På en vecka gav omkring 1 300 personer totalt 649 000 kronor till Svenska dagbladets ledarskribent Ivar Arpis crowdfundingkampanj. Detta var i november 2018 och det som utlovades om målet på 250 000 kronor uppnåddes, var en bok om ”hur genusideologin – med politikernas hjälp – tar över svenska universitet, forskning och utbildning”. Medförfattare visade sig senare vara Anna-Karin Wyndhamn.
Nu är boken, med titeln Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020), här. Inledningen är en sammanfattning av det som är dess genomgående tes och budskap: ”Regeringen har beordrat en politisering av svenska universitet”, jämställdhetsintegreringen är i praktiken ”genusteorier och radikal ideologi maskerad som vetenskap”, det är en ”genusdoktrin” som implementeras av ”genusagenter” med ”omsorgsfullt dold” agenda och som tystar all kritik.
”Vi vet att det är så,” skriver författarna, därför att Anna-Karin Wyndhamn jobbade i två år som samordnare för lärosätenas jämställdhetsintegrering på Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, när det agerade stödfunktion till myndigheterna. Författarna hoppas att boken ska ”fungera som en droppe färg som gör att vattnet blir synligt”.
Trovärdighetsproblem
Narrativet rimmar väl med hur bland andra Erik Åsard, professor emeritus i statsvetenskap, beskriver en konspirationsteoris uppbyggnad, men Anna-Karin Wyndhamn avfärdar att de använt sig av konspirationsliknande retorik.
– Boken har karaktären av en debattbok och en granskning och att man då i inledningen använder skapare formuleringar eller ett väldigt tydligt språk tycker inte jag är det minsta konstigt, det är inte en vetenskaplig publikation. Syftet är att engagera folk inom akademin, men också personer utanför akademin, säger hon och tillägger att boken är väl underbyggd.
Problematiskt för bokens trovärdighet är däremot inte bara en retorik som tydligt serverar läsaren den tes som författarna driver, utan också att författarna presenterar en ensidig tolkning av de sakförhållanden de beskriver. De låter heller inte alla centrala påståenden bemötas, vilket sammantaget gör det svårt för läsaren att kunna bedöma om deras beskrivningar är trovärdiga utan att själv vara insatt i alla frågor eller faktagranska dem.
Några exempel utifrån Universitetslärarens tidigare nyhetsbevakning:
1. Bokens första fotnot refererar till en artikel i Universitetsläraren om nyheten att uppdraget med jämställdhetsintegreringen skulle fortsätta efter 2020, med författarnas efterföljande kommentar: ”Alla påstås vara nöjda. Det stämmer inte. Kritiska röster skräms till tystnad”.
Artikeln som refereras handlar dock specifikt om vad rektorerna tycker, och Universitetslärarens egen enkät visade att fyra av de 23 som svarade inte ville ha ett förnyat uppdrag om jämställdhetsintegrering, och att en rektor var tveksam.
2. Från och med i år ska de flesta som söker pengar av Vetenskapsrådet, VR, ange huruvida köns- eller genusperspektiv är relevanta i deras forskning eller inte, och motivera detta. Att begära en motivering kring specifika vägval är en typ av styrning eftersom det avkräver en skriftlig reflektion om forskningens utformning. Men det är inte samma sak som författarna framställer det: ”att tvinga forskare /…/ att anlägga ett köns- och genusperspektiv” i sin forskning. I själva verket kan forskarna nämligen både motivera att det inte är tillämpbart eller att det är det men att perspektiven ändå inte kommer att användas i forskningen.
3. Boken lyfter också fram forskare som misstänker att deras ansökningar skulle missgynnas för att genus- eller könsperspektiv inte är relevanta i deras forskning, men VR får inte bemöta påståendena om hur bedömningarna går till eller forskarnas oro. Boken nämner inte heller VR:s utvärdering av pilotomgången: totalt sett var beviljandegraden lika för de som angett att perspektiven var tillämpliga som för de som angett att de inte var det, men inom olika ämnesområden fanns variationer. Påståendet att ”forskningsmedel villkoras med att studierna måste inkludera ett genusperspektiv” stämmer alltså inte.
”Handlar inte om genusvetenskap”
När Universitetsläraren frågar varför genusvetare inte har fått större utrymme i boken att själva förklara sin forskning och sina olika teorier, svarar Anna-Karin Wyndhamn att boken inte handlar om genusvetenskap.
I boken skriver också författarna att det inte är ”själva studieområdet som sådant som är värt att kritisera” – för att på nästa sida göra just detta i kapitlet Kejsarens nya ideologi, med underrubriken Hittar de bara på?.
I intervjun tillägger Anna-Karin Wyndhamn senare att Ivar Arpi och hon försökte få flera intervjuer med genusvetare, men att de avböjde medverkan i boken.
Här och där i boken lyfter författarna att genusforskning och dess perspektiv kan ha relevans, men det genomgående budskapet är ändå att genusvetenskap, som främst beskrivs som intersektionell teori och normkritik, är ideologi. Följden blir att jämställdhetsarbete som bygger på denna kunskap inte ses som forskningsförankrad utan ideologisk driven.
Normer och makt
Anna-Karin Wyndhamn har länge jobbat med jämställdhetsfrågor inom akademin, men är nu tjänstledig för att arbeta med boken. Hon berättar att brytpunkten för hennes syn på jämställdhetsarbete kom i mötet med Nationella sekretariatet för genusforskning 2016 och dess utgångspunkt i normkritik och intersektionell analys, som genom jämställdhetsintegreringen skulle in i lärosätenas arbete.
2012 genomförde hon en studie om jämställdhet på naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet som hon på senare år har föreläst utifrån och fortfarande menar är vetenskapligt gedigen. Den undersöker fakultetens norm av hur en forskare är, liksom uppfattningar av hur kvinnor respektive män är, och hur det påverkar deras möjligheter i miljön.
Bygger inte den studien på en norm- och maktkritisk analys?
– Man kan möjligen kalla den normkritisk men definitivt inte intersektionell. Vi har aldrig sagt att makt är ointressant, men problemet är om analysen domineras av det perspektivet och det är det enda man tittar på, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Vad är skillnaden mellan maktanalysen i din studie och den maktanalys du är kritisk mot?
– Studien tittar på en lokal miljö och säger inte att det är en bild av hur hela forskarvärlden ser ut och att den genomsyras av ett maskulint ideal. Det är en tårtbit som i vissa delar överensstämmer med det och i vissa inte. Det är det som är god forskning, att inte bara tro dig veta hur världen är beskaffad och sedan gå ut och försöka hitta belägg för det.
Bygger inte den slags maktanalys du är kritisk mot på många olika lokala studier, bland annat?
– Det är mycket möjligt, men min huvudkritik är mot att ett specifikt vetenskapligt perspektiv ska uppvärderas och blir normativt för andra discipliners sätt att planera och bedriva sin undervisning. Då är den här maktanalysen den enda sanningen vi behöver känna till.
Ger inga alternativa förslag
Utöver den pågående jämställdhetsintegreringen kritiserar Wyndhamn och Arpi i sin bok också kvotering, kvantitativa jämställdhetsmål och de särskilda satsningar på kvinnor som görs vid de tekniska högskolorna. Men författarna redogör inte för hur de menar att ett bra och forskningsförankrat jämställdhetsarbete ser ut.
Varför inte?
– Därför att hela poängen är att det är ett viktigt arbete och inget man kan rusa in i. Genusdoktrinens vinnande koncept är ”Vi måste ha förändring nu, vi måsta ha fifty-fifty nu!”. Men vi säger: nej, det är inte så enkelt, det är mycket mer vi måste ta hänsyn till, förstå och problematisera för att utforma ett jämställdhetsarbete och förstå varför det är fler kvinnor i vissa yrkeskategorier eller varför fler män söker sig till ett visst ämnesområde. Det kräver tålamod och reflektion.
Debatten fortsätter
Författarna säger att de med sin bok vill öppna upp för en debatt som tidigare har tystats. Samtidigt riskerar bokens retorik och ensidiga tolkningar att underminera en saklig debatt liksom att ge bränsle till de antigenusrörelser de menar att det är fel att sammankoppla boken med.
Men grundfrågorna i boken är inte heller nya, och den skulle också kunna väcka en strävan att på ett mer sakligt och nyanserat sätt fortsatt diskutera dem: gränserna för riksdag och regerings styrning av skattefinansierad utbildning och forskning, vetenskapsteori och -praktik, värdet av interdisciplinär forskning, olika sätt att arbeta för jämställdhet och följder av det, hur kön och genus kan förstås utifrån forskningen, huruvida ojämlikheter i samhället är individbaserade eller strukturella, synen på studentens roll i akademin, arbetsmiljö, skonummerutlysningar, samt hur konstruktiva miljöer för kritisk diskussion kan inskränkas eller främjas.
