Det mest förvånande med Macchiariniaffären är den förvåning den väckte: Att så många överraskades av att en opportunistisk lycksökare kunde få tillträde till akademins finrum.
De flesta som är insatta i hur akademin i dag styrs vet hur central jakten på pengar, status och höga rankningar har blivit. Vi har fått en tydlig incitamentsstruktur, som en ekonom skulle uttrycka det, som i mycket hög grad formar verksamheten. Som alltid så har denna ordning även ett pris.
Vid Karolinska institutet, KI, betalades det med vetenskapliga artiklar som lovade mer än de höll och patienter som undervägs utnyttjades.
Men det system som födde Macchiarini finns inte bara på KI. Andra vetenskapliga områden har samma strukturer, om än ej med samma påtagliga effekter. Dessa områden blir på grund av detta till och med svårare att nagla fast. Inte minst eftersom de oftast inte har samma mediala värde. Det gör dessvärre inte att vi slipper betala ett högt pris även där.
Vi fostrar de som ska producera ny kunskap till att bli opportunister. De osynliga effekterna av detta innebär att den skadliga strukturen kan fortleva.
Det är otvetydigt att Macchiarini inte var ett oskyldigt lamm. Inte desto mindre har han fått spela rollen av syndabock så att vi samtidigt kan övertyga varandra att systemet är sunt. På så sätt kan vi tro att incitamentsstrukturen får alla i akademin att sträva mot en på alla sätt eftersträvansvärd excellens. Hans roll i debatten har blivit att övertyga oss andra om att kejsaren trots allt har kläder på sig.
Kunskapsintensiv verksamhet går sällan att mäta i termer av producerade enheter. ”Kunskapande”, som fortfarande är lärosätenas kärnuppdrag, är per definition något mer kvalitativt.
Ändå tycks rent instrumentella principer för styrning bli allt mer dominerande. Vi räknar pengar, nätverk och sätter upp publikationer i listor, rankade efter status. Vi gör det för lärosäten, vi gör det för institutioner och vi gör det för enskilda forskare. ”Hur excellent är du, min vän?”
För att administrera allt detta har vi växande centrala förvaltningar med stuprörsperspektiv men när denna instrumentalism ska översättas till individnivå och till kärnverksamhet skapas en gråzon. I gråzonen är allt möjligt så länge stuprörens siffror inte blir röda. Här frodas rentav en stor aptit för kortsiktiga lösningar som förbättrar statistiken. Då spelar det inte så stor roll vad som döljer sig bakom ett välansat cv. Det som faktiskt döljer sig där bakom är inte ens relevant.
Denna gråzon skapar en slags instrumentell pragmatism. Målet helgar medlen. Trots vackra ord, handlingsplaner om hållbara miljöer och värdegrundsarbeten är det själva målet som, när det kommer till kritan, definierar vad som är rätt och vad som är fel.
Det är med den instrumentella pragmatismens logik som en Macchiarini blir möjlig. Den instrumentella pragmatismen gör det fullt möjligt att legitimera ageranden som egentligen strider mot grundläggande värden. Det är alltid värt det om det leder till målet. Status kommer först!
På detta sätt kan ledningar på olika nivåer befria sig från moraliska betänkligheter eftersom det är själva målet som är moralen. Varnande röster om fusk eller, ännu värre, om att folk inom och utom organisationerna far illa kan enkelt viftas bort. Det är de som för fram kritiken som är bråkmakarna och ett grus i den väloljade instrumentella pragmatismens maskineri. ”Vi hör vad du säger, lille vän, men nu räcker det. Punkt!”
Eftersom denna logik – tack och lov – oftast inte får dödlig utgång brukar det fungera. Ofta tycks det inte ens spela någon roll. Den långsiktiga effekten är dock förödande. Något går förlorat när matriser, index, nyckeltal, krav om omedelbar nytta och budgetsystem upphöjs från medel till själva målet med verksamheten. Det som går förlorat är de ideal som upprätthåller forskarsamhället och ger det legitimitet.
I och med att opportunisterna ständigt vinner terräng urholkas också själva tron på dessa ideal. En sådan utveckling är tyvärr demoraliserande eftersom det är svårt att förstå varför alla berömmer kejsarens vackra kläder trots att det är tydligt att han inte har några.
I H C Andersens saga har skräddarna, som alla vet, lurat kejsaren att kläderna är av ett magiskt tyg som mindre begåvade personer inte kan se. Det är förmodligen inte en tillfällighet att det är ett barn som påpekar det som är uppenbart för alla. De andra är förstås rädda att framstå som mindre begåvade.
Denna typ av rädslor får inte styra forskarsamhället. Inte heller bör kunskapens villkor styras av fåfänga. Tvärt om så behövs ideal för forskarsamhället som ger forskare förutsättningar att utföra ett gediget arbete som bedöms utifrån dess kvalitet och innehåll.
Det behövs således en styrning som möjliggör en tro på dessa ideal – ett slags idealism som motpol till den alltmer dominerande instrumentalismen.
Vetenskapssamhället är, och bör vara, under ständig utveckling i jakt på ny kunskap. Det får inte bli ett isolerat torn där man tittar ner på det omgivande samhället. Det skulle också vara en farlig väg då det leder till ett slags vetandets ”fundamentalism”.
Aktuella problem och behov i samtiden måste vara en del av forskningens agenda men problemen måste formuleras utifrån vetenskapliga grunder.
Det betyder också att styrningen av vetenskaplig verksamhet måste vara flexibel och föränderlig men utan att lämna vetenskapens grundläggande ideal. I grunden och på lång sikt handlar det om kunskapssyn, kunskapens roll och kunskapens legitimitet. Här krävs det styrning som klarar att stå upp för dessa ideal.
Om det fanns någon rim och reson borde vi för länge sedan ha nått vägs ände i våra försök att instrumentalisera vår strävan till vetenskaplig excellens.
Forskningen behöver inte mer styrning, mer status, fler rankningslistor. Om något, så behöver den förutsättningar att hitta andra vägar för hur den kan spela en roll i samhällsutvecklingen som inte går via en instrumentell pragmatism.
Den behöver dessutom arenor för samtal över vilka ideal som borde prägla forskningen och hur vi återupprättar dessa. Ideal och värdegrunder får inte bara vara tomma ord på arbetsplatsträffar utan måste vara något som präglar hela verksamheten och då även där luften tycks vara lite tunnare.
För att uttrycka det uppenbara och det som ”folket” redan känner till men som uppenbarligen behöver sägas: ”Kejsaren är naken!”
Per Gyberg
Prefekt, Institutionen för Tema,
Linköpings universitet
