Efter att Olle Torpman i somras sade upp sig och hade slutat på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fick han ett mejl från lärosätet med en fråga: ”En av länkarna till dina föreläsningar funkar inte, kan du laga den?”
– Då blev jag paff av två anledningar, dels att jag ombads att utföra en uppgift när jag inte längre har någon anställning, dels att universitetet tog för givet att det skulle få använda mina filmer, berättar Olle Torpman, som var anställd på halvtid som adjunkt men är disputerad filosof inriktad på miljö-, djur- och klimatetik.
Han utgick från att man först måste fråga om att använda ett material som någon annan gjort innan man kan använda det.
– Jag mejlade tillbaka att jag går med på ett samarbete men att jag i så fall vill ha ersättning. Det har jag enligt facket rätt till enligt upphovsrättslagen och lärarundantaget. Annars motsätter jag mig en sådan användning.
”SLU delar inte uppfattningen”
Han fick svar från en av SLU:s jurister, Henrik Leffler, som via mejl bestämt hävdar att något upphovsrättsligt lärarundantag inte finns och att universitetet har rätt att använda materialet:
”Din och fackets hållning bygger på att det skulle finnas ett upphovsrättsligt lärarundantag. Jag och SLU delar inte den uppfattningen.”
Henrik Leffler citerar ur SLU:s policy för immateriella rättigheter: ”Nyttjanderätten ger SLU rätt att använda undervisningsmaterial för undervisningsändamål och att genomföra nödvändiga ändringar och uppdateringar av materialet.”
Mejlet avslutas: ”Sammanfattningsvis är SLU:s hållning att universitetet har nyttjanderätt till det undervisningsmaterial som tagits fram inom ramen för anställningen.”
– Jag har varken avtalat eller erhållit extra ersättning för att de ska få använda mina videoföreläsningar utan min inblandning eller efter avslutad tjänst. Den överenskommelse som fanns var att jag fick ersättning för varje undervisningstimme, inget annat. Jag har försökt att argumentera med dem, men de står fast vid sin uppfattning, säger Olle Torpman.
”Respekterar inte rätten till mina filmer”
Eftersom han gått ur facket anlitade han en egen advokat som tog över mejlväxlingen med SLU:s jurist, men hon kom inte heller vidare.
– Min advokat säger att vi skulle kunna ta det till domstol, men det är två problem. Vi kan än så länge inte visa att SLU de facto har använt sig av filmerna. Det andra är att om vi tar det här till rätten finns en risk att jag förlorar och då måste jag betala SLU:s rättegångskostnader. Och jag vågar inte ta den risken.
Det som gör Olle Torpman mest upprörd är att universitetet anser sig ha nyttjanderätt till hans undervisningsmaterial. I ett mejl till SLU skriver han:
”Jag hade aldrig spelat in mig själv på video om jag inte trott att jag själv fick bestämma när, var, hur detta sen skulle få visas.”
Olle Torpman menar att det viktiga för honom inte är om SLU verkligen använt filmerna eller inte.
– Det som stör mig mest är att jag har en före detta arbetsgivare som inte respekterar min rätt till mina egna filmer. Att de hävdar att de får använda materialet om de vill. Det gör mig fly förbannad.
Universitetsläraren frågar universitetsjuristen Henrik Leffler:
Hur vill ni använda Olle Torpmans föreläsningar?
– Om vi ska använda dem är inte beslutat ännu, men i så fall kommer vi att använda dem under utbildningen av masterstudenter, i en motsvarande kurs som Torpman undervisade i.
Det finns ju en annan aspekt än den rättsliga: Hur ser du på den moraliska sidan, att använda Olle Torpmans material fast han absolut inte vill?
– Jag tycker rent intuitivt att det du gör inom tjänsten också ska kunna användas inom tjänsten av din arbetsgivare, jag ser inga moraliska betänkligheter med det.
Har du förståelse för att SLU:s inställning, att universitetet har rätt att använda lärarnas undervisningsmaterial utan deras medgivande, kan uppfattas som provocerande av universitetslärare?
– Allt beror på förväntningar. Anser man att man har rätt och så får man fel, är det klart att man kan reagera med upprördhet. Men SLU ska kanske vara tydligare och klargöra den här frågan på doktorandkurser och i interna informationskanaler, säger Henrik Leffler.
