Det handlar om ett bilateralt avtal vilket innebär att det har ingåtts på politisk nivå, i stället för att vara initierat av forskarvärlden. Avtalet slöts 2004 av Göran Perssons S-regering där Thomas Östros var statsråd med ansvar för forskningsfrågor.
Sedan dess har det rullat på och regelbundet förnyats av svenska och kinesiska politiker.
För administrationen av avtalet står Vetenskapsrådet som samarbetar med National Natural Science Foundation of China. Ett samarbete som enligt Vetenskapsrådet hittills ”resulterat i gemensamma utlysningar av nätverksbidrag och projektbidrag där en forskare från ett kinesiskt lärosäte och en forskare från ett svenskt lärosäte skickar in en gemensam forskningsansökan som behandlas gemensamt”.
Sverige har flera bilaterala överenskommelser om forskningssamarbeten. Förutom Kina finns för närvarande avtal med Brasilien, Frankrike, Indien, Italien, Schweiz, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea, Tanzania, Taiwan och USA.
”Även om det alltså inte är ovanligt med den sortens avtal, framstår det som högst besynnerligt att Sverige fortfarande upprätthåller ett med just Kina. Detta samtidigt som utbildningsminister Mats Persson har fastslagit att Kina utgör ett säkerhetspolitiskt hot och att den hittills ”naiva” inställningen till Kina måste omprövas.”
Men även om det alltså inte är ovanligt med den sortens avtal, framstår det som högst besynnerligt att Sverige fortfarande upprätthåller ett med just Kina. Detta samtidigt som utbildningsminister Mats Persson har fastslagit att Kina utgör ett säkerhetspolitiskt hot och att den hittills ”naiva” inställningen till Kina måste omprövas.
Det var som bekant säkerhetshotet från bland annat Kina som låg bakom Mats Perssons brådstörtade beslut att förkorta mandatperioden för lärosätens styrelser. Detta för att, enligt ministerns resonemang, göra det möjligt att tillföra styrelserna säkerhetspolitisk kompetens. Och med tanke på den energi som ministern har lagt på att vilja avvärja säkerhetshot från Kina kunde man ju tro att vore självklart att det politiska forskningssamarbetet med Kina skulle avslutas omedelbart.
Man kan också konstatera att tidsandan för samarbeten med Kina är en annan än den som rådde när avtalet ingicks. Sedan 2013 då Xi Jinping blev Kinas president är universiteten underordnade enpartistaten, forskare avkrävs patriotism och universiteten har ålagts att bekämpa ”skadliga och universella” idéer, som demokrati.
Vilket inte gör det särskilt lätt för svenska forskare att samarbeta med sina kinesiska kollegor. Men då handlar det ändå om att det är forskare som tar initiativ, det vill säga något helt annat än att den svenska regeringen vidmakthåller forskningssamarbete på högsta politisk nivå.
Det skulle för övrigt inte vara komplicerat att avsluta avtalet, sex månaders uppsägningstid gäller och det krävs ingen ömsesidig överenskommelse.
Men inget tyder på att Mats Persson vill avsluta samarbetet med en nation han ser som säkerhetshot och potentiella patenttjuvar. Under våren 2024 är ett så kallat bilateralt kommissionsmöte inplanerat, där kommer svenska utbildningsdepartementet att möta den kinesiska motsvarigheten.
”Givetvis vill man gärna veta mera om Mats Perssons paradoxala förhållande till Kina. Men när jag vid upprepade tillfällen begärt att få intervjua honom om detta så är ministern inte intresserad. Det svar jag till slut får från departementet är ett kort sms.”
Givetvis vill man gärna veta mera om Mats Perssons paradoxala förhållande till Kina. Men när jag vid upprepade tillfällen begärt att få intervjua honom om detta så är ministern inte intresserad. Det svar jag till slut får från departementet är ett kort sms: ”Det finns ingenting att kommentera”.
Men det svaret är givetvis nonsens, tvärtom finns många frågor som ministern borde besvara. Och med tanke på hans intensiva engagemang i säkerhetsfrågor och hans uppfattning om styrelsers betydelse för avvärja säkerhetshot blir man ju exempelvis nyfiken på om han har funderat på att kräva säkerhetsklassning också av Vetenskapsrådets styrelse, med tanke på att Vetenskapsrådet administrerar samarbetet med Kina.
Det skulle åtminstone inte vara mer långsökt än att driva uppfattningen att lärosätenas styrelser är de som ska borga för lärosätenas kompetens i säkerhetsfrågor.
