrågor berodde inte på att statsminister Ulf Kristersson (M) som det heter, ville toppa laget.
I stället var det ett partiinternt liberalt beslut, det är Johan Pehrsson som vill toppa partiet genom att sätta sin partiledarkraft bakom utbildningsdepartementet och se till att äga skolfrågan.
Inte heller berodde ministerbytet, vilket har hävdats, på att Mats Persson skulle ha varit för osynlig som utbildningsminister. Frågar man sektorn i stort har de flesta snarare sett och hört (alltför) mycket av ministern och hans olika utspel, samt i den närmast ökända frågan om lärosätenas styrelser.
Att Mats Persson skapat konflikter med akademin underlättade förmodligen flytten till ett annat departement.
Det är inte heller första gången en liberal partiledare petar den partikollega och minister som varit ansvarig för högre utbildning och forskning för att själv ta över det högsta politiska ansvaret för hela utbildningskedjan, från förskola till akademi.
Det var exakt så Jan Björklund gjorde 2010 då Tobias Krantz fick lämna posten som forskningsminister och Björklund övertog också dessa frågor.
Men till skillnad från Johan Pehrson fanns Björklund redan på utbildningsdepartementet som skolminister och departementschef, därmed hade han en hel del koll också på högre utbildning och forskning.
Mats Persson säger att han är stolt över sin tid som utbildningsminister och exemplifierar med att han genomfört den största utbyggnaden av yrkesutbildningar i modern tid.
Kanske känns det ändå snöpligt för honom inte få vara den som presenterar den kommande forsknings- och innovationspropositionen som han själv arbetat med och aviserat som den största satsningen på forskning, någonsin.
Men Mats Persson kan alltså trösta sig med att han får en ny statsrådspost, att jämföra med hur Tobias Krantz fick lämna både departement och regering.
”Det är som i fotboll, inget konstigt att man byter position även om man leder”, var Johan Pehrsons muntra om än inte helt glasklara motivering gällande den liberala ministerrockaden.
Ministerskiftet var också väl förberett, det tog inte många minuter efter att Ulf Kristersson hade läst upp ministerlistan innan de två, Pehrson och Persson, kunde publicera en gemensam debattartikel i SvD, där de kom med en avsiktsförklaring som verkar gälla både utbildningsdepartementet och departementet för arbetsmarknads- och integrationsfrågor.
Av debattartikeln framgåratt arbetslinjen ska återupprättas, integrationsutmaningarna klaras av och framtidens kompetensbehov mötas genom ett välfungerande utbildningssystem.
Det hymlas åtminstone inte med att högre utbildning handlar om anställningsbarhet och arbetsmarknadens behov.
De två leker också i debattartikeln med det politiskt laddade ordet ”volymmål” och vill ha fler arbetskraftsinvandrare, förra året kom bara (?) 7 200 ”tekniker och ingenjörer” till Sverige, nu är målet satt till 10 000. Hur det ska gå till att rekrytera ytterligare 2 800 framgår inte.
Att lära sig att använda begrepp som ”excellent” och ”världsledande” går snabbt, men Mats Persson kan nog behöva guida sin namne kring sådant som takbelopp, förändringen av forskningsrådsstrukturen eller varför inte finansieringen av ESS, som Persson nämnde som sin främsta prioritet när han tillträdde som utbildningsminister.
Möjligen kan han väl också tipsa Johan Pehrson om att i den tekniktunga excellensretoriken blanda in fraser om akademisk frihet eller varför inte något om det gammel-liberala hedersbegreppet bildning?
Det ska hur som helst bli intressant att följa firma Pehrson och Persson och deras vandring i politiken och mellan departementen, genom det Sverige som de gemensamt har utropat till Ingenjörslandet.