Jenny Larsson är föreståndare för det nybildade Centrum för indoeuropeiska språk- och kulturstudier vid Stockholms universitet. För henne ger centrumet legitimitet åt den tvärvetenskapliga forskningen och signalerar att universitetet tycker att det här är ett ämne värt att satsa på.
– Jag är professor i baltiska språk, och för mig gör det stor skillnad att kunna bjuda in en forskare från en annan vetenskap till vårt tvärvetenskapliga centrum, jämfört med att bjuda in till min lilla avdelning på institutionen, säger hon.
En plattform för kontakter
Centrumet ska vara en plattform dit det går att knyta postdoktorer, där det går att starta en forskarskola och till exempel ordna konferenser med forskare från olika discipliner, med det gemensamma intresset för indoeuropéernas språk och kultur.
– Utan plattformar är det jättesvårt att göra något tvärvetenskapligt eftersom forskningen pågår i stuprör. Vi forskare hittar inte varandra. Jag kan inte bara stövla in på en institution och säga hej, vad gör ni här då? Infrastrukturer är nödvändiga för att nya discipliner ska kunna växa fram i tvärsnitt mellan vetenskaper, och ett centrum fungerar väldigt bra som det.
Tankarna om ett centrum för studier kring indoeuropeiska språk och kulturer väcktes bland medarbetarna i ett forskningsprogram som Jenny Larsson leder.
– Jag la fram idén för institutionsstyrelsen. De tyckte att det var en bra idé och anhöll om ett centrum hos fakultetsnämnden, som i sin tur tog frågan vidare till områdesnämnden. Därefter hamnade ärendet hos rektor som fattade beslutet att centrumet skulle bli verklighet.
Olika storlek och form
Centrumbildningarna skiljer sig åt i storlek och sammansättning, och i hur de har uppstått. Jenny Carlsson är fakultetshandläggare vid Uppsala universitet och administrerar de centrum som finns vid medicinska fakulteten.
– Ett centrum präglas av om det är universitetets ledning som har tagit initiativet till det, om det kommit till som ett uppdrag från regeringen, eller om det är entusiastiska och engagerade forskare som ligger bakom idén från början. Vissa centrum tillkommer tack vare initiativ från flera håll och ibland ingår också aktörer och intressenter utifrån i samarbetet, säger hon.
Har observerat utmaningar
Jenny Carlsson och hennes kollegor har observerat ett antal utmaningar som de som ska starta och leda ett centrum stöter på.
- Det är vanligt att man har ont om tid och vill att det ska gå snabbt. Räkna med att det tar tid för att få allt korrekt och på plats inför ett eventuellt rektorsbeslut om en centrumbildning.
- I början gäller det att göra en sak i taget, så att varje del blir bra. När det är snurr på centrumet kan man köra flera spår samtidigt.
- Att ha forskare ombord, som verkligen brinner för det område som centrumet ska arbeta med, är en stor framgångsfaktor.
- De som vill driva ett centrum behöver skapa en bred förankring hos kollegor och ledning på olika nivåer. Centrumet i sig behöver också någon form av ledning, gärna minst tre–fyra personer som kan hjälpas åt.
- Det är viktigt att skriva en genomtänkt, strukturerad och tillgänglig instruktion. Ha i åtanke att centrumet ska leva med denna instruktion under många år. Läs ditt lärosätes riktlinjer för centrumbildningar noga.
