– Forskningsproppen är välskriven och signalerar att regeringen förstår de problem som finns i sektorn.
Det säger SULF:s chefsutredare Karin Åmossa om propositionen ”Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige” som presenterades strax före jul och som Universitetsläraren tidigare rapporterat om.
De problem som Karin Åmossa uppskattar att propositionen adresserar är bland annat sådant som otrygga anställningar och stapling av tidsbegränsade anställningar.
Hon uppskattar också att innehållet är mer transparent jämfört med den förra forskningspropositionen (som lades 2016), genom att satsningar och förslag kompletteras med tabeller.
– Men när man tittar närmare på tabellerna ser man att lärosätena visserligen får stora tillskott för 2021, men övriga (Vetenskapsrådet, Vinnova, Forte, Rise) får ännu mer. Efter 2021 sjunker dessutom anslagen till lärosätena, medan anslagen till de övriga ökar, vilken gör att det inte går att se någon satsning för bättre balans mellan basanslag och extern finansiering, tvärtom.
Vidare har regeringen justerat ned pris- och löneomräkningen, samt höjt produktivitetsavdraget till 1,47 procent, vilket enligt en tämligen enig sektor innebär fortsatt urholkning av högskolans resurser.
Mer pengar per student
Betydligt mer nöjd är Karin Åmossa med att forskningsanslagen per student ökar från 12 000 till 17 000 kronor.
– Det är välkommet när regeringen ger stora utbildningsuppdrag, men detta berör bara de högskolor som inte har så mycket forskningspengar.
– Här hade jag gärna sett mer tydlighet och konsekvensbeskrivning och redovisning av vilka lärosäten som berörs.
Akademisk frihet och samverkan blir lag
Vidare är Karin Åmossa nöjd med att regeringen avser att ändra högskolelagen så att skrivningen om forskningens frihet vidgas till ”akademisk frihet”, som uttryckligen inkluderar både forskningens och utbildningens frihet. Dessutom öppnar man för att gå vidare för att akademisk frihet i den vidare bemärkelsen också ska få grundlagsskydd.
Regeringen föreslår även andra ändringar i högskolelagen, som att lärosätenas ansvar för samverkan, internationalisering och livslångt lärande skrivs in i lagen.
Förväntan på lärosätenas samverkan återfanns redan i förra forskningspropositionen, men nu lägger alltså regeringen lagreglerad tyngd i frågan.
Karin Åmossa menar att det kan uppfattas som att de olika ändringarna i högskolelagen står emot varandra: å ena sidan lagskydd för akademisk frihet, å andra sidan ökat politiskt tryck på att akademin ska leverera ”nytta” till det omgivande samhället och andra politiskt formulerade mål.
– ”Samverkan” är ju dessutom ett vittomspännande och inte helt lättdefinierat begrepp, det återstår att se vad en ändring i högskolelagen kommer att betyda för lärosäten och enskilda forskare.
