Arbetsmiljöverket har besökt 115 arbetsställen, institutioner och liknande, vid landets lärosäten och inspekterat deras arbetsmiljöarbete. Då har 70 procent av arbetsställena fått så kallade inspektionsmeddelanden. Det redovisas i rapporten Projektrapport organisatorisk och social arbetsmiljö 2018–2022.
– Om vi efter att vi har gjort besök ser att arbetsgivaren inte lever upp till arbetsmiljölagstiftningen skickar vi ut inspektionsmeddelande till dem. Det är en uppmaning till arbetsgivaren att det här måste ni arbeta vidare med. Inspektionsmeddelanden är inte juridiskt bindande, men om arbetsgivaren inte återkommer med hur man har tillrättalagt missförhållandena skickar vi ett juridiskt bindande dokument, ett så kallat föreläggande, säger Eva Karsten, projektledare på Arbetsmiljöverket.
Bland universitet och högskolor var det 70 procent som fick ett inspektionsmeddelande. Hur ska man värdera detta? Är det en hög siffra?
– I genomsnitt har 50 procent av de arbetsställen vi besökt fått inspektionsmeddelande så detta ligger högt, säger Eva Karsten.
Inspektionen av lärosätena ingår i en större undersökning där tre sektorer har granskats för arbetet mot kränkande särbehandling: film, kultur och teater, universitet och högskola samt trossamfund. Lärosätena ligger på snittet för de branscher som undersökts. Högst ligger film, kultur och teater med 84 procent, lägst ligger trossamfund med 64 procent inspektionsmeddelanden, men trossamfund har som enda bransch också fått ett antal förelägganden, sex stycken.
Har ni valt ut de här sektorerna för att ni misstänker att de är särskilt utsatta för kränkande särbehandling?
– Ja, och jag tror att resultatet visar att vi har inspekterat på rätt ställen.
I rapporten står att det finns vissa särdrag för de här branscherna som kan lägga grunden för kränkande handlingar: Det finns starka hierarkier och det förekommer en tystnadskultur där man inte vinner på att uppmärksamma negativa beteenden, tvärtom kan man förlora på att göra det.
– Inom akademin finns det dessutom ofta otydliga strukturer, ibland är man chef och arbetsledare, ibland är man inte det, ibland är man chef över någon som vid ett annat tillfälle är chef för en själv. Ibland är det ledarskap som kanske är grundat mer på akademiska meriter än på lämplighet. Och på grund av att akademiska meriter ger hög status skapar det dessutom ibland ett stort utrymme för ett informellt ledarskap.
Osäkra anställningsvillkor påverkar
Eva Karsten menar att när ledarskapet och strukturerna är otydliga uppstår olika situationer som bäddar för kränkande särbehandling.
– Sedan är det naturligtvis också de osäkra anställningsvillkoren inom akademin som påverkar detta. Dessutom, hur ser det ut med arbetsbelastningen? Känner alla medarbetare till vad som förväntas av dem? Om man är angelägen om att få vidare anställning vill man inte göra sig besvärlig och lyfta upp om man på något vis känner sig utsatt.
– Det i sig blir ju någon form av tystnadskultur och det blir svårt att lyfta upp när man känner att något inte var okej. Då är man besvärlig och då hamnar man liksom längre ner i konkurrensen.
”Institutionerna medvetna”
Eva Karsten påpekar att institutionerna ofta är medvetna om att kränkande särbehandling kan förekomma.
– Det är inte det som är problemet egentligen. Medvetenheten finns, men man har inte klart och tydligt klargjort att det inte är acceptabelt. Det som är gemensamt för våra inspektionsmeddelanden är att arbetsledningen brister i att undersöka och att vidta åtgärder. Men det är ju arbetsgivarens skyldighet enligt föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. Man behöver lägga en grund till att man måste vara tydlig med att kränkande särbehandling inte är acceptabelt på arbetsplatsen.
Urvalet av de granskade arbetsställena var i stort sett slumpmässigt och gjordes av de olika inspektörerna runt om i landet. Det fanns en intention att få en spridning mellan olika typer att lärosäten och institutioner. Inspektionerna har skett på plats eller via Zoom.
”Jobbat mycket med särbehandling”
Universitetsläraren har begärt ut underlaget till rapporten. Underlaget visar en stor spridning på de institutioner som granskats, från stora universitet till mycket små lärosäten. Också i antalet anmärkningar i inspektionsmeddelandena är spridningen stor, från en enda punkt till anmärkningar på en rad punkter.
Gemensamt är att efter kompletteringar har de granskade arbetsställena blivit godkända av Arbetsmiljöverket.
En institution där inspektionsmeddelandet listat en rad underpunkter är institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet.
– På institutionen har vi jobbat mycket med kränkande särbehandling och har haft en väldigt stark lika-villkors-grupp som har genomfört många utbildningar. Sedan är vi en liten organisation och i det läget vi blev inspekterade – det var i sluttampen på covid och vi hade bytt hr-personal – hade vi inte riktigt mäktat med att formalisera allting, säger prefekten Mats Utas.
”Bara intresserade av proceduren”
Han är kritisk till Arbetsmiljöverkets sätt att arbeta.
– Jag har stora problem med Arbetsmiljöverket. De har bara tittat på en procedur. Det arbete som speciellt min företrädare utfört på likavillkorsfronten är både kvalitativt och kvantitativt väldigt mycket bättre än på de flesta universitetsinstitutioner jag vet om. Vi har försökt lyfta att vi gjort ett bra arbete och vi har också kunnat visa att vi enligt medarbetarundersökningar har en väldigt bra arbetsmiljö. Men just proceduren var det enda de var intresserade av.
Men kunde ni uppfylla de formella kriterierna efter inspektionen?
– Det var ju inget svårt. Det var bara att se till att arbetsmiljögruppen började fungera igen. Och att vi tydligare meddelar riktlinjer för kränkande särbehandling till ny personal. Men i vårt fall var vi tvungna att lämna in en ytterligare förbättring, det var för att vi bytte hr-ansvarig tre gånger under den perioden. Vi hade helt enkelt inte tid att skriva ihop det här. Vilket talar om hur trängda vi är på många institutioner, alla har så mycket att göra att vi lite grann håller på att gå under.
Mats Utas avslutar:
– Väldigt många institutioner gör ett gediget arbete när det gäller kränkande särbehandling, något som borde uppmärksammas i stället för att det bara blir proceduren, att det bara är ytterligare ett protokoll man ska fylla i. Arbetsmiljöverket borde uppmärksamma vårt egentliga arbete, inte bara proceduren.
