Han har varit med i tv ungefär 200 gånger. Oftast i egenskap av entusiastisk rymd- och fysikexpert, men även i mer oväntade roller. För ett par år sedan meddelade Patrik Norqvist i en snudd på arketypisk Facebook-uppdatering att han den veckan skulle dyka upp i tre tv-program: Fråga Lund, Go’kväll och Fångarna på fortet.
– I Fråga Lund försöker jag visa att fysik kan förklara saker man inte ens tror är fysik. Det är väl urtypen för ett program i linje med tredje uppgiften, säger han.
I Go’kväll satt han med i ”Nördhörnan”, i egenskap av smurfsamlare, och att tävla i Fångarna på fortet såg han mest som en belöning. En rolig grej, helt enkelt.
– Man samlar minnen här i livet. Jag tyckte bara det var så coolt.
Intensiv upplevelse
Det säger alltså universitetslektorn i rymdfysik som sedan ett par decennier, på olika sätt och i vitt skilda sammanhang, ägnar mycket av sin tid åt att förklara och väcka intresse för fysik, bland både barn och en bred allmänhet. Och som gärna har kul på vägen.
Att prata om livet och akademin med Patrik Norqvist är en intensiv upplevelse. Det gäller att hålla i hatten – och ha röstinspelningen aktiverad – när vi träffas på fjärde våningen i Fysikhuset på campusområdet i Umeå. En utvikning om irrationella tal, där pi och e är stora favoriter, utmynnar i en spontan snabblektion, med snabbt uppritade grafer och allt, på möteshörnans whiteboardtavla. Sedan fortsätter det i samma fart. Svaren påbörjas nästan innan frågorna formulerats. Associationerna avlöser varandra.
– Det ska gå undan. Det är kanske lite av en svaghet, säger Patrik Norqvist.
Fast då handlar det mest om en möjligen haltande städdisciplin.
Dagarna efter intervjun har han, förutom den vanliga undervisningen på universitetet, två saker på schemat. Först en fysik- och kemishow för barn i vetenskapscentret Curiosum i Umeå. Ett par dagar senare åker han till Stockholm för att prata om Nobelpriset i fysik i TV4:s Nyhetsmorgon, där han regelbundet medverkar som fysikexpert.
Omedelbar belöning
Populärvetenskapliga föreläsningar, för allt från småbarn till vuxna, har han gett närmare 400 gånger. Där är belöningen, i form av reaktioner och respons, mer omedelbar än i tv-studion.
– Om jag kan få en aula full med högstadieelever att sitta som ljus och lyssna i 45 minuter på ett föredrag om fysik – och det efteråt kommer fram 20 elever för att ställa extra frågor, då kan jag känna mig jävligt stolt. Det där, kan jag tänka, är det inte många andra som skulle kunna göra om.
Han är född och uppvuxen i Umeå. Pappan jobbade på bensinstation, mamman som sjuksköterska. Som barn var han mycket sportintresserad, ett tag seedad som topp tio i länet i sin årskull i bordtennis. Mot slutet av högstadietiden började han hämmas av ryggproblem. Det var starten på Bechterews sjukdom, som med tiden lett till allt stelare nacke och bröstrygg.
På väg in i puberteten, med begynnande ryggproblem, insåg han att han knappast skulle bli bordtennisproffs. Skolan blev viktigare. Han hade lätt för matte, tidigt tränad i huvudräkning av pappan, och hjälpte gärna sin två år yngre syster.
– Det blev som ett projekt. Hon var väldigt kritisk och larmade direkt om hon inte förstod. Det tror jag är en jäkla bra träning, att hjälpa någon som vågar säga ifrån när hon inte förstår. Jag har ofta tackat henne för mina lärarförmågor.
Under gymnasiet blev fysik favoritämnet framför matematik, eftersom det var i fysiken han hittade de roligaste tillämpade problemen. Den upptäckten utmynnade flera år senare i en doktorsavhandling i rymdfysik och fast anställning som universitetslektor.
Vill väcka fysikintresse
Under åren som doktorand, i mitten av 1990-talet, hade han ”en helt avgörande upplevelse”. Universitetet ville locka fler, särskilt tjejer, att börja plugga naturvetenskap. Patrik Norqvist erbjöds att hålla en föreläsning med syftet att väcka gymnasieelevers intresse för fysik. Han förberedde sig ordentligt. Målet var att på ett spännande och intressant sätt väva ihop en gestaltning av Big bang med fakta och teorier om universums geografi, storlek och ålder. Föreläsningen blev en succé.
– Det är inte ofta man får känna sig så hög och euforisk. Jag kände att jäklar, vad bra det här blev! Jag insåg också att det är det här jag vill göra. Det var verkligen starten för mig.
Sedan dess har han utvecklat föreläsningen, eller showen, och totalt gett den ett hundratal gånger. Både på Umeå universitet och i andra sammanhang.
– Ja, nu har jag verkligen ett finslipat koncept där.
Någonstans på internet finns en schematisk bild av högskolans tre uppgifter. Bilden består av tre kvadrater. Den största, märkt 1, står för utbildning. En något mindre, märkt 2, symboliserar forskning. Den klart minsta kvadraten, märkt 3, markerar samverkan, även kallad tredje uppgiften. Den innebär, med högskolelagens ord, att högskolorna ska samverka med samhället ”för ömsesidigt utbyte och verka för att den kunskap och kompetens som finns vid högskolan kommer samhället till nytta”.
Vardag av undervisning
I den schematiska bilden, någonstans på nätet, är den tredje lilla kvadraten uppdelad i två fält. Dels ett blått, totalt dominerande, lagom hädiskt kallat ”business”, dels ett pyttelitet rött hörn, märkt ”bildning”.
– Ja, det är väl där jag hör hemma, säger Patrik Norqvist efter ett snabbt ögonkast på bilden.
Hans vardag som universitetslektor består ändå främst av undervisning. Den upptar det allra mesta av arbetstiden. Forskningskvadraten är nästan osynlig, samverkansbiten betydligt större.
Att han i princip lagt ner forskningen beror på tidsbrist. Han borrar gärna ner sig i vetenskapliga problem, men upplever att forskning på kvartsfart blir för ineffektivt. Utan forskning kommer han aldrig att få en professur, men det tar han med en klackspark. Traditionell akademisk karriär och tjusiga titlar tycker han är ”extremt oviktigt”.
– Visst, det är småkul att jag är doktor i rymdfysik, och jag hade väl kunnat satsa på att bli docent i alla fall. Men jag har aldrig känt att det är värt det. På jobbet är det lite som i tv-serien Big Bang Theory, det är nästan bara jag som inte är professor, säger han med ett leende.
Trots det svala intresset för titlar och karriär blev han ändå besviken över turerna kring universitetets meritvärdering för lärare. Där kvalificerade han sig till slut som meriterad lärare. Men inte excellent.
– Vad jag gjort för tredje uppgiften spelade ingen som helst roll! Jag har föreläst på pedagogiska fortbildningsdagar, men det hade tydligen varit mer meriterande om jag bara varit med som deltagare, eller arrangör. Nej, jag orkar inte bry mig längre, säger han och slår ut med händerna.
Lever för tredje uppgiften
Tredje uppgiften är och förblir hans livsluft, även om resorna ibland känns slitsamma. Han vet i vilken av kvadraterna han har sina unika kvaliteter. Och var responsen blir tydligast.
– Om jag lägger ett halvår på att skriva en vetenskaplig artikel så är det kanske ett tiotal personer som läser den. Om jag under samma tid i stället åker runt till 20–30 skolor, eller skriver en populärvetenskaplig grej, så ser jag direkt hur oerhört många fler jag berör, och hur mycket mer positiv feedback jag får. Det gör det så mycket roligare.
