Många ser på mammutar som sagofigurer från en annan värld, men på Centrum för paleogenetik är de historiska giganterna högst verkliga. I en glasmonter precis innanför entrén ligger en mammuttand stor som en tegelsten.
De flesta fynden från mammutar görs på den sibiriska tundran. Där, bevarade i permafrosten, hittar forskarna rester från djur som levde på jorden för tiotusentals eller hundratusentals år sedan, eller ännu mer. Det är hit Love Dalén, forskningsledare och professor i evolutionär genetik, åker under sina fältarbeten.
− Det är inte svårt att hitta mammutar. Vi vet var vi ska leta, säger han.
Han visar in i förrådet där de förvarar sin fältutrustning. Bredvid en plastgran som väntar på julen hänger hyllplan med kartor, kompasser, sovsäckar och tält. Love Dalén lyfter upp en liten, smidig såg och drar några tag i luften:
− För mammutben.
Regalskeppet Kronan
Centrum för paleogenetik bildades i februari 2020 och är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet. Här jobbar i dagsläget två olika forskargrupper. Utöver Love Daléns grupp, som fokuserar på djur, finns en arkeologisk grupp som forskar om människor. Den leds av Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi.
I ett av hans projekt analyseras kvarlevor från besättningen på regalskeppet Kronan. Skeppet förliste i samband med en strid utanför Kalmars kust år 1676. Över 800 personer dog när skeppet kantrade, exploderade och sjönk.
I det pågående forskningsprojektet undersöker forskargruppen bland annat vad besättningsmännens dna säger om individernas kroppslängd och jämför med skelettens faktiska utseende.
− Skillnaden däremellan avgörs av yttre faktorer som näringsintag, förklarar Anders Götherström.
Studerat prover av pest
Han hoppas att de genom projektet ska lära sig mer om människors hälsa och livsförhållandena under 1600-talet. Det är nyfikenheten och viljan att lära mer om historien som driver honom i forskningen, även om vissa resultat också kan bidra med lösningar till problem som vi brottas med i dag. Det gäller till exempel forskningen om sjukdomar. Han avslöjar att han har tagit in prover av pest i labbet.
− Men dna:t är så nedbrutet så det är ingen fara. Det kan inte smitta någon.
Zoologi och arkeologi
I forskningen om sjukdomar är Anders Götherströms och Love Daléns forskning delvis överlappande. Smitta kan ju föras över från djur till människor och tvärtom. Men att arkeologer och zoologer samlas så här, i ett centrum är ovanligt.
− Vad jag vet finns det inget annat sådant här centrum i världen, där humanister och biologer sitter tillsammans och jobbar med förhistoriskt dna, säger Love Dalén.
Framöver planerar de för fler tvärvetenskapliga forskningsprojekt. Samtidigt håller en tredje forskargrupp, med inriktning mot geologi, på att byggas upp vid centret.
Platt organisation lockar
Många forskningscentrum är uppbyggda med en toppforskare högst upp, men Centrum för paleogenetik strävar efter att vara en platt organisation. Alla som leder forskargrupper vid centrumet har samma inflytande över centrumets verksamhet.
− Jag tror att det gör oss mer attraktiva bland unga forskare. Vi vill ge dem möjlighet att utbilda sig och så småningom starta egna forskargrupper här med oss. De ska inte känna att de jobbar i någon annans labb, säger Anders Götherström.
Han ser flera fördelar med att arbeta i en tvärvetenskaplig och mindre hierarkisk miljö, men när centrumet bildades för snart två år sedan var det de ekonomiska argumenten som vägde tyngst. Genom att gå ihop kunde man finansiera ett gemensamt högsäkerhetslabb och ta forskningen till nya nivåer. Tekniken är nämligen densamma oavsett om du analyserar skelett från förlista sjömän eller tänder från utdöda djur.
Anders Götherström och Love Dalén visar dörren in till labbet. Genom glasrutan syns vita bänkar, apparater och provrör. Det ser ut som vilket labb som helst, men det är annorlunda på en viktig punkt. Oftast är labb konstruerade för att inga prover ska läcka ut, men här har man i stället ett övertryck som hindrar dna utifrån från att komma in.
Full iva-mundering i labbet
I lunchrummet berättar labbföreståndare Vendela Kempe Lagerholm mer om säkerheten kring labbet, medan mikron går. Alla som vistas i labbet måste ha heltäckande skyddsutrustning och dubbla handskar för att inte riskera att förstöra de värdefulla proverna. Det är full iva-mundering som gäller och alla redskap som tas in måste först klorintvättas.
Eftersom proverna som analyseras är mycket gamla är det väldigt lite dna kvar. Det gör dem extra sårbara, förklarar Vendela Kempe Lagerholm.
− Det gamla dna:t riskerar att drunkna i dna från omgivningen så det är viktigt att alla följer rutinerna.
96 procent luftfuktighet
I hennes jobb ingår också att se till att arbetsmiljön och samarbetet kring labbet fungerar. När två grupper som tidigare har haft varsitt labb ska lära sig att dela finns så klart risk för konflikter, men hittills tycker hon att det har gått bra att samsas. Däremot har det varit problem med ventilationen. Under de varmaste dagarna i somras ledde det till så hög luftfuktighet i labbet att det blev ett arbetsmiljöproblem.
Tumregeln är att luftfuktigheten inomhus ska ligga runt 50 procent, men i labbet uppmättes 96 procent.
− Jag fick stoppa arbetet tillfälligt. Det gick inte att vara där inne. Nu, när utomhustemperaturen har gått ner, är luftfuktigheten normal igen och jag har blivit lovad att man jobbar på en lösning, säger Vendela Kempe Lagerholm.
Samarbete med Sibirien
På väggen i lunchrummet hänger passande nog en klocka med mammutar på. Det är en present från forskarkollegorna i Jakutsk, i östra Sibirien.
− Vi har ett bra samarbete. Om vi behöver ett djur för något av våra projekt kan de ofta hjälpa till och det händer att de vänder sig till oss för att få hjälp med analyser, säger Love Dalén.
Just forskningen om mammutar är det som hans forskargrupp är mest känd för, men de studerar också dna från andra djur. Ett kommande projekt sätter fokus på Skandinavien efter istiden. Forskarna ska undersöka dna från bland annat fjällrävar, björnar och lämlar för att försöka få svar på hur det gick till när djuren återetablerade sig när isen smälte bort.
Elefant kan inte bli mammut
Love Daléns forskargrupp har också studerat utdöda arter av noshörningar vilket har lett till ny kunskap om genetiken och risken för inavel hos hotade arter i vår tid. Under de senaste åren har det diskuterats om det vore möjligt att återskapa utdöda arter, som mammutar, men Love Dalén skakar på huvudet.
− Det är extremt osannolikt. Vi har fått fram små fragment av mammut-dna. Det är långt kvar till en hel, levande mammut. Det finns forskare i USA som vill genmanipulera en elefant med dna från en mammut, men det blir ingen mammut. Det blir en hårig elefant.
Världsrekord i analys av gammalt dna
Centrum för paleogenetik har som mål att bli världsledande inom förhistorisk dna-analys och i början av året hamnade de faktiskt i Guinness rekordbok. De satte världsrekordet i analys av gammalt dna när de lyckades analysera prover från en mammut som levde för ofattbara 1,2 miljoner år sedan. Att få fram dna ur så gamla prover är möjligt tack vare de tekniska framstegen.
− Utvecklingen innebär att vi kan få svar på helt nya frågor. Vi kan till exempel undersöka hur arter bildas genom mutationer och anpassningar. Det har vi inte kunnat göra tidigare för det kräver att man kan följa en art långt tillbaka, säger Love Dalén.
De flesta proverna som de analyserar vid centret hämtas från andra institutioners samlingar, men det händer att de jobbar med egna fynd. Under nästa fältarbete, som är planerat till sommaren 2022, skulle Love Dalén gärna hitta en sabeltandad katt. Fast drömmen vore att ”peta fram” en välbevarad, 40 000 år gammal människa där i permafrosten. Den drömmen delar han med Anders Götherström.
− Det är egentligen bara en tidsfråga. Vi har sett spår av människor, och någonstans måste de ju ha dött, säger Love Dalén.
Vad gör du här?
Reyhan Yaka, postdok vid Centrum för paleogenetik.
− Jag forskar om mänskligt dna. Jag arbetar framför allt med analyser av Kronans besättning för att se i vilken utsträckning de nådde sin genetiska potential.
Hur hamnade du här?
− Jag är från Turkiet och gjorde min master och forskarutbildning i Ankara. Under min doktorandperiod var jag här i Stockholm på praktik. Jag trivdes väldigt bra så jag ville gärna tillbaka. Jag började min postdok här i början av september.
Vilket är ditt främsta forskningsintresse?
− Jag är särskilt intresserad av genetisk karakterisering av tidigare mänskliga populationer och genetiska släktskapsmönster inom populationer. Jag vill förstå mer av hur genetiken hos en population förändras över tid och vad som driver sådana förändringar.
Hur väcktes det här intresset?
− Jag har fascinerats av genetik och människans historia sedan jag var barn. Jag funderade särskilt över tidigare mänskliga populationer i Anatolien, alltså Turkiet, där det har funnits människor länge. Som barn var det min dröm att få jobba med både genetik och arkeologi, och nu är det verklighet!
